Stereotypa fiendebilder förvärrar konflikter i Syrien och Irak

Irak och Syrien har hamnat i vad som kan beskrivas som öppet inbördeskrig. Betydelsen av minoritetspolitik, liksom av religiösa anknytningar som det görs identitetspolitik av, har ökat kraftigt. Det är uppenbart att de historiska skillnaderna mellan sunni och shia har blivit allt viktigare för att skapa konfliktlinjer i Mellanöstern och i den muslimska världen.

Somliga forskare har granskat hur IS, Islamiska staten, och dess anhängare använder sig av sociala medier för att sprida sin version av konflikterna i Syrien och Irak. Men få, om någon, har analyserat hur inom-muslimska konflikter sprids via internet.

Särskilt viktigt är det att observera så kallade fatwasajter, nätsidor som erbjuder islamiska svar på frågor som har ställts av muslimer och ickemuslimer om islamiska teman. Syftet med sådana sajter är att ge auktoritativa svar på hur islam “bör” förstås och praktiseras. De ger exempel på hur olika muslimska teologer och intressegrupper brottas med frågan om vem som har makt att avgöra vem som bör betraktas som auktoritativ och “sund”.

I min forskning har jag använt mig av vad som finns att läsa på näthemsidan Islamqa. Visserligen är denna hemsida inte uttryckligen knuten till vare sig IS eller krigen i Syrien och Irak. Ändå är Islamqa ett intressant studieobjekt eftersom den framför en tolkning av islam som anklagar shiamuslimer för att ha en “felaktig” uppfattning av islam och som hävdar att “sanna” muslimer bör undvika shiiter.

Utmålas som kätterska
Islamqas sätt att argumentera främjar en tolkning av islam som går ut på att shiamuslimer är “dåliga” eller kätterska eller rentav avfällingar från islam. Med den utgångspunkten blir argumentationen densamma som för grupper som IS och Nusrafronten. Därtill förknippas shiiter både med Assadregimen i Syrien och med den tidigare irakiske premiärministern Nuri al-Maliki.

Medan teologerna på Islamqa inte säger något om hur shiamuslimer ska behandlas hävdar IS och Nusrafronten att problemet med muslimer eller ickemuslimer, som inte stödjer dessa grupper, eller som helt enkelt har en “felaktig” förståelse av islam, måste lösas med våldsmetoder – något som klart framgår i IS-publikationen Dabiq.

Trots att IS och Dabiq tydligt skiljer sig från Islamqa vad gäller hur shiamuslimer ska behandlas instämmer teologerna hos Islamqa i att shiiter måste betraktas som de avvikande Andra (kättare eller avfällingar). De ägnar sig med andra ord åt en ytterst shiafientlig retorik.

Islamqa är inte representativt för alla sunnimuslimer men står för en konsekvent kritik av shiamuslimska föreställningar. Därtill är denna hemsida tämligen populär i länder som Saudiarabien, Egypten och Algeriet. Islamqa som fatwasajt förser användarna med frågor och svar i islamiska frågor från ett sunnimuslimskt perspektiv. Här ligger man nära officiella saudiska – wahhabitiska – tolkninga. Flera av Islamqateologerna har verkat som centrala religiösa ledare i Saudiarabien.

Sekterismen växte fram med tiden
I dag brukar relationen mellan sunni och shia betraktas som en politisk och teologisk konflikt av mycket gammalt datum. Men enligt somliga källor är det långt ifrån uppenbart att de båda riktningarna uppfattade varandra som just sunnimuslimer och shiamuslimer under islams första formativa period.

Beteckningarna sunni och shia har högst sannolikt uppstått långt senare. Även om islams tidiga historia är av stor betydelse måste man komma ihåg att denna formativa epok är mycket svår att rekonstruera och att både sunniter och shiiter redan då var splittrade av interna maktstrider.

Dessutom blev flertalet historiska källor som berör islams tidigaste år sammanställda och nedtecknade först under 700- och 800-talen. Vi har knappast några skrivna källor från islams första år eller från den umayyadiska perioden 661-750 v t. Denna epok blev föremål för historieskrivning först under den abbasidiska perioden (750-1258 v t).

Enligt historieskrivningen fanns det viktiga skillnader mellan de grupper som vi i dag betecknar som antingen sunni eller shia.

Sunnimuslimer brukar argumentera emot föreställningen att shiamuslimer erhöll ett gudomligt uppdrag att leda det ursprungliga muslimska samfundet. Betydelsen av släktskap med profeten Muhammed via dennes kusin och svärson Ali (den fjärde kalifen), det vill säga att shiamuslimer skulle tillhöra Profetens familj, är ett hett omstritt tvisteämne mellan sunniter och shiiter.

Shiamuslimer hävdar å sin sida att detta släktskap gav shiiternas ledare, imamerna, övermänskliga egenskaper som gjorde dem till givna härskare – en uppfattning som kraftfullt tillbakavisas av sunnimuslimer. De som menar att shiamuslimska ledare har något slags extra kvalifikationer kallas av fatwasajter som Islamqa för ghulat, de som överdriver, och utpekas därför som extremister. Även termen rafida – de som inte stödde de tre första kaliferna – har använts som skällsord för shiamuslimer både i historia och nutid.

Betraktas som hädiskt
Shiiternas tro på sina imamer och dessas återvändande (raja’ah) uppfattas av Islamqa som direkt hädisk, eftersom den anses stå i motsättning till den grundläggande uppfattningen om Guds enhet (tawhid), monoteismen, inom islam. Att tro på imamerna betraktas alltså av många sunnimuslimer som ett slags månggudadyrkan (shirk). Även den shiamuslimska toleransen för att i nödsituationer dölja sin tro (taqiyya) fördöms av Islamqa som otillåten.

Enligt tolkningar som framförts av bland annat sheikh Muhammed Salih al-Munajid, en känd islamisk föreläsare och författare, beror den islamiska världens nuvarande svaghet på att somliga muslimer – särskilt sufier och shiiter – har börjat ägna sig åt negativa former av nytolkning (bid’a) som enligt honom inte har stöd i klassiska islamiska texter.

En fatwa uttrycker rentav att sunnimuslimer inte bör ha något samröre alls med shiamuslimer. Andra fatwor tillbakavisar shiamuslimers firande av Ashura och Muharram, två minneshögtider fyllda med ritualer som förknippas med slaget vid Karbala år 680 v t och den tidiga historieskrivning som skildrar hur klyftan mellan sunni och shia uppstod.

Sekteristiskt våld i Irak
Religion är en viktig komponent i det sekteristiska våldet mellan sunni och shia, men detta våld är inte enbart ett utslag av religion. Snarare bryter religiöst präglat våld ut först när en rad andra faktorer sammanfaller. 

“I flertalet historiska fall av våld mot shiiter fruktar radikala sunnimuslimska grupper och individer att den sanna islam är utsatt för verkligt hot – oftast till följd av främmande makters aggression – och att shiaislam utgör en del av detta hot", skriver till exempel Steinberg i Global Salafism: Islam’s New Religious Movement.

Förekomsten av yttre hot var en avgörande faktor för den sunnimuslimska teologen Ibn Taymiyya (död år 1328) när han utfärdade sina berömda fatwor mot nusayrier/alawiter på 1300-talet. Även om dessa fatwor riktades specifikt mot alawiter läses de i dag som en generell kritik av shiamuslimer, särskilt  av Assadfamiljen i Syrien som tillhör denna grupp.

 I sådana medeltida dokument beskylldes alawiterna för att förvränga islamiska dogmer och sprida kätterska tolkningar, liksom för att samarbeta med kristna korsfarare och de mongoler som hade krossat det abbasidiska kalifatet 1258. På liknande sätt anklagas i dag shiiterna i Irak för samarbete med de nya korsfararna, det vill säga de USA-trupper som invaderade landet 2003.

Saudisk syn på dagens Iran
Irans allt mer centrala position i den syriska fredsprocessen uppfattas av allt att döma som ett hot av saudierna, som inte vill att Iran ska erhålla en nyckelroll i Mellanöstern. För Saudiaraben är det i högsta grad störande att USA och EU anser det vara nödvändigt att lyssna till Teheran.

Avrättningen i Saudiarabien av den shiitiske oppositionsledaren Nimr al-Nimr i januari 2016 var sannolikt en politisk signal till ickemuslimska internationella ledare, liksom till regimerna i Iran och Syrien och andra shiamuslimer i Saudiarabien och kungadömena vid Persiska viken. Denna avrättning riskerar att föda ytterligare spänningar mellan Iran och Saudiarabien å ena sidan och mellan sunniter och shiiter i hela världen å den andra.

Shiaislams viktigaste centrum är belägna i södra Irak – städerna Najaf och Karbala – som alltid har haft nära kontakter med shiavärlden och med Iran. Kriget mellan Iran och Irak på 1980-talet är alltjämt i färskt minne för många irakier, och under det kriget utnyttjades religiösa skiljaktigheter för propagandasyften. Ändå var det snarast politiska avväganden och pragmatiska hänsyn, inte religiösa faktorer, som spelade störst roll för Irak-Iran-krigets utbrott och förlopp. Religionen utnyttjades främst för att i efterhand legitimera kriget och att höja moralen hos soldaterna som utkämpade det.

Efter Iraks invasion av Kuwait och kriget vid Persiska viken 1991 utsattes shiiterna i Irak för ännu hårdare förföljelse till följd av deras försök till revolt mot Saddam Hussein vid krigsslutet. Genom Saddamregimens fall 2003 öppnades nya framtidsutsikter för landets shiamuslimska majoritetsbefolkning. Med störtandet av Saddam Hussein blev det möjligt för en shiapolitiker, Nuri al-Maliki, att bli premiärminister i Irak mellan 2006 och 2014, en omständighet som gynnade tidigare förtryckta shiagrupperingar i landet. Men samtidigt innebar denna utveckling ett allvarligt hot mot huvudsakligen sunniarabiska grupper som hade gynnats av den gamla regimen.

För att göra det hela ännu mer komplicerat tolkade somliga muslimska teologer den USA-ledda invasionen som ett krig mot islam, och shiamuslimerna kom att betraktas som en femtekolonn eller en trojansk häst som hade slutit upp på amerikanernas sida. Abu Musab al-Zarqawi (1966-2006), som startade en irakisk gren av al-Qaida, tolkade kampen i Irak som ett krig mellan det rätta och den falska läran. Enligt honom var shiiterna inga sanna muslimer varför de gjordes till möjliga måltavlor för våld. Zarqawi hävdade att det var lagligt för sunnimuslimer att döda shiamuslimer och att strida mot de nya “korsfararna”, USA-trupperna i Irak.

Fallet Syrien
Situationen i Syrien är i vissa avseenden lik den i Irak, men också mycket olik. Bashar al-Assads regim i Syrien är till stor del baserad på familjeband, etnicitet och religiösa band, och under andra halvan av 1900-talet ryckte alawiterna fram till makten i landet. I kontrast till Irak gav denna process shiamuslimerna, och särskilt de alawitiska klanerna, en priviligierad position i Syrien. Före den så kallade arabiska våren 2011 föreföll Syrien gå i shiamuslimsk riktning, parallellt med att Irans inflytande i landet växte. Assadregimen vann också stöd från libanesiska Hizbollah, en shiamuslimsk rörelse som i dag strider på regimsidan i Syrien.

Konflikten i Syrien har också attraherat ett växande antal utländska krigare som strävar efter att bekämpa Assadregimen. En del av dessa utländska stridande (särskilt de som är knutna till IS) förespråkar en tolkning av islam som kallar shiiter för ickemuslimer, kättare eller avfällingar som bör förmås att omvända sig till IS version av islam, alternativt bli avrättade. IS tolkar islam på ett sätt som liknar Zarqawi: Kriget handlar inte blott om världslig makt, det är också ett teologiskt krig mellan det goda och det onda.

Som redan påpekats förordar fatwasajten Islamqa inte användandet av våld – långt mer uttalade exempel på detta är nätportalen Almeda.com som är knuten till al-Qaida, Abu Muhammad al-Maqdisis hemsida samt IS månadsmagasin Dabiq. Men Islamqa utgör ändå en möjlig källa till inspiration för personer som ogillar shiamuslimer. Argumenten i dess fatwor som riktas mot shiaislam upprepar i huvudsak gamla teologiska ståndpunkter och dogmer som omhuldas av sunnimuslimer.

Ändå är det viktigt att påpeka att situationen har förändrats över tid både lokalt och globalt. Konflikterna i Syrien och Irak bidrar nu till att förstärka äldre politiska, sociala och ekonomiska spänningar och konflikter - processer där teologiska konfliktlinjer lätt kan förstärkas och få nya innebörder.

Anti-amerikanismen ett stark motiv
Den norska forskaren Thomas Hegghammer framhåller att “antiamerikanism utgjorde ett mycket viktigare motiv än fientlighet mot shiaislam” för de utländska krigare som tagit sig till Irak, medan de som anslöt sig till kampen i Syrien har framfört shiafientlighet mer öppet.

I den internetvärld som jag forskat i porträtteras shiamuslimer i gemen som ”de andra”, i teologisk bemärkelse, och de uppfattas som sämre muslimer eller rentav som avfällingar. De framställs som kättare, otrogna, extremister som tillbakavisar sanningen och följaktligen förordar avfall från islam.

Trots att det är mycket svårt att visa på ett samband mellan information på nätet och hur enskilda individer tolkar islam är det rimligt att anta att läsare och användare av sidor som till exempel Islamqa påverkas av den lokala utvecklingen i Syrien och Irak. När skiljelinjer som baseras på religion, etnicitet eller klantillhörighet ökar i betydelse i konflikterna på marken är det inte orimligt att anta att de ”klassiska” teologiska skillnaderna som finns mellan till exempel sunni- och shia-muslimer läses på ett nytt sätt. Ur detta perspektiv är min analys ett exempel på hur globala konflikter också får lokala konsekvenser.