Svält orsakas av politik, inte torka

Vi reser 130 mil genom torkans Etiopien. På det tättbefolkade höglandet är varje sluttning terrasserad, varje jordplätt inmutad och utnyttjad. Bönderna plöjer de dammiga fälten i hopp om att vårregnen ska komma efter två uteblivna regnsäsonger. Två magra oxar och en träplog är deras eviga redskap.

I höstas när effekterna av torkan började bli tydliga deklarerade premiärminister Hailemariam Desalegn att Etiopien kan föda sin egen befolkning. Att tala om torkkatastrof skulle strida mot den framgångsberättelse som under mer än tio år av stark tillväxt har dominerat i landet. Många etiopier blev upprörda av att torkans problem inte togs på allvar. Men samtidigt agerade regeringen. Den anslog sex miljarder kronor från den egna budgeten för att köpa mat och gick ut med vädjanden till världssamfundet.

Svårare dölja hungersnöd

Torkan anges vara den värsta på 50 år. En förklaring är väderfenomenet ”El Niño”. I år beräknas 20 miljoner människor i Etiopien vara beroende av nödhjälp. Det är en enorm påfrestning på ekonomi och människor.

Torka är ett naturfenomen, men om torka leder till hunger och död är en fråga om politik. Det finns beräkningar att Etiopien under de senaste femhundra åren haft omfattande missväxt ungefär vart tionde år. I modern tid handlar det om 1973, 1984, 2003, 2009 och 2015. Torka med svält har av hävd betraktats som naturens nyckfulla och brutala gång och inget som makthavarna kunnat göra något åt. Men internationella kontakter under senare delen av 1900-talet – via missionsverksamhet, handel, diplomati, Förenta nationerna och globala medier – har gjort det allt svårare att negligera eller dölja hungersnöd.

Kejsardömets fall
Svälten 1973-1974 med tvåhundratusen dödsoffer bidrog till den etiopiska revolutionen och till kejsardömets fall när radikala demonstranter ställde hovets lyx och upphöjdhet mot böndernas lidande.

1984 var torkans effekter ännu värre. Då pågick väpnade uppror mot den styrande militärregimen i delar av landet. Först lyssnade inte världen på regeringens vädjan om bistånd. Men då katastrofen var ett faktum och utmärglade familjer kom till matutdelningslägren i Korem för att dö hamnade svälten på förstasidor, insamlingskampanjer slog rekord och Etiopien vimlade plötsligt av hjälporganisationer.

Den hårdföra juntan under Mengistu Haile Mariam visste att använda hjälpen politiskt och kanalisera den förbi de områden som kontrollerades av rebeller. Boskap och människor dog och marken föröddes ytterligare när regeringsarmén gick på offensiv mot de upproriska.

I det hårt drabbade höglandet kunde rebeller under tiden visa att de stod på böndernas sida genom att inrätta egna hjälporganisationer med livsmedelstransporter från Sudan. Medan flera hundratusen dog av svält firade juntan revolutionens 10-årsjubileum samtidigt som motståndskampen intensifierades och regimen allt desperatare mobiliserade ett motsträvigt folk och tömde kassakistorna för att slå ner upproren.

Konkurrens om givarviljan
Är det nu dags igen? Etiopiens regering vädjar om hjälp men många andra kriser i världen konkurrerar om givarviljan och bilden av det svältande etiopiska barnet som behöver hjälp och som satte igång givarreflexerna 1984 finns inte längre. Tio års ekonomisk tillväxt har gjort det möjligt att mildra effekterna av torkan. Landet har en fungerande katastroforganisation; dels ett mer permanent säkerhetsnät för dem som bor i områden som bedöms vara kroniskt i farozonen, dels utdelning av mat vid akuta situationer.

Det finns idag inga läger i det Korem som 1984 var svältens epicentrum och där spektakulära matbombningar skedde. Det finns nog inga svältläger i Etiopien alls idag, i alla fall inte ännu. Mat kommer till de behövande, inte tvärtom.

I Korem i norra Etiopien, centrum för svälten 1984, förebyggs risken för nya hungersnöder genom matutdelningar till alla bondeföreningar. Foto: Cecilia Bäcklander

Vi besöker en matutdelning utanför Korem. Människor från två av områdets 23 bondeföreningar hämtar spannmålssäckar. Det är lugnt och ordningsamt. Vetet från Dubai hämtas ut ur magasinet, alla får sin ranson beroende på familjestorlek, säckarna kånkas till trehjuliga taxis som här kallas ”bajaj” och maten körs hem till de behövande. Ett par mil därifrån är en grupp bönder anlitade som statliga beredskapsarbetare för att förbättra markens förmåga att behålla nederbörden. De gräver fördjupningar i terrasserna mot betalning, som de sedan kan använda till att köpa mat för när den egna skörden uteblir.

Massgravar med svältens offer
Nedanför en kyrka omgiven av en träddunge i Korem sluttar en grön äng. Det är en omärkt och nästan osynlig massgrav där många svältoffer lades till sin sista vila 1984. Årets torka leder nog inte till nya massgravar, men Etiopien behöver fortsatt stöd för krisen är inte över. Det handlar om minst sex månader till av matbrist. Boskapen vi ser är mager med synliga revben, men inte utmärglad. ”Men det är värre i de mest avlägsna områdena, där dör kossorna”, berättar en veterinär som arbetat för jordbruksministeriet ända sedan 1980-talet och sett många torrperioder.

Representanten för FN:s World Food Program, Haile Aregawi, med lång erfarenhet av nödhjälp i Etiopien, säger att många barn har slutat komma till skolan, vilket är ett säkert tecken på hunger och utmattning. ”Är människorna du möter desperata?”, frågar vi. ”Nej”, säger han. ”De tror att myndigheterna klarar av situationen.” Det är ett uttalande som förvånar oss eftersom Etiopien präglas av en utbredd misstro mot de styrande.

Vad som är säkert är att i många områden längst från vägar och mat kommer människor att plågas länge av effekterna av undernäring. Antalet som dör av svaghet i ”vanliga” sjukdomar kommer att ligga kvar på en hög nivå i många år.

Allt fler i riskzonen
Torka är ett växande problem. Varje gång den slår till är fler människor i riskzonen. Det finns en ödesmättad matematik i utvecklingen. År 1984 hade Etiopien 40 miljoner invånare, 2016 är de 100 miljoner. Samtidigt dör färre. 1984 var 8 miljoner i behov av nödhjälp och en halv miljon människor dog. Vid en omfattande torka 2003 beräknades de döda i svält till 300 personer. Vad dödssiffran blir 2016 vet vi inte än.

Det etiopiska jordbruket har ökat produktiviteten och försörjt sin del av den ökande befolkningen. Men jordlotterna är minimala och utsatta för markförstöring samtidigt som familjerna växer och det finns få jobb utanför jordbruket. I stort sett all livsmedelsproduktion är beroende av regn. När de uteblir har bönderna inga reserver och inga marginaler, dessa måste regeringen skapa.

Etiopiens extraordinära ekonomiska tillväxt har gett regeringen buffertar, men befolkningsökningen gör ekvationen allt mindre hållbar. Och varje etiopisk makthavare förstår att begreppet ”aldrig mer”, som myntades efter19 80-talets massdöd, också kan komma att gälla den egna tiden vid makten.