Rysslands president Vladimir Putin är så oberäknelig att USA ska ha fått besked om den ryska reträtten från Syrien endast en timme innan det officiella tillkännagivandet kom från Moskva. Men det som har hänt de senaste dagarna – då strider har upphört i stora delar av Syrien, hjälpsändningar nått allt fler av de belägrade och FN-sändebudet Staffan de Mistura har påbörjat samtal i Genève med de båda syriska delegationerna från regimen respektive oppositionen – har skapat ett momentum, en chans att fånga tillfället i flykten.
Det visade sig även vid den syriska oppositionens presskonferens i Genève häromdagen där Bassma Kodmani – en av ett fåtal kvinnor i Högre förhandlingskommittén (HNC) – uttryckte sorg över alla förlorade liv i Syrien. Hennes ansats, kommentarar en källa i Genève, visar att förhandlingarnas dynamik inte bara gäller förmågan att visa styrka och att kunna säga nej. Medkänslans makt ska inte underskattas. Samtidigt som oppositionen är väl medveten om att det ryska tillbakadragandet inte är fullständigt, ska man inte underskatta de glimtar av hopp som nu tänts i mörkret.
Den förre ordföranden för Syriska nationalrådet (SNC), Abdelbaset Sieda, som bor i Uppsala, gav uttryck för försiktig optimism när han, FOI:s Mikael Eriksson och undertecknad deltog i ett panelsamtal om Syrien i riksdagen den 15 mars, arrangerat av Rädda Barnen och Kristdemokraterna.
Känslan av att det finns en rörelseenergi, ett tillfälle som kan gripas i flykten, bekräftas också av en annan källa som inte kan citeras med namn:
– Det börjar röra på sig. Allt står inte stilla som tidigare. Antalet döda per dag har gått ned och många områden i Syrien har öppnats för humanitär hjälp, även om det inte är alla, säger källan.
Ryska stridspiloter har nu landat på hemmaplan, men Moskva tänker inte släppa sin flygbas nära Latakia eller sin flottbas i Tartous.
Putin har inte heller förbundit sig att ta hem alla trupper. Den ryska bombkampanjen, som inleddes samtidigt som FN:s generalförsamling möttes i september förra året, har inte riktats mot det uttalade målet, det terrorstämplade IS/Daesh så kallade kalifat. De ryska bombningarna sattes främst in mot andra rebellgrupper, men har också träffat fältsjukhus från Läkare utan gränser och
drabbat civilbefolkningen hårt. Moskvas insats stärkte Assadregimen territoriellt och politiskt inför samtalen i Genève.
I dagsläget spekuleras det dock i om det har uppstått en dissonans mellan Moskva och president Bashar al-Assad i Damaskus. En syrisk demokratiaktivist påpekar att Ryssland tvingade fram hjälpsändningar till den belägrade staden Daraya, som ligger nära Damaskus och presidentens palats i Mezze. Den stora frågan är om Ryssland, som i hemlighet flög in Assad till Moskva för ett kort möte med Putin i höstas, även fortsättningsvis vill lägga alla sina ägg i klanen Assads korg.
Att Moskva skulle vara redo att dumpa Assad till förmån för en fungerande övergångslösning i Syrien – givetvis medan Ryssland fortsätter att ha ett starkt inflytande i Damaskus – är något av en våt dröm för syriska oppositionella.
Men om Putin vill att Ukrainakrisen ska hamna i världspolitikens skugga är ett pragmatiskt agerande tillsammans med USA i Syrien den mest effektiva metoden. Ryssland har också intresse av att visa Iran att Moskva håller det starkaste greppet över regimen i Damaskus.
Dessutom har den syriska oppositionen genom sin plattform som förhandlades fram i Riyadh i december klart uttalat att statsapparaten ska vara kvar – samtidigt som den föreskriver att säkerhetstjänsterna monteras ned och de politiska fångarna friges. Att statsapparaten ska bevaras markerade också Abdelbaset Sieda när han i riksdagen i veckan förklarade att syriska oppositionella inte vill göra om misstaget från Irak, där hela Baathsystemet upplöstes efter USA:s invasion och störtandet av Saddam Hussein – något som ledde till det kaos som hårdföra jihadister kunde utnyttja.
Den syriska regimens förklaring att det ska hållas parlamentsval den 13 april i det svårt krigsdrabbade landet erkänns inte av någon utomstående part – inte heller Ryssland.
Genèvesamtalen ska, om de syriska parterna möts i direkta förhandlingar, bana väg för ett övergångsstyre vilket i sin tur ska leda fram till val efter 18 månader. FN-resolutionen 2254 stipulerar att det ska hållas val men är medvetet otydligt om vilken typ av val det gäller.
När FN-sändebudet Staffan de Mistura förklarade att det handlar om presidentval gick Assadregimens utrikesminister Walid Muallim i taket. Men det är uppenbart att de Mistura vill knäsätta principen om att det är presidentval det handlar om, säger syriska bedömare.
Den syriska förhandlingsdelegationen, HNC, ledd av avhoppade förre premiärministern Riad Hijab, nämns inte i
FN-resolutionen 2268 från den 26 februari 2016, som föreskriver att striderna ska upphöra i Syrien, på alla områden undantaget de som hålls av de terroriststämplade grupper som IS/Daesh respektive Nusrafronten.
Undertecknad har tagit del av ett första utkast till FN-resolutionen där HNC först var inskrivet som en part men sedan blivit överstruket.
Därmed kan Ryssland och USA hålla HNC på halstret. Det som i dagsläget kan ses som en fördel – att HNC inkluderar även extrema grupper som Ahrar al-Sham och Islams armé – kan bli en svaghet om inte HNC:s förhandlingsprinciper kan drivas igenom på marken. Men det är främst upp till rebellgruppernas sponsorer – Turkiet, Qatar och Saudiarabien – att se till att det blir gjort. HNC:s plattform talar om Syrien som en sammanhållen pluralistiskt stat som förbjuder diskriminering på religiös, sekteristisk eller etnisk grund.
– De principerna måste även Ahrar al-Sham och Islams armé leva upp till, säger Abdelbaset Sieda.
Det eldupphör som nu råder på många håll i Syrien har fått människor att öppet protestera mot salafisterna, som i staden Idlib i norr, men där har samtidigt al-Qaida-grenen Nusrafronten slagit till mot demonstranter som ropar slagord om frihet.
När resolution 2268 förhandlades fram i FN:s säkerhetsråd gjorde först USA:s och Rysslands delegationer upp och ställde de övriga 13 rådsmedlemmarna inför fullbordat faktum. Det gjorde inte minst Frankrike rasande, uppger en välinformerad källa.
Putin har genom sitt agerande i Syrien visat att Ryssland åter är en världsmakt – vilket ger en fläkt av det kalla kriget och 1980-talet, före Sovjetunionens fall.
