Turkiets sista uns av maktfördelning
Analys. Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan har ännu inte fått den konstitutionella presidentmakt som han strävar efter. Men han agerar som om han redan hade det.
Publicerad: 2016-03-03
Erdoğan och hans lojala anhängare utnyttjar flitigt ett lagrum som förbjuder förolämpning av republikens president för att tysta all kritik.Hela 1845 åtal har väckts på dessa grunder, enligt Turkiets justitieminister, Bekir Bozdağ. Åtalen har drabbat journalister, karikatyrtecknare, akademiker och opinionsbildare av olika slag. De har också fått företagsledare att bli fromma som lamm – av rädsla för att gå miste om nästa statliga upphandling.
Men även minderåriga har blivit föremål för polisens ingripanden. Nyligen greps och förhördes en 13-åring för att hen sades haförolämpat Erdoğan på Facebook. Enligt rapporteringen ska polisen ha fått ett tips av en anonym källa, varefter man höll uppsikt på barnets Facebooksida i månader. Gripandet sägs ha ägt rum efter det att 13-åringen skrivit en kommentar till ett videoklipp.
I ett annat spektakulärt fall stämde en äkta man sin hustru eftersom han inte stod ut med att höra hennes okvädingsord och svordomar varje gång hon såg presidenten på TV (och det bör ha skett ganska ofta, eftersom turkisk statstelevision är fylld av president Erdoğans framträdanden). Mannen överlämnade i sin stämningsansökan en bandinspelning av hustruns utfall mot presidenten, medan hon själv har begärt skilsmässa.
Fallet är tragikomiskt, men visar också hur synen på en allt mer maktfullkomlig president skär som en bandsåg genom opinionen i Turkiet. Här är man för eller emot Erdoğan, men aldrig likgiltig.
Förolämpningar av republikens president kan enligt en lagparagraf ge mellan ett och fyra års fängelse. Erdoğans företrädare använde inte detta lagrum på samma frekventa sätt. Erdoğans gamle vapendragare och företrädare som president, Abdullah Gül, är betydligt mindre svårprovocerad. Gül, som tillsammans med Erdoğan hör till regeringspartiet AKP:s grundare, hade en helt annan ledarstil och väckte betydligt större respekt bland den halva av befolkningen som inte röstat på AKP.
Men de som tidigare trott att Abdullah Gül och vice premiärminister Bülent Arınç skulle ta initiativ till ett partiuppror mot Erdoğan har fått sina förhoppningar grusade. ”Gül är för feg”, förklarade en turkisk bedömare för mig nyligen – en av många källor som i rådande samhällsklimat inte bör citeras med namn.
En av Turkiets mest namnkunniga journalister, Cengiz Çandar, på tidningen Radikal, hör också till dem som hotas av fängelse för att ha förolämpat presidenten. Cengiz Çandar är expert på kurdfrågan, som hotar att slita sönder Turkiet om den inte får en fredlig lösning.
Även i Sverige är Cengiz Çandar ett välbekant namn efter att ha medverkat i olika seminarier och offentliga samtal – bland annat ett på Tensta träff, där jag själv och nuvarande näringsminister Mikael Damberg hösten 2013 medverkade i ett panelsamtal, till minne av mordet på Anna Lindh.
President Recep Tayyip Erdoğan försöker sopa golvet med sina kritiker inom parlamentet, journalistiken, universitetsvärlden, byråkratin och den turkiska storfinansen. Men det finns ännu självrespekt inom delar av statsapparaten. Nyligen beslöt författningsdomstolen att släppa två turkiska journalister, chefredaktören på tidningen Cumhuriyet, Can Dündar, och hans kollega Erdem Gül, vilka anklagats för högförräderi och spioneri.
Försvarare av pressfriheten i och utanför Turkiet anser emellertid att de fängslades för att de gjort sitt journalistiska jobb: de hade publicerat uppgifter som sades visa hur den militära underrättelsetjänsten MIT försökt smuggla in vapen till Syrien – under täckmantel att det var humanitär hjälp i tre lastbilar. Händelsen utspelade sig i januari 2014, när lastbilarna stoppades av gendarmeriet. Publiceringen i Cumhuriyet flera månader senare fick Erdoğan att gå i taket. Presidenten beordrade åklagare att bura in Dündar och hans kollega. I höstas låstes de in i Silivrifängelset i Istanbul, hotade av livstids fängelse. Så här förklarade Can Dündar fängslandet via ett utsmugglat brev som publicerades i Dagens Nyheter:
Artikeln innehåller dokument om långtradare som på uppdrag av den turkiska säkerhetstjänsten transporterat vapen till radikala islamister i Syrien. Vapenleveranserna har varit olagliga, vilket inte heller regeringen kunnat förneka. Istället hävdar regeringen att nyhetsartikeln röjer statshemligheter som handlar om landets nationella säkerhet.
Så här sade Erdoğan i ett TV-program: ”Den person som ligger bakom artikeln kommer att få betala ett högt pris. Jag tänker inte låta den personen gå ostraffad”. Detta var ett direkt hot riktat mot mig.
I fredags släpptes Dündar och Gül oväntat efter 92 dagar i fängelse, sedan författningsdomstolen kommit fram till att de hållits frihetsberövade på olagliga grunder. Det gav dem visst andrum. Men hoten om livstids fängelse kvarstår när en ny rättegång påbörjas den 25 mars. Dessutom har president Erdoğan gjort klart att han inte godtar författningsdomarnas beslut.
– Jag respekterar inte domstolsbeslutet och tänker inte följa det, säger Erdoğan, som har kört över domstolar tidigare, exempelvis vid byggandet av sitt nya gigantiska presidentpalats i Ankara.
Presidentens pekpinne ger en bild av hur han tänker sig det konstitutionella presidentstyre han vill ha: ett system där det inte finns plats för någon maktfördelning mellan den verkställande, lagstiftande och dömande makten, och där pressen är lydig. Erdoğan tar sig dessa befogenheter efter det att han fick 52 procent av rösterna i Turkiets första direkta presidentval 2014.
Sådana regimer kan inte kallas demokratier oavsett om deras högste ledare är vald eller en kuppgeneral som för befäl över en armé, skriver en kolumnist i tidningen Hürriyet. Det smärtar turkiska presidentkritiker att EU håller inne med sin kritik mot president Erdoğan i tron att Ankara därmed ska stoppa båtflyktingarnas färd över Egeiska havet. Can Dündar, som själv framträdde på en presskonferens häromdagen, förklarade att författningsdomstolens beslut var ett nederlag för Erdoğan – och sådana har han svårt att tåla.
I ett annat spektakulärt fall stämde en äkta man sin hustru eftersom han inte stod ut med att höra hennes okvädingsord och svordomar varje gång hon såg presidenten på TV (och det bör ha skett ganska ofta, eftersom turkisk statstelevision är fylld av president Erdoğans framträdanden). Mannen överlämnade i sin stämningsansökan en bandinspelning av hustruns utfall mot presidenten, medan hon själv har begärt skilsmässa.
Fallet är tragikomiskt, men visar också hur synen på en allt mer maktfullkomlig president skär som en bandsåg genom opinionen i Turkiet. Här är man för eller emot Erdoğan, men aldrig likgiltig.
Förolämpningar av republikens president kan enligt en lagparagraf ge mellan ett och fyra års fängelse. Erdoğans företrädare använde inte detta lagrum på samma frekventa sätt. Erdoğans gamle vapendragare och företrädare som president, Abdullah Gül, är betydligt mindre svårprovocerad. Gül, som tillsammans med Erdoğan hör till regeringspartiet AKP:s grundare, hade en helt annan ledarstil och väckte betydligt större respekt bland den halva av befolkningen som inte röstat på AKP.
Men de som tidigare trott att Abdullah Gül och vice premiärminister Bülent Arınç skulle ta initiativ till ett partiuppror mot Erdoğan har fått sina förhoppningar grusade. ”Gül är för feg”, förklarade en turkisk bedömare för mig nyligen – en av många källor som i rådande samhällsklimat inte bör citeras med namn.
En av Turkiets mest namnkunniga journalister, Cengiz Çandar, på tidningen Radikal, hör också till dem som hotas av fängelse för att ha förolämpat presidenten. Cengiz Çandar är expert på kurdfrågan, som hotar att slita sönder Turkiet om den inte får en fredlig lösning.
Även i Sverige är Cengiz Çandar ett välbekant namn efter att ha medverkat i olika seminarier och offentliga samtal – bland annat ett på Tensta träff, där jag själv och nuvarande näringsminister Mikael Damberg hösten 2013 medverkade i ett panelsamtal, till minne av mordet på Anna Lindh.
President Recep Tayyip Erdoğan försöker sopa golvet med sina kritiker inom parlamentet, journalistiken, universitetsvärlden, byråkratin och den turkiska storfinansen. Men det finns ännu självrespekt inom delar av statsapparaten. Nyligen beslöt författningsdomstolen att släppa två turkiska journalister, chefredaktören på tidningen Cumhuriyet, Can Dündar, och hans kollega Erdem Gül, vilka anklagats för högförräderi och spioneri.
Försvarare av pressfriheten i och utanför Turkiet anser emellertid att de fängslades för att de gjort sitt journalistiska jobb: de hade publicerat uppgifter som sades visa hur den militära underrättelsetjänsten MIT försökt smuggla in vapen till Syrien – under täckmantel att det var humanitär hjälp i tre lastbilar. Händelsen utspelade sig i januari 2014, när lastbilarna stoppades av gendarmeriet. Publiceringen i Cumhuriyet flera månader senare fick Erdoğan att gå i taket. Presidenten beordrade åklagare att bura in Dündar och hans kollega. I höstas låstes de in i Silivrifängelset i Istanbul, hotade av livstids fängelse. Så här förklarade Can Dündar fängslandet via ett utsmugglat brev som publicerades i Dagens Nyheter:
Artikeln innehåller dokument om långtradare som på uppdrag av den turkiska säkerhetstjänsten transporterat vapen till radikala islamister i Syrien. Vapenleveranserna har varit olagliga, vilket inte heller regeringen kunnat förneka. Istället hävdar regeringen att nyhetsartikeln röjer statshemligheter som handlar om landets nationella säkerhet.
Så här sade Erdoğan i ett TV-program: ”Den person som ligger bakom artikeln kommer att få betala ett högt pris. Jag tänker inte låta den personen gå ostraffad”. Detta var ett direkt hot riktat mot mig.
I fredags släpptes Dündar och Gül oväntat efter 92 dagar i fängelse, sedan författningsdomstolen kommit fram till att de hållits frihetsberövade på olagliga grunder. Det gav dem visst andrum. Men hoten om livstids fängelse kvarstår när en ny rättegång påbörjas den 25 mars. Dessutom har president Erdoğan gjort klart att han inte godtar författningsdomarnas beslut.
– Jag respekterar inte domstolsbeslutet och tänker inte följa det, säger Erdoğan, som har kört över domstolar tidigare, exempelvis vid byggandet av sitt nya gigantiska presidentpalats i Ankara.
Presidentens pekpinne ger en bild av hur han tänker sig det konstitutionella presidentstyre han vill ha: ett system där det inte finns plats för någon maktfördelning mellan den verkställande, lagstiftande och dömande makten, och där pressen är lydig. Erdoğan tar sig dessa befogenheter efter det att han fick 52 procent av rösterna i Turkiets första direkta presidentval 2014.
Sådana regimer kan inte kallas demokratier oavsett om deras högste ledare är vald eller en kuppgeneral som för befäl över en armé, skriver en kolumnist i tidningen Hürriyet. Det smärtar turkiska presidentkritiker att EU håller inne med sin kritik mot president Erdoğan i tron att Ankara därmed ska stoppa båtflyktingarnas färd över Egeiska havet. Can Dündar, som själv framträdde på en presskonferens häromdagen, förklarade att författningsdomstolens beslut var ett nederlag för Erdoğan – och sådana har han svårt att tåla.