Är Ryssland ett hot i Arktis?

Ryssland är knappast ett hot mot andra stater i Arktis därför att det redan är den dominerande makten vid Ishavet i kraft av sin långa kust och ekonomiska verksamhet där, vilket inga andra ifrågasätter. Ryssland har behov av samarbete för att utvinna de förmodat rika naturresurserna och utveckla regionen, men dess anspråk i Ishavet kan leda till problem.

Medan Nato knappt har några militära styrkor vid Ishavet och är upptaget av kriser på andra håll, har Ryssland sin största flotta där, främst de strategiska kärnvapenbärande ubåtarna på Kolahalvön. Trots sin ekonomiska kris på grund av sjunkande energiexportpriser och västliga sanktioner med anledning av kriget mot Ukraina satsar Ryssland nu stora resurser på militär upprustning även i Arktis mot Nato, som påstås eftertrakta de ryska naturresurserna där.

Dessa tros bli tillgängliga genom den globala uppvärmningen och vara nyckeln till landets framtid. Norra marinen förstärks med nya kärnvapenbestyckade ubåtar, nya markförband har skapats nära den norska och finska gränsen (större än Natos planerade baser i Baltikum) och permanenta baser anläggs längs hela den tusenmila arktiska kusten, bland annat på Franz Josefs land – den nordligaste basen i världen – och de Nysibiriska öarna.

På senare år har alltfler stora militärövningar hållits längs Ishavskusten och nära gränsen till Norge och Finland, senast i oktober 2016. I mars 2016 landade ett tjetjenskt specialförband i civila kläder med sin utrustning i norska Longyearbyen på Spetsbergen på väg till en övning på isen nära Nordpolen, vilket ledde till norska flygrestriktioner. Regelmässigt provskjuts interkontinentala missiler från ubåtar i Ishavet och från baser i Archangelsk-området mot mål i Fjärran Östern. Försvarsministeriet har skärpt kontrollen över skeppsfarten längs Nordostpassagen, och säkerhetstjänsten (FSB), som också leder kustbevakningen och gränstrupperna, ska upprätta ett centrum mot terrorism i Ishavet.

Denna militarisering påverkar också förhållandet till Norge. På grund av Nordflottans övningar avspärras ofta stora delar av det ryska Barents hav, vilket stör både ryska och norska fiskare som får fiska i varandras ekonomiska zon. Norska forskningsfartyg i ryska vatten måste ha en rysk officerare med sig, som kan kontrollera utrustningen. Nordflottan har också använts politiskt mot Nato genom besök och övningar i Atlanten, Karibiska havet och Medelhavet vid flera tillfällen sedan 1990-talet och nu i höst.

Ryssland och Norge

Natomedlemmen Norge, som är Rysslands närmaste granne vid Ishavet, har visserligen deltagit i EU:s och USA:s politiska och ekonomiska sanktioner mot Ryssland och drabbats av motsanktioner på sin export av livsmedel. Sålunda minskade den norska exporten av fisk till Ryssland med över 70 procent 2015. (I stället har danska Färöarna , som har speciell status inom EU och inte deltar i dess sanktioner, kraftigt ökat sin fiskexport till Ryssland).

Men Norge har ändå strävat efter att bevara goda relationer med Ryssland på olika områden. Bara en norsk minister har besökt Ryssland sedan mars 2014, men den ryske utrikesministern Sergej Lavrov bjöds in till Norge i oktober 2014 och till en internationell Arktiskonferens i januari 2017. Samarbetet fortsätter beträffande kust- och gränsbevakning samt räddningsoperationer till havs, även om strömmen av 5 500 asylsökandegenom Ryssland till Finnmark hösten 2015 störde relationerna.

Länderna har sedan 1970-talet haft gott samarbete om fiskekvoter i Barents hav, vilket resulterat i stabila bestånd, och i oktober 2016 slöts ett nytt avtal. Parterna har särskilt stora gemensamma intressen inom energiområdet på grund av gränsöverskridande fyndigheter och ryskt behov av norsk teknologi och service.

Efter 40 års förhandlingar slöts 2010 ett avtal om uppdelningen av Barents hav och om energisamarbete. Även om gasprojektet vid Shtokman-fältet stoppades 2012 och de västliga sanktionerna innefattar djuphavsteknologi, så har samarbetet mellan ländernas stora energiföretag i varandras zoner fortsatt. Norge väntas i november 2016 teckna avtal med Ryssland om seismiska undersökningar intill havsgränsen.

Nordostpassagen och miljön

Ryssland fäster stora förhoppningar vid att klimatuppvärmningen ska göra enorma energitillgångar i Ishavet mer tillgängliga och göra Nordostpassagen attraktiv för trafik till och från det expansiva Östasien. Särskilt Kina har visat intresse för investeringar och  transporter i regionen. Det finns dock stora problem. Det varmare klimatet leder till att permafrosten tinas upp och stora delar av kusten förvandlas till enorma träsk, som underminerar gammal och fördyrar ny infrastruktur. Enorma mängder växthusgaser frigörs också. Ryssland har till skillnad från USA och Kina ännu inte ratificerat klimatavtalet från Paris 2015 på grund av motstånd från kol- och stålindustrin.

I Nordostpassagen måste Ryssland enligt FN:s havsrättskonvention serva utländska fartyg med kommunikationer, meteorologiska, hydrologiska och räddningstjänster. Delar av kustrutten är inte utforskad eller utstakad och tillåter inte djupgående fartyg. Till detta kommer kort segelsäsong, hårt väder och behov av konvojer och isbrytare. Mindre isutbredning kan bli svårare att hantera än fast is med rännor. Västliga oljeföretag har visat mycket svalt intresse för oljeutvinning i ryska Arktis på grund av höga kostnader, stora risker, militär inblandning och nu sanktioner och prisfall. Transittrafiken till och från Asien har minskat kraftigt sedan 2013 trots ett allt varmare klimat.

Arktiskt samarbete

Trots ökad spänning har Ryssland fortsatt samarbetet med väst inom arktiska organisationer, som inte behandlar militära frågor. Hösten 2015 blev Ryssland åter ordförandeland för två år i Barentsrådet (BEAC) med de fem nordiska länderna (och EU). I enlighet med sina egna behov ville Ryssland i rådet satsa på social och ekonomisk utveckling, infrastruktur och investeringar, medan hänsyn skulle tas till miljönormer och urbefolkningarnas intressen. Huvudprinciperna för samarbetet skulle vara förtroende, inklusive ”odelbar och inkluderande säkerhet”, transparens inklusive öppenhet (!), samt tradition. Genom Barentsrådet har Ryssland kunnat upprätthålla vissa officiella kontakter med de nordiska länderna och fått visst bistånd på det sociala och ekonomiska området, och man tackar för att flera hotspots på miljöområdet eliminerats.

Dock bemästras inte de enorma läckagen från oljeledningarna ut i de arktiska floderna. (Totalt uppgår utsläppen  på två månader till lika mycket som från  olyckan på BP:s oljeplattform i Karibiska havet 2010). Oberoende miljögrupper och urbefolkningar drabbas hårt av förbud mot all ”politisk” verksamhet med utländskt stöd och stämplas som ”utländska agenter”. Ryssarnas resande till Norge och Finland har gynnats genom ländernas generösa tolkningar av Schengen-reglerna, men rubelns halverade värde från 2014 har minskat trafiken.

Viktigare för Ryssland än Barentsrådet är samarbetet inom Arktiska rådet, som förutom utom de nordiska länderna och en mängd observatörer också omfattar USA och Kanada. 2011 undertecknades bindande avtal om sök- och räddningsoperationer och därefter om samverkan vid oljespill till havs och om ett permanent rådssekretariat. Trots inställda besök efter ockupationen av Krim fortsatte samarbetet under Kanadas och USA:s ordförandeskap med särskild inriktning på miljö, klimat och forskning, till vilket Ryssland bidrog med projektpengar.

Havsgränsen i Ishavet

Ryssland har – till skillnad från USA – ratificerat FN:s havsrättskonvention, som innebär att kommissionen för kontinentalsockelgränsen (CLCS) ska granska anspråk och utfärda rekommendationer. Redan 2001 hävdade Ryssland i en ansökan att Lomonosov- och Mendelejev-ryggarna är utlöpare av den sibiriska kontinentalsockeln och gjorde därmed anspråk på 1,2 miljoner km² av Ishavet upp till Nordpolen. CLCS remitterade dock ansökan på grund av bristande vetenskapliga belägg. Därefter genomförde Ryssland en rad expeditioner med seismiska prov och bottenundersökningar och underströk sina krav med placering av sin flagga på 4 000 meters djup vid Nordpolen 2007 och militära manövrer på senare år.

2015 inlämnades en ny ansökan till kontinentalsockelkommissionen. Problemet är dock att också Danmark och Kanada lämnat in krav, som överlappar med Rysslands. Kommissionen fattar bara beslut om kontinentalsockelns utsträckning, så motstridiga krav måste lösas av länderna själva. Frågan är då om Ryssland är berett till kompromisser i samma positiva anda som med Norge 2010. Dess förhållande till väst har drastiskt försämrats sedan 2014 och  stormaktsambitionerna vuxit. Ryssland har redan de facto erövrat områden från t två grannländer i strid med folkrätten sedan 2008.