Blir Trump Kremls isbrytare?

Önskedrömmar ska man vara försiktig med, för en dag kan de slå in. Det är ett gammalt ordspråk kan tillämpas även på Kremls syn på Donald Trump som tillträdande president i USA.

Under hela den amerikanska valrörelsen tog ryska statstjänstemän öppet ställning för Trump. De prisade den republikanske presidentkandidatens kritik mot rådande världsordning.

Men när nu Trump i januari ska installeras som USA:s 45:e president kan hans vågade och nyckfulla ledarstil bli en allvarlig utmaning för Kreml.

Rysslands statsledning har, från Vladimir Putin och nedåt, beskrivit Trumps överraskande seger den 8 november som en politisk triumf för Moskva.

I duman välkomnade ryska parlamentariker det amerikanska valresultatet med stående ovationer. Vladimir Zjirinovskij, en politisk retsticka som leder ett av fyra partier i duman, lät champagnekorkarna smälla för att fira händelsen medan ledaren för det ryska kommunistpartiet, Gennadij Zjuganov, uttryckte förhoppningar om att Trump ska göra ”livet lättare för Ryssland”.

Putin var också snabb med att gratulera; han förklarade att Ryssland är ”redo och ser fram emot” bättre relationer med USA. Samma budskap upprepade Putin när han ringde Trump den 14 november.

Båda bedyrade sin beredskap att gå in för ett ”konstruktivt samarbete inom så breda politikområden som möjligt”, som det hette i ett uttalande från Kreml.

För att få ett hum om varför Kreml ser ett vaktombyte i Washington som en stor seger för Moskva måste man sätta sig in i den ryska elitens världsbild. Det går att hävda att den senaste tidens kriser i relationerna mellan Ryssland och väst, i synnerhet Rysslands inblandning i Ukraina och Syrien, bottnar i Moskvas djupa missnöje med det som ryska experter kallar för en hegemonisk västerländsk liberal världsordning, framväxt ur askan efter andra världskriget.

När det post-sovjetiska Ryssland misslyckades med att integreras i en globaliserad västvärld i början av 1990-talet blev de ryska ledarna allt mer på sin vakt mot den ordning som gällde i Europa.

Västs kärnorganisationer – Nato, EU och OSSE – betraktades som hot eftersom de erbjöd tidigare kommunistiska buffertstater en chans att omvandlas till värdebaserade europeiska statsskick i Rysslands grannskap.

Situationen ställdes på sin spets i Ukraina 2014 när Ryssland annekterade Krim och underblåste uppror i östra Ukraina.

Konflikten i Ukraina och Rysslands militära inblandning i inbördeskriget i Syrien, vilket följde därefter, kan med en rysk bedömares ord beskrivas som ”Vladimir Putins sista försvarslinje”.

Oavsett hur beslutsamt Moskva visar sig, finns en medvetenhet i Kreml om Rysslands svaghet gentemot väst. Mätt med de flesta ekonomiska och sociala måttstockar släpar Ryssland långt efter länder i väst. Det är endast Rysslands kärnvapenkapacitet som har viss utjämnande effekt.

Ryssland agerar utifrån ett svagare utgångsläge, men lyckas ändå få övertaget i den ständiga kampen om vem som ska skapa en ny världsordning. En anledning är att Putin ses som en mästare på att spela med svaga kort. Han är redo till snabba omsvängningar och griper genast tag i och utnyttjar varje tillfälle att underminera nuvarande världsordning inifrån.

Flyktingkrisen i Europa, framväxten av inhemska EU-skeptiska rörelser i många europeiska länder och Storbritanniens beslut om brexit är utifrån Kremls synsätt förändringar som Ryssland kan dra fördel av för att sätta västvärlden i gungning och skaka om en västledd världsordning.

För Rysslands del hamnar Trumps valseger i samma fack. En del ryska strateger tror att den kan bli en spelvändare. USA:s tillträdande president tycks i alla händelser villig att vända upp och ned på den världsordning som hans eget land varit en drivkraft till under de senaste 70 åren.

Det är värt att notera att för 30 år sedan gav en rysk historierevisionist, Viktor Suvorov, ut en kontroversiell bok som han kallade ”Isbrytaren”. Suvorov, tidigare underrättelseagent för GRU som hoppade av till väst, hävdade att Hitlers anfallskrig mot Sovjetunionen i juni 1941 föregrep Stalins planer på att invadera Tredje riket i juli samma år.

Enligt en något mindre kontroversiell tes, som Suvorov drev, försökte Stalin använda sig av Hitler och Nazityskland som ”isbrytare” gentemot rådande politiska system i Europa för att framkalla en ”världsrevolution”. Genom att bryta sönder mellankrigstidens världsordning och utlösa ett nytt krig kunde Hitler ”bryta isen” och skapa kaos, vilket med tiden skulle ge Stalin en chans att utifrån sin egen smak få politisk kontroll runt om i Europa.

Efter Sovjetunionens sönderfall blev ”Isbrytaren” och andra böcker av Suvorov oerhört populära i Ryssland; de har slagit försäljningsrekord i två årtionden.

Det är högst troligt att Kreml hoppas att Trump är en nutida ”isbrytare”, som kan bli en katalysator för att bryta sönder nuvarande världsordning och gynna ryska intressen.

Att döma av Trumps uttalanden under valrörelsen kan den tillträdande presidenten mycket väl komma att destabilisera rådande ordning på många sätt: genom att underminera tilltron till USA:s säkerhetsgarantier, genom att angripa internationella institutioner, genom att revidera handelsavtal och, sist men inte minst, genom att bedriva vad en del kommentatorer kallar för ” den avsiktliga osäkerhetens politik”.

Om Trump gör som Ryssland skulle önska, kan det resultera i ett isolationistiskt USA som grälar med sina gamla allierade på ett sätt som försvagar ”det historiska väst” och ger Moskva nytt och omfattande handlingsutrymme.

Men på samma sätt som valet den 8 november blev ett bryskt uppvaknande för Demokraterna i USA, kan även Ryssland råka ut för en kalldusch. Ryssland kanske inbillar sig att Trump är deras drömmars uppfyllelse, men den tillträdande presidenten har en politisk historia av att skapa förvirring kring alla förväntningar.

En del aspekter i Trumps politiska synsätt och agerande kan komma att göra ledningen i Kreml galen. Även om både Kreml och Trump har en negativ syn på rådande världsordning, så har de allt annat än underliggande samsyn i dessa frågor. Moskva ser dagens världsordning som amerikansk hegemoni, medan Trump i allt väsentligt är en pessimist som anser att USA befinner sig i en djup svacka.

Till detta har vi Trumps kampanjslogan: Gör Amerika stort igen! Det sätt på vilket han kan komma att överföra denna slogan i verklig handling blir kanske inte som Kreml tänkt sig.

Kreml borde bekymra sig över Trumps snarstuckenhet. Fram tills nyligen hade Putin i praktiken monopol på ”den avsiktliga osäkerhetens politik”, vilket gav Ryssland diplomatiskt inflytande på internationella aktörer.

Men nu har kanske Putin mött sin like. Som en kolumnist i Moscow Times uttryckte saken så har ”den förutsägbara fiendskapen nu släppts ut genom fönstret”.