Erdoğans Nya Turkiet: Baklänges in i framtiden

Ibn Khaldoun (död 1406) brukar betecknas som den förste historikern, sociologen och nationalekonomen. Han konstaterade att dynastier och politiska system i den muslimska historien efter en tid tog över det tidigare styrets vanor.

År 2014 startade Erdoğan sin presidentvalskampanj i Samsun vid Svarta havets kust, den plats där Atatürk steg i land 1919 och började befrielsekriget. Han drog själv en parallell:

”Vi tar det första stora steget i Samsum, staden för inledningen av stora händelser. Gazi Mustafa Kemal tog det första steget i befrielsekriget här.”

Underförstått var detta Erdoğans första stora steg mot vad han kallar Yeni Türkiye, Det nya Turkiet. Efter att ha hållit ett tal inför jublande massor fortsatte han sedan till Erzurum i Atatürks spår. Under valkampanjen refererade han konsekvent till statsgrundaren Mustafa Kemal som Gazi (Den helige krigaren) och gjorde därmed skillnad mellan självständighetskrigets hjälte och den senare sekuläre statschefen Atatürk. Själv utropade han sig till ledare för Turkiets andra befrielsekrig och betecknade det som Gezi, en helig marsch, vilket också var hans huvudbudskap under presidentvalskampanjen:

”Vad Ni än säger kan Ni inte stoppa vår heliga marsch .... det gamla Turkiet ligger nu i det förgångna. Dörrarna till det gamla Turkiet är stängda. Folkets vilja till förändringar har funnit en röst.”

Efter presidentinstallationen avlade han det sedvanliga besöket till Anıtkabir, Atatürks mausoleum. I den utlagda minnesboken skrev han att banden mellan folket och staten hade försvagats efter Atatürks död och prisade befrielsekriget och republikgrundandet med dess målsättning att föra upp Turkiet till "den samtida civilisationens nivå”. Han hyllade också den anda som präglat det parlament som Atatürk sammankallat mitt under brinnande krig 1920, tre år innan republiken grundades.

Genom att bli direktvald med folkets röst ansåg sig Erdoğan nu ha fått ett mandat att återknyta de direkta band mellan presidenten och folket som fanns under Atatürks styre. Han antydde därmed att han var dennes direkte arvtagare och att de tio presidenter som tjänat republiken mellan de båda bara var parenteser. Med honom som president skulle Turkiet återgå till det system med en ”förening av krafterna" som var Atatürks målsättning och inte styras genom en montesquieusk maktfördelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt. 

Riktlinjerna för Atatürks enpartistat och basen för vad som kommit att kallas för kemalismen och vägvisare till västvärlden och moderniteten blev de sex pilarna (altı ok) som senare också skrevs in i författningen: republikanism, nationalism, populism, etatism, sekularism och reformism.

I motsats till kemalismen har inte Erdoğans vision om "Det nya Turkiet" någon ideologisk korsett, men han använder ett språk och en symbolpolitik som påminner om Atatürk. I likhet med republikens grundare har Erdoğan odlat en personkult och låter sina anhängare hylla honom som den räddare ur nöden som den turkiska nationen länge väntat på.

Liksom Atatürk har han skapat en ungdomsorganisation som framställer honom som den ofelbare ledaren, avfärdar all kritik som orättfärdig och som även använder sig av samma slagord "Vi följer i dina fotspår” (Izindeyiz)

Erdoğan använder sig också av ett språk och en symbolpolitik som påminner om Atatürks. Liksom denne predikar han sina egna historiska sanningar för folket som att muslimer upptäckte Amerika och att det första Columbus såg när han nådde Västindien var konturerna av en moské. Liksom Atatürk demoniserar han sina motståndare och anklagar dem för att vara förrädare och agenter för illasinnade utländska makter, alltifrån CIA, Mossad och Lufthansa till en ospecificerad internationell räntemaffia.

Reaktionen på protesterna mot varuhusbygget i Gezi-parken sommaren 2013 var som hämtad ur regel nummer ett i de kemalistiska generalernas handbok; polisbrutalitet, konspirationsteorier, tal om vandaler, provokatörer och terrorister.

Erdoğan uppmanade demonstranterna att "Känna sina gränser". Skulden för våldet låg inte hos regeringen utan hos demonstranterna själva eftersom de inte gjort klart för sig att de angrep honom och därmed den turkiska staten. I medier hyllas han nu liksom Atatürk som som ”başkomutan”, överbefälhavare. En särskild Erdoğanmarsch har komponerats som påminner om Atatürks marsch och i en bok som kom ut 2014 kallades Erdoğan Tidens sol, en benämning som tidigare syftade på Atatürk.

De politiska ambitionerna och metoderna är således desamma men med skilda förtecken. Liksom Atatürk har Erdoğan målet att skriva om historien och uppfostra en ny generation och inte individer som kan bestämma över sin egen livsstil.  

Medan Atatürk ville uppfostra en sekulär nation har Erdoğan lovat att uppfostra en ny, mera religiös som gjort upp med dåliga vanor som alkohol och tobak. Han har hävdat att män och kvinnor av naturen inte är jämställda, uppmanat kvinnor att skaffa sig minst fyra barn, talat om att förbjuda aborter och kejsarsnitt och förklarat att användande av preventivmedel är ett nationellt förräderi.  Han förespråkar mera religiösa accenter i utbildnings- och kulturpolitiken, införande av religionsundervisning från sex års ålder och obligatorisk undervisning i osmansk turkiska – och han har på sitt karaktäristiska sätt sagt att detta kommer att genomföras oavsett vad kritikerna säger.

På valplakaten inför presidentvalet stod tre årtal 2023, 2053 och 2071. Det första innehöll budskapet att Erdoğan tänker vara president när republiken fyller 100 år. De andra syftade på två centrala händelser i den osmanska historien, Konstantinopels fall 1453 och den seldjukiska erövringen av Anatolien 1071, vilket förmodligen skall uttrycka Erdoğans ambition att AKP skall styra landet när sexhundraårs- respektive tusenårsminnet av dessa händelser en gång firas.

Det nya Turkiet manifesteras nu i ett antal monumentala projekt.

År 2017 skall världens största flygplats öppnas. Den fem mil långa kanal som skall löpa parallellt med Bosporen och avlasta denna sjöled skall bli färdig till republikens hundraårsjubileum 2023. En ny moské skall byggas på den högsta punkten på asiatiska sidan av Bosporen. Den skall bereda plats för 3 000 trogna och kommer att ändra Istanbuls profil och få både Süleyman den präktiges moské och Hagia Sophia att blekna och därmed säkra Erdoğans plats i historien.

Hans tilltagande megalomani har redan tagit sig ett konkret uttryck i det nya presidentpalatset i Ankara. Det byggdes trots att flera domstolsutslag slog fast att det var ett gigantiskt svartbygge som dessutom förstörde en av de sista gröna ytorna i huvudstaden. Domstolbeskeden möttes av beskedet:

”Låt dem riva ner det om de kan. De beordrade att det skulle skjutas upp, men de kan inte stoppa bygget. Jag kommer att öppna det. Jag kommer att flytta in och jag kommer att använda det.”

I januari 2015 flyttade han in i Ak Saray (Det vita palatset) som nu är maktens absoluta centrum i strid mot författningens skrivningar om presidentens befogenheter. Denna symbol för Det nya Turkiet har en yta på 300 000 kvadratmeter och 1 150 rum. Det sägs ha kostat över 600 miljoner dollar och har bunkrar som skall stå emot biologiska, kemiska och atomvapen. Det presenteras som en blandning av modernism och seldjukisk arkitektur, ett val som Erdoğan själv kommenterade:

”Vi behöver framföra budskapet att Ankara är en seldjukisk huvudstad. Vi lade stor vikt vid detta. Vi riktade uppmärksamheten på osmanska motiv i interiören men lade också till element som speglar den moderna världen. Vi har konstruerat en stilig byggnad. Det är sådana krav som ställs på en stor stat.”

Det jättelika Ak Saray (Vita palatset) i Ankara. Foto: Wikimedia Commons

Palatset invigdes med ett besök av påven Franciskus den 28 november 2014. Tre dagar senare kunde den ryske presidenten Putin på plats konstatera att det är större Kreml, Vita huset, Buckingham Palace och nästan lika stort som det palats Ceausescus lät bygga till sin ära i Bukarest.

Presidentens sigill består av en sol som symboliserar Turkiet och av 16 stjärnor som skall symbolisera 16 olika turkiska imperier genom historien. Utländska statschefer möts nu av ett hedersgarde av 16 soldater utstyrda i klädedräkter som skall representera dessa riken alltifrån hunnerna, "de himmelska turkarnas" mytiska rike, seldjukerna, Gyllene horden, mogulernas dynasti i Indien fram till det osmanska riket.

Bakom Palestinas president Abbas och hans turkiske värd står en hedersvakt i historiska dräkter uppställda i Ak Saray. Foto: VOA

Erdoğan har aviserat att palatsets officiella namn skall ändras från Cumhurbaşkanlığı Sarayı (Presidentpalatset) till Cumhurbaşkanlığı Külliye, en beteckning under det Osmanska riket för byggnader runt de stora moskéerna, vilka förvaltades av en religiös stiftelse och omfattade badhus, skolor, matbespisning och gästinkvartering. Erdoğans külliye skall förutom det gigantiska palatset även bestå av ett kongresscentrum och ett gigantiskt nationalbibliotek.

Den misslyckade militärkuppen den 15 juli betecknade Erdoğan som en gåva som ovan. Om hans politiska uppdrag är heligt står således all opposition för det onda. Eftersom Erdoğan förkroppsligar ett heligt uppdrag kan all opposition anklagas för synden fitna, att utså split.  På samma sätt som Atatürk 1933 rensade universiteten på vad han kallade bakåtsträvande akademiker rensar Erdoğan nu, efter kuppförsöket, universiteten på akademiker som på godtyckliga grunder anklagas för landsförräderi och han skall nu personligen utse rektorerna även på de privata universiteten.

Lärarna i landets skolor instrueras nu att i undervisningen berätta om de inhemska förrädarna och om hjältarna och martyrerna som besegrade dem. I särskilda martyrrum i skolorna visas fotografier på de 241 personer, som förlorade livet, och på det sönderbombade parlamentet. En bok med titeln Demokratins seger och våra martyrer har publicerats med ett förord av Erdoğan.

Det är uppenbart att den 15 juli 2016 skall få en central plats i historieundervisningen. Berättelsen om hur Erdoğan avstyrde militärkuppen stiliseras nu som det egentliga befrielsekriget och blir grundstenen för en historieskrivning där Erdoğan efter hand skall ersätta Atatürk som den obestridliga nationella centralgestalten.

Ett uttryck för dessa ambitioner är att Erdoğan vid flera tillfällen kritiserat Lausannefördraget från 1923 som skapade Turkiets gränser 1923. Han har gjort antydningar om att Atatürks beredvillighet att i Lausanne ge upp Mosul och de grekiska öarna längs kusten inte var ett uttryck för politisk pragmatism utan förräderi och att en mera patriotiskt sinnad statsman skulle ha kunnat uppnå mer.

I regeringsvänliga tidningar har nu kartor förekommit med gränser som följer de områden som drogs i den så kallade nationella pakten (Misak-i milli) som antogs i januari 1920 efter ett nyval till vad som skulle bli det sista osmanska parlamentet.

En karta som avspeglar den nationella pakten från 1920 syns ofta i regeringsvänliga medier. På denna karta inkluderas delar av grannländerna som en del av Turkiet. 

Det Turkiet som skulle skapas efter det Osmanska riket upplösning utgjordes av de områden som hölls av osmanska trupper när riket undertecknade vapenstilleståndet med de allierade i oktober 1918.  Den södra gränsen gick strax norr om Aleppo och löpte fram till Kirkuk och omfattade även Mosul. De delar som beboddes av en muslimsk majoritet förklarades odelbara och i de regioner där det fanns en arabisk majoritet skulle befolkningen få avgöra sin hemhörighet i en folkomröstning.

Resultatet blev i stället den förödmjukande freden i Sèvres som utlöste Atatürks befrielsekrig som i sin tur ledde fram till Lausannefördraget där republikens gränser drogs. Peace at home peace in the world är Atatürks kanske mest kända tankespråk med budskapet att de gränser som då drogs inte skall ifrågasättas och att Turkiet skall avstå från alla krav på terra irredenta, en politik som det hittills varit ett anatema att kritisera.

Den 23 oktober sade Erdoğan i ett tal att Lausannefördraget ”krympte vårt land till 780 000 kvadratkilometer från två och en halv miljon” och antydde att detta måste ändras.

”De som har hållit Turkiet begränsat till denna onda cirkel sedan 1923 har försökt få oss att glömma vårt lands tusenåriga minnen. Vi kan inte fortsätta med 1923 års psykologi år 2016. Vi kan inte vara stolta över att ha bevarat vår situation medan hela världen har ändrats sedan vi upprättade vår republik. Vi måste ge upp begreppet försvarslinjer när vi skyddar vår republik … Vi måste lösa Mosulfrågan i Mosul”.

Han har talat om Turkiets ansvar för de turkiska minoriteterna bortom dagens gränser och inte bara tagit på sig rollen som skyddsmakt för den turkmenska minoriteten utan också Iraks sunnitiska befolkning och följt upp med påståenden som att Turkiet inte kan förbise sina stamfränder i västra Trakien, Cypern, Krim eller på något annat ställe.

En annan noterbar och signifikant händelse under senare tid är beslutet att den 20 oktober utse en särskild imam för det minipalats i Hagia Sophia, Hunkar Kasrı, där sultanerna vilade före och efter bönerna. Denna avdelning, som har varit öppen för bön sedan 1991 men främst varit en turistattraktion, skall nu med egen imam tjäna som fullvärdig böneplats med särskild fredagsbön, ett beslut som omedelbart följts av krav på att åter göra hela den väldiga byggnaden till den moské den en gång var.

En av Erdoğans hovskribenter, Savci Sayan, skrev i en tweet:

”Jag drömmer om att president Erdogan skall leda fredagsbönen i Hagia Sophia och jag ber för att denna dröm skall bli sann.”

Andra följde upp med att Istanbul inte kan bli fritt så länge Hagia Sophia är ett museum och att de hårda tiderna för Turkiet kommer att vara slut för alltid om det blir en moské igen.

Officiellt förnekas alla planer på en ändring men Erdoğan berörde själv frågan redan i valkampanjen för presidentvalet 2014: ”Låt oss först se till att andra moskéer i närheten är fulla under bönetimmarna, i synnerhet under morgonbönen.”

På valplakaten stod som sagt tre årtal 2023, 2053 och 2071. Det första innehöll budskapet att Erdoğan tänker vara president när republiken fyller 100 år. Då skall författningen ha ändrats till ett presidentstyre och Atatürk ha trängts ut om än inte helt bort från det offentliga rummet. Under tiden har kanske en så stark folkopinion för en omvandling av Hagia Sophia till moské skapats att presidenten känner sig vara tvungen att tillmötes denna.

I en tidningsintervju för 20 år sedan jämförde Erdoğan demokratin med en spårvagnsresa. Man åker med men hoppar av vid den station som passar. Vad vore ett lämpligare tillfälle att proklamera ankomsten till denna station än en religiös ceremoni i Hagia Sophia på hundraårsdagen av republikens bildande för att markera att Atatürks sekulära republik förpassats till historiens skräpkammare och ersatts av ett nytt Turkiet med en illiberal demokrati med ett osmanskt ansikte?