Historiens återkomst och det moderna Turkiet

Under de senaste veckorna har en karta blivit flitigt delad i sociala medier i Turkiet och även visats i en del av landets nyhetskanaler. Den framställer ett Turkiet enligt 1920 års gränser, som omfattar norra Syrien och Irak och delar av Armenien och Grekland, och med andra ord ifrågasätter de gränser som fastslogs i Lausannefördraget 1923..

Misstanken att kartan kanske återger en hemlig agenda i Ankara har stärkts av den pågående offensiven mot Mosul samt av ett tal i vilket president Erdoğan beskrivit de grekiska öarna längs den Egeiska kusten som en del av det historiska Turkiet.

Nyosmanska drömmar – i turkiska sociala medier återges ofta kartbilder från 1920. Här från Der Spiegels rekonstruktion.

I kombination med AKP-regeringens islamistiska och i nuläget tilltagande nationalistiska ideologi är det föga förvånande att höra ordet ”neoosmansk” figurera i den politiska debatten. Men även om det kan verka frestande att betrakta den nu pågående processen i termer av ett slags historisk regression eller revolution är det viktigt att inte låta sig ryckas med av dess historicerande retorik.

Det råder inget tvivel om att president Erdoğan både anspelar på den osmanska historien i sina försök att nå ut till folket och ser sig själv i kontinuitet med en historia som sträcker sig långt bortom den turkiska republikens grundande. Historicism är möjligen det mest adekvata sättet att beskriva hela den visuella och narrativa kultur som i nuläget frodas kring hans person: de kostymerade väktarna i det nya presidentpalatset i Ankara, den stora moské som nyligen invigts på Çamlıca-kullen utanför Istanbul, och inte minst de filmer, muséer, och historiska återskapanden som tillägnas Konstantinopels – det senare Istanbuls – erövring från bysantinarna 1453. Men historicism är samtidigt en företeelse som säger mer om samtiden än den gör om det förgångna.

Palestinas president Abbas togs emot i Ankara av Erdoğan i dennes jättelika palats i januari 2015. Högvakten var klädd i uniformer ska ska gestalta olika epoker i den gamla osmanska stormaktstiden. Foto:  Yıldız Yazıcıoğlu, VOA/Wikimedia Commons

För det första måste man minnas att det Osmanska riket varken var den renodlat islamiska eller turkiska statsbildning som dagens turkiska islamister och nationalister och deras belackare i Europa brukar frammana bilden av. Geopolitiskt och även demografiskt stod det i kontinuitet med sin östromerska eller bysantinska föregångare; kulturellt var det präglat både av den persiska kultur som turkarna hade anammat på vägen västerut, och av de kulturer som de mötte under den gradvisa erövringen av Balkan och Anatolien.

Först efter inlemmandet av Mellanöstern på 1510-talet blev Istanbul ett centrum för islamiska lärde från den arabiska världen, vilket i tilltagande utsträckning förändrade dess religiösa karaktär. Men intill slutet förblev både riket och dess viktigaste städer präglade av de icke-muslimska och icke-turkiska befolkningselement förutan vilka de överhuvudtaget inte hade kunnat existera och som satte sin prägel på hela deras politiska, kulturella och andliga liv.

För det andra måste man minnas att det moderna Turkiets historia inte börjar med Atatürks reformer. Det sena 1700-talet och tidiga 1800-talet medförde betydande utmaningar som osmanerna tvangs bemöta med en serie ambitiösa moderniserings- och reformprogram. Försöken att integrera den etniska, religiösa och geografiska mångfalden inom riket och ge alla medborgare lika status – den så kallade ottomanismen – kulminerade i den första konstitutionen 1876 men kollapsade efter den storskaliga förlusten av de kristna Balkanländerna under de efterföljande två åren. Sultan Abdülhamit II:s regim (1876–1909) kom att präglas av det första exemplet på en modern pan-islamisk statsretorik som betonade kalifatets politiska innebörd och sökte nå ut till muslimer under engelskt och franskt kolonialherravälde, men strandade i sin tur på den ungturkiska rörelsens nationalism och de arabiska provinsernas bristande entusiasm efter krigsutbrottet 1914.

Den stat som Atatürk byggde upp efter det grekisk-turkiska kriget 1921–1922 markerar i detta hänseende inte så mycket grunden för som konsekvensen av en redan pågående moderniseringsprocess.

Allt detta är naturligtvis av mindre intresse för statsvetaren än det är för historikern. Men det är en historia som det kan vara värt även för statsvetare att äga kännedom om, därför att den både motsäger de historicerande förenklingar som präglar vår tids politiska diskurs, och samtidigt hindrar oss från att hemfalla åt liknande irrationella och vilseledande föreställningar om de krafter som verkar i vår samtid. Enligt den franske antropologen Bruno Latour består ett av den moderna människans största misstag i illusionen om att hon har höjt sig över historien. När det visar sig att historien faktiskt inte upphört och att vi är delar i en utveckling som ligger utanför vår kontroll, tenderar vi att förklara det som återkomsten hos någonting dolt eller undertryckt, som om en ännu oförlöst aspekt av det förgångna låter förändringen förklaras i termer av inre nödvändighet. Apokalyptiska och rentav eskatologiska föreställningar av detta slag ligger till grund för Fukuyamas och Huntingtons teser, där i synnerhet den senare visat sig ha en självuppfyllande verkan.

Såväl Erdoğan som hans kritiker tycks idag beredda att anamma det ”neoosmanska” narrativet om en revolution mot det moderna paradigmet. Men genom att föreskriva sig själva och varandra åt föreställningen om något förgånget som verkar i samtiden – snarare än historien som en pågående och ständigt självförnyande process – har båda parter förnekat sin förmåga till och sitt ansvar för självständiga handlingar i nuet. Man skulle kunna säga att de använder sig av historien som en buktalardocka för egna rädslor och förhoppningar. Historikern kan varken hindra buktalaren eller ge eget liv åt dockan, men han kan åtminstone avslöja tricket som ligger bakom illusionen.