"Låt israeler folkomrösta om en tvåstatslösning"

Det är med viss skepsis till folkomröstningsidén som jag besöker Ami Ayalon i hans hem i Kerem Maharal i norra Israel. Det är en moshav som upprättades 1949 på den plats där den palestinska byn Ijzim tidigare låg. Byborna flydde under kriget 1948, men här och där finns halvt raserade och övervuxna gamla stenhus kvar längs gatorna.

Ami Ayalon är en liten energisk man som talar med stort eftertryck. Han föddes för 71 år sedan i Tiberias och växte upp på en kibbutz vid Genesarets strand. Han gjorde sin militärtjänst i flottan och blev så småningom dess högsta befälhavare. Han har belönats med Israels förnämsta utmärkelse, Tapperhetsmedaljen, för sin insats under strid mot Egypten.

Men han har också ägnat en stor del av sitt liv åt politiken. Han har suttit i knesset för Labourpartiet och varit minister utan portfölj i Ehud Baraks regering. Efter mordet på premiärminister Yitzhak Rabin i november 1995 utsågs han till chef för Shin Bet, Israels interna säkerhetstjänst, och den posten behöll han fram till sin pensionering 2000.

– Nästa år kommer att vara ett mycket viktigt år, med stor symbolisk betydelse för Israel. För det första är det femtio år sedan ockupationen inleddes. För det andra är det sjuttio år sedan FN antog sin plan att dela upp Palestina i en judisk och en palestinsk stat. Och för det tredje är det hundra år sedan Balfourdeklarationen, den brittiske utrikesministern Arthur James Balfours löfte att stödja idén att upprätta en judisk stat i Palestina, säger Ami Ayalon och fortsätter:

– Vi vill göra bruk av denna symbolladdning – symboler skapar en helt egen energi. Frågan är bara vad vi ska använda denna energi till.

Han har ett bestämt svar på den frågan: den måste användas till att fatta beslut om landets framtid.

– Det har hela tiden sagts att ockupationen skulle vara en tillfällig åtgärd. Men hur länge kan något vara tillfälligt i juridiska termer? Nu har det gått femtio år. Tre generationer har hunnit födas i bosättningarna; det håller inte längre att kalla detta tillfälligt. Nu måste vi bestämma oss: vill vi fortsätta ockupationen och styra över miljoner palestiniers liv? Eller ska vi avsluta ockupationen och låta palestinierna skapa en egen stat?

Arkivbilden från 7 juni 1967, två dagar efter sexdagarskrigets utbrott, visar hur försvarsminister Moshe Dayan och generalstabschefen Yitzhak Rabin tågar in i östra Jerusalem, där Gamla stan ligger, tillsammans med ett par generaler. Foto: Israels Government Press Office/Flickr

För Ami Ayalon är svaret givet: tvåstatslösningen är det enda alternativet. Han har arbetat för detta i flera årtionden.  År 2003 lanserade han tillsammans med Sari Nusseibeh, en palestinsk politiker och filosofiprofessor, fredsinitiativet ”The People's Voice”. Han har också deltagit i en rad andra initiativ och aktioner med sikte på en tvåstatslösning.

– Vi är många som känner att vi är på väg rakt in i en återvändsgränd. Vi måste försöka förklara det för folket, annars riskerar vi ett hamna i en enstatslösning. Det kan ju synas som en tilltalande, närmast paradisisk lösning. Men det kommer inte att fungera. Israel kommer att förvandlas från demokrati till apartheidstat. Och palestinierna kommer inte att acceptera att leva som andra klassens medborgare. Det kommer att bli ett våldsamt samhälle där vi sorgligt nog kommer att döda varandra.

Men är en folkomröstning den bästa vägen? Vad talar för att israelerna skulle rösta för tvåstatslösningen? Och vad händer om förslaget inte vinner en majoritet av rösterna?

– Det är dags för oss att säga hur vi vill ha det: vi lever i en demokrati och har rätt att uttrycka våra åsikter. Vi ska göra precis som britterna i brexitomröstningen – ställa en enda precis fråga: vill du att Israel ska vara en judisk demokratisk stat? Inget annat, inget om hur det ska gå till. Om majoriteten svarar ja så blir det regeringens uppgift att verkställa folkets önskan.

Han är optimistisk när det gäller utgången av omröstningen. Han pekar på flera opinionsundersökningar som visar att mer än hälften av både den israeliska och den palestinska befolkningen vill ha en tvåstatslösning. Och att stödet är ännu tydligare om man utgår från att en sådan lösning har stöd från den omgivande arabvärlden, så som utlovats i Arabförbundets fredsplan från 2002.

Ami Ayalon menar att frågan om Israels framtid handlar om moral och identitet:

– Det är dags att vi ser oss i spegeln och frågar oss: Vilka är vi? Varför kom våra föräldrar hit, och vad hade de för drömmar? Vilket sorts samhälle vill vi leva i?

Han hänvisar till den israeliska självständighetsdeklarationen som bland annat förespråkar jämlika sociala och politiska rättigheter för alla landets invånare, oberoende av religion, ras och kön.

– Vi befinner oss idag mycket långt ifrån denna vision och är i snabb takt på väg åt ett helt annat håll. Många bryr sig inte om den utvecklingen; de är nöjda med sin tillvaro.

Ekonomin går bra; de problem som finns med terrorattacker går att leva med; det är inte värre än på andra håll i världen.

Det finns ett motstånd mot förändring, ett motstånd som har många former. På vänsterkanten är man rädd för att en folkomröstning ska ge ett negativt resultat eftersom högern nu har en så dominerande roll i samhället. På högerkanten finns de religiösa nationalisterna som anser att hela Landet Israel, från Jordanfloden till Medelhavet, är dem givet av Gud och inte kan överlämnas till någon annan. De är rädda att bli avslöjade som den lilla minoritet de är, menar Ayalon. Sedan finns en stor grupp som vill fortsätta att inbilla sig och omvärlden att förhandlingar fortfarande pågår –och att ockupationen är nödvändig för att värna Israels säkerhet.

– Ockupationen har inget med säkerhet att göra, det är en myt som våra politiker odlar, säger Ami Ayalon.

Han har, precis som en rad andra chefer för säkerhetstjänsten och militären, en helt annan syn på den frågan. Flera av dem har offentligt kritiserat regeringen för dess överdrivna tro på att säkerhet kan skapas med militära och polisiära metoder.

Han känner palestinierna väl, både genom sitt jobb och genom vänskapsrelationer, och vet att de precis som israelerna framförallt vill ha ett bra liv, med demokratiska och ekonomiska rättigheter. Men deras tillvaro begränsas alltmer av den israeliska regeringens militära tryck och utbyggnad av bosättningar. Det är en ohållbar politik som knäcker deras hopp och framtidstro och framkallar hat och misstro.

– Vi kan inte fortsätta på den här vägen, vi måste börja diskutera på allvar vad vi vill med framtiden. Folkomröstningskampanjen är ett sätt att starta denna diskussion. Men vi behöver också hjälp utifrån; omvärlden måste sätta tryck på regeringen för att åstadkomma en lösning. Hittills har påtryckningar utifrån inte haft någon effekt, men om folket säger att de vill hitta en lösning så måste exempelvis USA, EU eller Arabförbundet gripa in, exempelvis genom hot om internationella sanktioner.

– Detta handlar inte bara om Israels framtid, utan också om er egen. Ni i Europa kan inte unna er lyxen att strunta i vad som pågår här. De problem ni har, med immigration och flyktingar och terrorhot – de härrör härifrån Mellanöstern. Om ni inte hjälper till att skapa stabilitet i den här regionen, och ett bättre system ekonomiskt och demokratiskt, så kan ni inte heller komma tillrätta med era egna problem.

Han ger ett exempel på hur omvärldens tryck tidigare har förmått regeringen att ändra sin politiska kurs. Det var när USA:s förre president George W Bush, inför tillbakadragandet av de amerikanska trupperna från Irak, tvingade premiärminister Ariel Sharon att ställa sig bakom Roadmap to Peace, Vägkartan för fred, för att försöka skapa någon stabilitet i Mellanöstern. Sharon hade inget annat val än att acceptera det för att inte förlora en viktig strategisk partner.

Samtidigt mötte Sharon en stark opinion från det israeliska samhället i form av Genèveinitiativet, Ayalon-Nusseibehinititaivet och de dussintals officerare som sa att nu fick det vara nog, de hotade att vägra lyda order. Inför detta tryck beslöt Sharon att låta utrymma bosättningarna i Gaza trots att han tidigare deklarerat att det var otänkbart.

­– Om vi lyckas få israelerna att uttala sitt stöd för en judisk demokratisk stat så måste regeringen lyssna och agera utifrån detta. Och då kan omvärlden hjälpa till att trycka på för en tvåstatslösning och sluta lyssna på de falska undanflykterna om pågående förhandlingar. Vi behöver inte förhandla för att sluta bygga bosättningar och evakuera Västbanken, det kan vi göra på egen hand.

Men vad händer om folkomröstningen inte ger det resultat du önskar?

–Då kommer jag att fortsätta kämpa, inte med vapen utan genom att skriva artiklar, debattera och ordna olika aktioner. Jag kan inte ge upp, för den nuvarande situationen strider mot alla mina värderingar.  Det gäller att få folk att inse att vi är på väg mot en apartheidstat och det tror jag ingen vill ha.

”Decision at 50” är bara en av flera kampanjer mot den nuvarande politiken som har startats under det senaste året. Andra exempel är SISO, ”Save Israel, Stop the Occupation” som stöds av en rad framträdande kulturpersoner, ”Blue White Future”, en tankesmedja som Ami Ayalon varit med och startat, och ”Commanders for Israel´s Security” som samlat över 200 generaler.

– Vi har än så länge inget egentligt samarbete, alla arbetar i sitt eget sammanhang för att vinna stöd. Men jag tror att vi kommer att agera tillsammans längre fram, och ordna debatter och större möten. Och jag är optimist av naturen, jag tror vi kommer att nå vårt mål, säger Ami Ayalon och tillägger:

­– Vår enda möjlighet att vinna legitimitet i den här regionen är att byta riktning och skapa en ny politisk horisont tillsammans med palestinierna.