Hård konkurrens i franska borgerligas primärval

Den 20 och 27 november kommer Les Républicains, det parti som representerar högern och mitten i Frankrike, för första gången att organisera primärval för att utse sin kandidat till det presidentval som äger rum i maj 2017. Kampanjen  för primärvalen är i full gång. Utgången blir betydelsefull eftersom vinnaren av dessa primärval sannolikt blir Frankrikes framtida president.

Bakgrunden är följande:

Franska presidentval äger rum i två omgångar. I den första sållas de två kandidater som har fått flest röster fram. Nära nog alla opinionsundersökningar visar nu att Marine Le Pen, ordförande för det extrema högerpartiet Nationella fronten, kommer att kvalificera sig till presidentvalets andra omgång.

Däremot är den franska vänstern, representerad främst av Socialistpartiet, nu så anfrätt och impopulär att dess kandidat, vem det än blir, har liten chans att komma med i den andra omgången. Det innebär att den som blir kandidat för Les Républicains, som representerar högern och mitten, kommer att ställa upp mot Nationella frontens representant i presidentvalets andra omgång i maj.

I partiets primärval finns sju kandidater registrerade men de två främsta är förre presidenten Nicolas Sarkozy och Alain Juppé, premiärminister 1995–1997. Under de senaste dagarna har även François  Fillon, premiärminister 2007–2012, ryckt fram kraftigt i opinionsundersökningarna och man skall nog inte utesluta att också han har en chans att gå segrande ut ur denna kamp. Bedömare räknar med att såväl Juppé som Sarkozy och  Fillon skulle vinna mot Marine Le Pen i det kommande presidentvalet.

Alain Juppé kan få taktikröster även från vänsterväljare. Foto: Frederic Legrand/Shutterstock

Nicolas Sarkozy är omstridd både på grund av sin tämligen aggressiva personlighet och med hänsyn till att han ännu står under åtal gällande främst illegal finansiering av sin presidentkampanj 2007. Juppé, som var premiärminister under president Chirac och som en längre tid varit borgmästare i Bordeaux, anges som det franska folkets favorit i flertalet opinionsundersökningar.

De aktiva i partiet stöder dock Sarkozy. För att vinna i primärvalet måste därför Juppé mobilisera annat stöd. Ett antal väljare i mitten och vänster på den politiska skalan är frestade att delta i dessa primärval, för att hindra att Frankrikes president i praktiken väljs av aktivister från den konservativa högern. Sarkozy för nu en intensiv kampanj mot dessa ”överlöpare” från vänstern och mitten som vill ”stjäla” partiets interna beslut. Han och partiaktivisterna får, ironiskt nog, stöd i uttalanden från den socialistiske presidenten Hollande och dennes förtrogna. Skälet härtill är att de ser Juppé som en farligare konkurrent – om nu vänstern överhuvud skall ha någon chans i dessa val. Sarkozy är impopulär i breda kretsar, medan Juppé åtnjuter brett stöd även i mitten och inom vänstern.  

Nicolas Sarkozy – var partiaktivisternas favorit. Foto: Frederic Legrand/Shutterstock

Hur ser då kandidaternas program ut? Båda vill skära ner statsutgifterna med bortåt 100 miljarder euro, minska antalet offentligt anställda med omkring 200 000, öka arbetstiden så att den formellt återgår till tidigare 39 timmar/veckan, avskaffa förmögenhetsskatten och minska skatter på kapitalinkomster. De har dock olika uppfattningar i flera väsentliga frågor. Juppés ekonomiska program har fokus på strukturella reformer inom den franska ekonomin för att göra denna mer dynamisk. Hans förslag är sådana som också predikas av EU-kommissionen i Bryssel. 

Juppé vill göra den franska arbetsmarknaden mer flexibel, höja pensionsåldern från 62 till 65 år, satsa på förnyelsebar energi, införa reformer i skattesystemet för att göra detta mer likt det tyska och de nordiska ländernas (en modell är de reformer som vidtogs i Sverige i början av 90-talet), beskatta företagen enligt en skala från 24 till 30 procent. Sarkozy har inte samma fokus på strukturella reformer utan förespråkar istället en dynamisk ekonomisk utveckling som stimuleras av högre efterfrågan genom sänkta skatter.

De båda kandidaterna har också helt olika syn på viktiga samhällsfrågor som nationell identitet, religiös tillhörighet, integration/assimilering av invandrare och flyktingar. Dessa frågor har i dagens Frankrike blivit omstridda och hett debatterade i tidvis hetsiga och osympatiska former. Felaktiga och tendentiösa påståenden gör sig breda inte minst gällande islams växande inflytande. Så till exempel tror flertalet fransmän (enligt opinionsundersökningar av IPSOS) att nästan en fjärdedel av landets invånare är muslimer, medan andelen i verkligheten är omkring 8 procent.

Rädsla och förvirring har skapats kring terrorism och problem kopplade till invandring. Sådana känslor har liksom i andra europeiska länder främjat främlingsfientlighet och populism. Sarkozy driver nu en hård sekulär linje med långtgående krav på assimilering där han blandar immigration, identitet och terrorism. Juppé gör en klar åtskillnad mellan dessa begrepp och förordar en sekulär politik grundad på tolerans och integration med respekt för olika trosformer.

Två konkreta frågor som nu debatteras illustrerar de två politikernas olika attityder. Den första gäller matsedlar i de statliga skolorna. Under decennier har franska skolor, utan att detta väckt någon som helst debatt eller skapat problem, erbjudit alternativ för de barn som av religiösa skäl inte äter griskött. På senare år har röster höjts för att avskaffa dessa alternativ. Argumentet är att de statliga skolorna skall ha en helt sekulär inställning. Sarkozy har sällat sig till denna åsiktsriktning medan Juppé vill låta barnen välja mellan en vegetarisk meny och en med kötträtter.

En annan tvistefråga gäller den klädsel som kallas ”burkini” och som bärs av kvinnor som vill bada på offentliga badstränder utan att klä av sig. Borgmästare som står nära Sarkozy har utfärdat regler som förbjuder sådan ”religiös” klädsel med hänvisning till ”respekt för goda seder och sekulär ordning”. De har tidvis låtit inskrida mot kvinnor som vägrat efterfölja dessa regler. ”Conseil d´Etat”, den franska regeringsrätten har för en tid sedan förklarat sådana regler lagstridiga. Juppé stöder detta utslag medan Sarkozy ifrågasätter det.

Valet av Trump till USA:s president har nu fört in ett nytt element i den franska debatten. Här illustreras ånyo skillnaden mellan Sarkozy och Juppé. Sarkozy går förvisso alls inte lika långt som Marine Le Pen som deklarerat att ”valet av Trump är en god nyhet för Frankrike”. Han ser dock här en bekräftelse på sin taktik att driva en motsättning, folket mot eliten: ”Det amerikanska folket har talat. Demokratin måste lyssna till folkets röst. Vi bör dra viktiga slutsatser av detta”.

Juppé har däremot betonat att det amerikanska valet ytterligare visar på vikten av att nu satsa på ekonomiska och sociala reformer: ”Jag vill inte att Frankrike slår in på vägen mot extremism och demagogi. Just därför vill jag söka förena det Frankrike som fått framgång och det som lämnats efter”.

Båda kandidaterna oroas samtidigt över Förenta Staternas nya tendens att fjärma sig från ansvaret för sina europeiska allierade. Här finns dock också skillnaden att Sarkozy ansluter sig till Trumps önskan att närma sig Putins Ryssland medan Juppé klart ansluter sig till den europeiska politik som hittills förts i förhållande till detta land.

Hur står det då till med vänstern i Frankrike? Socialisterna har sina egna primärval den 17 december. Kandidatlistan är ännu inte fastställd. Det tycks alltmer sannolikt att Presidenten Hollande ställer upp som kandidat vid dessa primärval. Han tycks tro att de amerikanska valens resultat ger honom möjlighet att framträda som en slags banérförare mot populism. Han skulle då distansera sig från sin premiärminister Valls som sökt stöd i socialistpartiet för att själv framträda som kandidat. Hollandes chanser att segra i presidentvalet eller ens komma till andra omgången är dock små. Den ekonomiska politik som förts under hans presidenttid anses allmänt vara misslyckad. Nu har han själv åstadkommit att opinionsstödet för honom ytterligare gått ner till rekordet för någon sittande president, 4 procent.

Skälet till försämringen av redan dåliga siffror är en bok där två journalister från ”Le Monde” publicerar intervjuer som de haft med Hollande. Dess titel är ”En President borde inte säga detta”. I intervjuerna, som sträckt sig över 100 timmar, ger presidenten informationer som kan vara statshemligheter och uttalar sig nedsättande om ett antal ministrar, däribland några av sina närmaste partikamrater. Sålunda konstaterar Hollande att Nationalförsamlingens ordförande uppenbart inte har kapacitet att bli premiärminister, att utrikesministern (tidigare premiärminister) är ”så lojal att man inte kan höra honom” och att utbildningsministern ”är bra på plattityder”.

Uppenbart har sådana yttranden (som Hollande inte kunnat dementera) ytterligare försvagat hans ställning också i det egna partiet. Huvudfrågan gäller nu främst vem som skall ta kontroll över socialistpartiet efter valen och hur man skall undvika att partiet splittras mellan en reformistisk gren och en som representerar ”den gamla vänstern”. 

Här finns också en joker,  den tidigare ekonomiministern Emmanuel Macron. Denne har bildat sin egen rörelse ”En Marche” (På väg) som redan har över 80 000 medlemmar.  Han får allt högre popularitetssiffror med sina appeller om en ”politik av ett annat slag”.  På onsdagen meddelade Macron, som avgick i augusti, att  han ställer upp som oberoende kandidat i presidentvalet. 

Emmanuel Macron. Foto: Frederic Legrand/Shutterstock

Macron, som således inte tänker passera via vänsterns primärval, står för en liberal och reformistisk politik. Han befinner sig någonstans mellan vänstern och mitten, vilket innebär att han skulle kunna bli en direkt konkurrent till Juppé i presidentvalets första omgång.

Många i Frankrike drömmer om ett samarbete mellan vänstern och centrum för att i grunden reformera Frankrike och stå emot populistiska rörelser både på höger- och på vänsterkanten. En sådan önskan att forma ett nytt politiskt landskap tycks dock idag vara fåfäng. Det franska valsystemet gynnar inte koalitioner mellan partier i den politiska mittfåran utan frambringar istället snarare polarisering.