Nu eller aldrig – för Cypern

Make it or break it. Nu eller aldrig.

Med dessa ödesord försöker FN, den diplomatiska närvaron på Cypern, lokala fredsorganisationer på ön och alltmer också medier beskriva läget i de FN-ledda fredsförhandlingarna om en lösning av konflikten på Cypern.

Men det är inte självklart den syn som många cyprioter har. Efter mer än 40 år av status quo har hårdföra krafter på båda sidor påtagliga svårigheter att samarbeta, gå i dialog eller ta ansvar för öns framtid. Och det finns alltjämt påtagliga fickor som tror att det kan komma en bättre lösning längre fram, om man väntar med att göra upp.

Min ingång i Cypernkonflikten har varit genom en av dessa så kallade hårdföra krafter. Som utrikespolitisk chef för Kyrkornas världsråd under arbetet med och folkomröstningen om den så kallade Annan-planen 2004, verkade jag tillsammans med vår medlemskyrka på ön, den Grekisk-ortodoxa cypriotiska kyrkan.

De flesta inom kyrkans synod, inklusive den dåvarande ärkebiskopen, avfärdade FN-planen och uppmuntrade sina medlemmar att göra detsamma. Det bidrog till att grekcyprioterna, till skillnad från turkcyprioterna, röstade nej för tolv år sedan. Enligt mitt synsätt då agerade de mot kyrkans eget intresse. När jag några år senare fick möjlighet att arbeta mer systematiskt med kyrkans synod genom det så kallade religiösa förhandlingsspåret (Religious Track), bars jag av en nyfikenhet att bättre förstå, kombinerat med en strategisk vision att stötta en av de mer motsträviga aktörerna att röra sig från motstånd till acceptans, eller, ännu bättre, till att förorda en förhandlingslösning.

Det är givet för alla fredsprocesser att om någon aktör lämnas vid sidan av, så kan denna komma tillbaka för att underminera den lösning som uppnås. Om det är en inflytelserik aktör, kan skadan bli stor. Och Cyperns kyrka har, i relation till den grekcypriotiska befolkning som ännu inte gått igenom en sekulariseringsprocess av europeiska mått, ett inflytande som är tillräckligt stort för att få det att väga över åt ena eller andra hållet i en folkomröstning.

2009, när vi började arbeta med de religiösa ledarna på Cypern, hade det inte funnits någon fungerande dialog mellan den grekisk-ortodoxe ärkebiskopen och den sunnimuslimske muftin sedan konflikten började 1963  – och detta i ett europeiskt land där kristna och muslimer levt tillsammans i ett fungerande samspel i många hundra år.

Det religiösa förhandlingsspåret  – The Religious Track of the Cyprus Peace Process – under den svenska ambassadens överinseende på Nicosia är ett fredsbyggande initiativ med de religiösa ledarna på Cypern i syfte att stärka mänskliga rättigheter, fred och försoning. Det skapades för att uppmuntra, stödja och hjälpa de religiösa ledarnas arbete för religionsfrihet och fred, för att återupprätta den historiska närvaron av både kristendom och islam på hela ön och för att konstruktivt bidra till de FN-ledda förhandlingarna.

Cypernkonflikten är inte religiös, men religionen är ett offer i konflikten och den har använts för att kasta mer bränsle på härden, eftersom religionen är en av de identitetsmarkörer som delar människor och som används för att motverka tolerans. Alldeles oavsett en lösning på den politiska konflikten behöver den historiska pluralismen med kristna och muslimer återskapas på Cypern, men det blir förstås enklare om det finns en politisk lösning.

Det religiösa förhandlingsspåret har haft stor framgång. Där 557 kyrkor varit övergivna eller konverterats till annan användning, och där gudstjänster varit otänkbara och förbjudna, har vi nått upp till mer än 60 gudstjänster per år. Bara de sista tre åren har 33 kyrkor på norra Cypern återtagits i bruk för första gången sedan 1974.

På samma sätt har muftin för första gången kunnat besöka och fira gudstjänst i moskéer i syd. Flera pilgrimsbesök har kunnat göras till den viktiga moskén Hala Sultan Tekke utanför Larnaka, för de turkiska medborgare som har flyttat till norra Cypern efter 1974 och som normalt inte har tillstånd att passera den gröna linjen till den södra regeringskontrollerade delen av ön. Alla dessa framsteg har nåtts genom ett gemensamt budskap och ett agerande och aktiv närvaro av de religiösa ledarna. Det är ett helt nytt fenomen för Cypern.

Hala Sultan Tekke – nu öppet för fler pilgimer från öns norra sida. Foto: Wikimedia Commons

De religiösa ledarna på Cypern har insett att de har små möjligheter att nå framsteg i en konflikt om de enbart och snävt driver sina egna krav i sina respektive nationalistiska kontexter. Om de däremot driver kraven gemensamt, och formulerar sig på ett principiellt sätt och i linje med lagar om mänskliga rättigheter, kan de räkna med internationellt stöd. Och när de driver varandras krav, kan de stärka mänskliga rättigheter, nå snabba resultat och bidra till förtroendeskapande.

Men resultat kommer inte av sig självt. Både grek- och turkcyprioter har förlorat minnet av vad som är viktigt för den andre. Vi har märkt att grekcyprioter i myndighetsställning inte vet vad en iftar är (den måltid när man bryter fastan under ramadan) eller att det behövs rinnande vatten för tvagning före gudstjänst vid de moskéer som renoveras. Turkcypriotiska myndighetsföreträdare, som ansvarar för kyrkor eller tillstånd för gudstjänst, förstår å sin sida inte betydelsen av helgon eller ikoner i den ortodoxa traditionen eller att det är för de ortodoxa är en djup kränkning om en kyrka förvandlas till något annat, utan att detta har medgivits och ritualiserats.

När vi som medlare eller mellanhänder påpekar detta, blir den vanliga reaktionen: Det hade vi ingen aning om. Men även om okunnigheten är jämnt fördelad, finns en avgörande skillnad i att Republiken Cypern är ett erkänt land som anslutit sig till Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna samt till andra människorättskonventioner och mekanismer.

Till slut har man inget annat val än att övervinna sin okunnighet och följa fördragen. Men även självklara krav på mänskliga rättigheter blir utlämnade till de turkcypriotiska myndigheternas politiska välvilja eller upplevda egenintresse. Konsekvenserna av att vara utan internationellt erkännande innebär att norra Cypern stänger ute både turkcyprioter och grekcyprioter från det ramverk av mänskliga rättigheters civilisation som övriga Europa och långt fler tar för givet.

Detta är också ett skäl till varför Nu eller aldrig – Make it or break it – inte får stanna vid tomma ord. Staus quo är inte hållbart och det internationella samfundet har ett ansvar att klargöra detta för dem – på båda sidor – som försöker underminera en överenskommelse.

En annan potentiell risk med status quo är Cyperns identitetspolitik. Även om konceptet om en bi-zonal, bi-kommunal struktur eller federation är rimligt för en konfliktlösning, har den frusna identitetspolitiken från 1960-talet ställts utanför en möjlig utveckling och modernisering på grund av den olösta konflikten, samtidigt som Cyperns omedelbara omvärld står i brand som ett resultat av just identitetspolitik.

En cypriot erkänns genom en av två möjliga prismor. Antingen som grek-cypriot, grekisktalande och av östlig ortodox tro. Eller som turkcypriot, turkisktalande och av sunnimuslimsk tradition, även om de flesta är sekulära.

Men vad betyder det för de cyprioter som är armenier, maroniter eller av latinsk tradition och som när konflikten blev het tvingades in i detta bi-kommunala koncept? De turkiska medborgare som flyttat till den norra sidan efter 1974 diskuteras visserligen i förhandlingarna, men hur är det med alla britter, ryssar, araber och asiater som idag bor på ön? Eller de 20 000 buddhister som FN:s särskilda rapportör för religions- och åsiktsfrihet lyft fram i sin rapport?

Eller hur ska min dotter passa in, trots att hon ser sig som cypriot? Hon talar engelska, armeniska och svenska och kommer förhoppningsvis att lära sig både grekiska och turkiska. Själv kommer jag från en luthersk tradition medan min fru, född på Cypern, är av armenisk-ortodox tradition. Hur ska vår dotter få ett erkännande om inte Cypern moderniserar sina begrepp för medborgarskap, demokrati och minoritetsrätt?

Jag förstår att det måste ta tid, som en konsekvens av konflikten. Men samtidigt har det olösliga konflikten frusit identitetspolitiken på ett sätt som kan bidra till nya konflikter.

Därför är status quo varken möjligt, fungerande eller hållbart. Det är nu eller aldrig. Make it or break it.

Make it – att nu lösa konflikten – är svårt. Två folk som har gjort varandra mycket illa, och där stora delar av befolkningarna är direkt fientliga till varandra, måste lära sig att leva tillsammans. Men om man bestämmer sig så finns det internationella samfundets olika strukturer på plats för att solidariskt stödja en lösning.

Break it – att säga nej till en lösning – är enkelt. Det är som att rösta för brexit, på Trump eller att säga nej till Colombias fredsavtal. Det är att följa med i trenden av förenklad nationell populism, underminera institutioner och låta de identitetspolitiska känslorna styra det politiska handlandet.

Ett nej måste rimligen innebära två separata stater, med en faktisk gräns mellan EU och Turkiet mitt i Nicosia. Om detta blir en administrativ gräns av det slag vi ser idag, eller en skarp skiljelinje mellan Europa och Asien återstår att se, men kommer helt att bero på utvecklingen av relationen mellan EU och Turkiet.

Om cyprioterna helt och fullt litar på att EU och Turkiet kan ta ansvar för deras framtid kan de ta en chans, precis som den grekcypriotiska majoriteten gjorde 2004 och säga nej, dock med risken att det denna gång blir ett definitivt nej.

Men om de vill vara delaktiga i den viktigaste politiska faktorn som kommer att styra deras framtida öde, måste de våga säga ja. Det är nu det gäller.

Vår uppgift är främst att förklara detta och att vara med dem i solidaritet när de tar steget.