Framtiden är oviss för Mellanösterns kristna

I Mellanöstern finns världens äldsta kyrkor. Deras historia är lång och delvis ärorik. Men det är ingen större tröst eftersom deras framtid är oviss.

De kristnas situation har förvärrats i Mellanöstern under de senaste decennierna. Politisk oro, ekonomisk stagnation och en starkare ställning för radikal islam har gjort många kristna oroade för framtiden. Kristna har emigrerat från Mellanöstern länge. Det finns fler palestinska kristna i Chile än i Palestina, fler maroniter i Brasilien än i Libanon, fler assyrier i Södertälje än i Mosul, den gamla assyriska huvudstaden Nineve. Därför har de flesta kristna i Mellanöstern släktingar i Amerika, Europa och Australien. Det gör det lättare för dem att också söka sig till dessa länder. Därmed garanterar de ett bättre liv för sig själva och sina barn. Men Mellanöstern utarmas på kristna.

Irak och Syrien

Allra värst är det i de länder där det råder krig eller kaos. Det syriska inbördeskriget startade som ett folkligt uppror mot Bashar al-Assads diktatur våren 2011, men utvecklades snart till ett sekteristiskt krig där olika islamistiska grupper blev tongivande på rebellsidan. De befolkningsgrupper som islamister betraktar som otrogna – framför allt alawiter och kristna – utgör en särskild måltavla för deras terror. Kristna städer och stadsdelar har attackerats, kyrkor bränts ner, präster kidnappats och dödats. Ofta hörs slagordet ”Alawiterna till gravgården, de kristna till Libanon”.

– Kristna i Syrien måste välja mellan två bittra kalkar: att dö eller att fly, har Samir Nassar, maronitisk ärkebiskop av Damaskus, sagt.

Än värre är det i grannlandet Irak. Efter det att Saddam Hussein störtades år 2003 hamnade landet i politiskt kaos som ledde till extremt sekteristiskt våld. Även om konflikten huvudsakligen var mellan shia- och sunnimuslimer blev åter de kristna en måltavla för extremistiska krafter. Mellan åren 2004 och 2013 bombades över 70 kyrkor i Irak. Våren 2008 kidnappades och mördades den kaldeiske ärkebiskopen av Mosul, Faraj Rahho. Kristna fick ta emot hot och pressades på skyddspengar. Det ledde till att över hälften av de kristna lämnade landet.

Strax utanför Mosul ligger ruinerna av Dar Mar Elia, ett kloster från 500-talet. Foto: Wikimedia Commons

Sommaren 2014 förvärrades situationen ytterligare. Den 10 juni erövrade terrororganisationen ISIS (som snart bytte namn till IS, Islamiska Staten) Iraks näst största stad, Mosul. De flesta kristna flydde, men några hundra blev kvar. I juli gavs de ett ultimatum: antingen konvertera till islam, betala en extraskatt (jizya) eller dö. De bad om att få lämna staden. Det fick de, men de blev tvungna att lämna all sin egendom bakom sig.

I början av augusti 2014 erövrade IS den så kallade Nineveslätten utanför Mosul. Det var de kristna assyriernas starkaste fäste i Irak. Ungefär hälften av befolkningen i området var kristen. När IS närmade sig flydde 150 000 personer hals över huvud till Erbil, Dohuk och andra städer i irakiska Kurdistan.

Scenerna som sedan dess har utspelat sig påminner om folkmordet hundra år tidigare. Kristna, yazidier och andra icke-muslimer har dödats på de mest brutala sätt (halshuggningar, korsfästelser). Även otaliga shia- och sunnimuslimer har avrättats. Yazidiska flickor och unga kvinnor har sålts på slavmarknader, tvingats att gifta sig med muslimer eller blivit sexslavar åt IS-krigare. Det finns också uppgifter om att enstaka kristna kvinnor ska ha tagits som sexslavar. Men inga säkra källor har hittills kunnat styrka de uppgifterna. Trots att islamisterna i princip godkänner att kristna får vara kristna bara de underkastar sig, har IS flera gånger avvikit från detta och tvingat eller försökt tvinga kristna att konvertera. De som vägrar dödas skoningslöst. 

På senare tid har IS förlorat territorium i både Syrien och Irak. Kartan  avspeglar maktförhållandena fram till april 2016 . IS-kontrollerade områden i mörkröd färg. Karta: Iraks försvarsdepartement

Nu pressas IS sakta men säkert bort från Nineveslätten, Mosul och resten av Irak. Frågan är om det räcker. De kristna flyktingarna från Nineveslätten har väntat på att kunna återvända i över två år. Många har redan tröttnat och sökt sig utomlands. Andra är kvar i landet men känner oro för framtiden. Nineveslätten hör till det område som är omstritt: både den autonoma kurdiska regeringen i norra Irak (KRG) och centralregeringen i Bagdad gör anspråk på området. Om dragkampen mellan Erbil och Bagdad leder till väpnad konflikt riskerar assyrierna att hamna i kläm. Samtidigt är misstron bland assyrierna stor – mot både araber och kurder.

– Många vill lämna Irak. De vill flytta till Australien, Amerika och Europa. De har tappat all tro på en framtid här i Irak, säger den katolske prästen Douglas Blazi, föreståndare för ett flyktingläger i Ankawa, en kristen förstad till Erbil.

Egypten och Libanon

Den största kristna folkgruppen i Mellanöstern är kopterna i Egypten. Inte minst i byar och småstäder i Övre Egypten är de utsatta för en omfattande vardagsdiskriminering och den kristna minoriteten är på många sätt andra klassens medborgare. Men Egypten är tämligen stabilt och kopterna så många att deras ställning på intet sätt kan jämföras med de kristnas i Syrien och Irak.

Också i Libanon är de kristnas ställning stark – politiskt, ekonomiskt, medialt, kulturellt. Trots att de kristna idag inte utgör mer än 30–35 procent av befolkningen innehar de hälften av parlamentsplatserna. De är med andra ord politisk överrepresenterade och har också annars en trygg ställning. Men också där finns en oro för framtiden. Man har sett hur det gått i andra länder i regionen och är rädd för att det ska gå lika illa i Libanon.

Inte  präglade av passivitet

Kyrkorna har självfallet inte stillatigande sett på hur situationen försämrats. Tvärtom är kyrkorna starkt engagerade i att verka för fred och försoning mellan olika grupper samt att ingjuta framtidstro bland de sina. I länder som Libanon och Israel/Palestina driver olika kyrkor talrika och högklassiga skolor där en betydande del av eleverna dessutom är muslimer.  

Ett exempel på idogt och uthålligt arbete under svåra förhållanden utgör Betelkyrkan, en armenisk-protestantisk kyrka i på den regimkontrollerade sidan i det svårt drabbade Aleppo. Denna kyrka samlar 400 personer till gudstjänst varje söndag, driver en grundskola, ett gymnasium och ett musikkonservatorium samt har ett omfattande hjälparbete.

– Vi som stannar kvar är inga hjältar, utan människor med svagheter och rädslor. Men vi har värderingar som håller oss starka i stormen. Vi har en kallelse från Gud att tjäna vårt folk – i medgång men inte minst i motgång. Och vi som är ledare måste visa exempel för vårt folk genom att stanna kvar och tro på en framtid i Syrien, säger församlingens pastor Harout Selimian.

Att de kristna kyrkorna på många håll i Mellanöstern är så hårt trängda har också fått till konsekvens att deras tyngdpunkt alltmer förskjuts till diasporan. En allt större del av församlingarna och medlemmarna finns i Amerika, Europa och Australien. Det kommer att påverka kyrkorna på många sätt. Västerländsk sekularism kommer att bli en ny utmaning. Många medlemmar tar till sig liberala värderingar och ifrågasätter kyrkornas traditionella konservatism. I väst har prästerna inte samma automatiska auktoritet som i Mellanöstern.

De orientaliska kyrkorna genomlever en omvälvande tid – framför allt i sina hemländer, men i viss mån också i diasporan, däribland i Sverige.