Progressiv, konservativ, bådadera eller inget?

”Är Franciscus progressiv eller konservativ?” Frågan i SVT Agenda kvällen före påvens historiska besök i Lund den 31 oktober speglar att en påve inte riktigt ryms i vår sekulära begreppsvärld.

Ord som ”progressiv” och ”konservativ” har rötter i politiska rörelser i 1800-talets och 1900-talets Europa. De fungerar bara delvis för att beskriva ledaren för en tvåtusenårig kyrka som, i kontrast till ett politiskt parti, kan sägas ha ett ben i tiden och ett i evigheten.

En påves uppgift är att hålla ihop och leda denna kyrka, förnya den så att den når ut till människor i samtiden, men samtidigt bevara troheten mot dess identitet, frälsningsbudskap och tradition, uttryckt i tidigare påvars och kyrkomötens beslut. 

Katolska kyrkan är också en jordisk institution. Dess ledning, Heliga stolen, är ett folkrättsligt subjekt. I kraft av det och av påveämbetets moraliska auktoritet är en påve också en politisk aktör på världsarenan, även om han (som Stalin sa) inte längre har några divisioner.

I det kraftfältet går Franciscus, som tidigare påvar, en balansgång. Att han lägger tonvikten på benet i tiden, på kyrkans roll i världen, och på att trösta och stödja lidande människor, snarare än på lära och regler, därom råder ingen tvekan. Det gör honom kontrakulturell i förhållande till katoliker för vilka läran är central och som ser kyrkans moralbud som absoluta och icke förhandlingsbara.

Ekumeniken

I ekumeniken (dialog och samarbete mellan kristna samfund) passar ordet ”progressiv” väl in på Franciscus. Här finns verkligen en stark rörelse framåt. Franciscus säger inte att kristna samfund som fötts ur reformationen ska återvända till det katolska fadershuset. Han talar om en väg som kristna ska gå tillsammans, utan att släta över läroskillnader men i vänskap, gemensamt arbete och bön. Det stämmer väl med den praktiska inriktning – changing by doing, tron att nya erfarenheter kan förändra människor, som, liksom motviljan mot strukturer, hierarkier, teorier och ideologi, tycks vara en röd tråd i Franciscus karaktär. Han talar också om ”blodets ekumenik” – i Mellanöstern där kristna förföljs har läroskillnader ingen betydelse.

Lundamötet var en milstolpe på en lång resa mot katolsk-luthersk försoning. Katolska kyrkans bannlysning av Martin Luther upphävdes inte i Lund, men att ledaren för en kyrka med 1,2 miljarder medlemmar som alltid sett sig som den ”sanna” kyrkan sitter ner med ordföranden i Lutherska Världsförbundet (LWF) med ”bara” 74 miljoner medlemmar (i 145 kyrkor) och med sin underskrift bekräftar utfästelser om vänskap och samarbete i ett gemensamt dokument (Från konflikt till gemenskap, 2015), det är nytt.

Franciscus gest är kontroversiell i hans kyrka. Att han kallat proselytism (försök att omvända människor till katolicismen) för ”högtidligt nonsens” skorrar säkert i öronen på en hel del katoliker, inte minst konvertiter. Han har anklagats för ”protestantisering” av katolska kyrkan och för doktrinförvirring. Vid hans besök i Roms evangeliska kyrka kastade ogillande katoliker sten och glåpord.

Politiken

Franciscus har med emfas satt tillbaka Vatikanen på den politiska världskartan. Författaren Umberto Eco har kallat honom ”en påve för den globala eran”. Han är den förste påven från den fattiga södra hemisfären. Han kommer ur en familj av migranter. Hans kritik av den globala finanskapitalismen bottnar säkert delvis i att han upplevt vad en finansiell härdsmälta (Argentina 2001) gör med ett samhälle.

Franciscus vädjan sommaren 2013 till G20:s ledare att inte trappa upp kriget i Syrien påminner om påven Johannes XXIII:s vädjan 1962 till Chrusjtjov och Kennedy att inte kasta in världen i kärnvapenkrig över Kuba. Franciscus betonar, liksom Johannes och dennes efterträdare 70-talspåven Paulus VI, behovet av solidaritet med den fattiga världen. Han har (liksom Paulus VI) anklagats för att vara marxist, men hans ekonomiska syn påminner snarare om socialliberaler som indiern Amartya Sen och amerikanen Joseph Stiglitz.

Franciscus största diplomatiska framgång hittills är att ha medverkat till återupptagna diplomatiska förbindelser mellan USA och Kuba.  Nu spekuleras det om upprättande av relationer mellan Heliga stolen och Kina. Att Dalai Lama inte inbjöds till ett interreligiöst möte i Assisi kan vara en indikation. Franciscus har en realpolitisk sida som inte ska underskattas.

Syrien förblir en prioritet för Franciscus, något som visar sig bland annat i att nuntien (den påvlige ambassadören) i Damaskus upphöjts till kardinal. Men möjligheterna för Vatikanen att spela en medlarroll i konflikten (om den över huvud taget funnits) torde ha minskat efter att Franciscus offentligt använt det i Turkiet tabubelagda ordet ”folkmord” om massakrerna på armenier 1915.

Rysslands president Vladimir Putin har flera gånger besökt Franciscus. I uttalanden om Ukraina har Vatikanen, till bland annat de baltiska staternas irritation, undvikit att nämna den ryska militära närvaron och talat om krisen som ett inbördeskrig. Ett skäl är förmodligen den komplicerade kyrkopolitiska situationen i Ukraina, sannolikt också omsorgen om relationen till den stora rysk-ortodoxa kyrkan, vars patriark Kirill mötte Franciscus på Kuba 2015 (ett möte som Franciscus två företrädare aldrig lyckades få till stånd).

Franciscus relation till USA:s president Barack Obama har varit varm och förtroendefull. Hur den blir till den nyvalde amerikanske presidenten Donald Trump återstår att se. Trump har inte kommenterat påvens beskrivning av honom som ”inte kristen” (apropå murbygget mot Mexiko). En tydlig friktionspunkt är klimat/miljöfrågan, där Franciscus i encyklikan Laudato Sii kraftfullt kritiserat exploateringen av naturen för ekonomisk vinning. 

Sexualitet, genus, äktenskap, familj

Ofta framhålls att Franciscus inte ändrat något i kyrkans lära om homosexualitet, genus, abort, preventivmedel, det livslånga äktenskapet etc. I de avseendena har han gjort såväl gayrörelsen som katolska feminister besvikna. Att han valdes till påve hängde troligen ihop med att han uppfattades som en pålitlig konservativ i doktrinfrågor. Hans spontana genussyn, som visat sig bland annat i en rad sexistiskt färgade skämt (det senaste på planet från Lund om att svenska kvinnor är så starka och kapabla att de skrämmer bort männen som istället söker sig fruar utomlands), är konservativ. Han ifrågasätter inte kyrkans syn på kvinnors och mäns ”komplementaritet” (som kritiseras av katolska feminister) och talar ofta om ”det kvinnliga geniet” som i grunden annorlunda än mäns. Han har uttalat sig positivt om barnaga.

Några månader efter tillträdet väckte han stora förväntningar både hos feminister och gayrörelsen med tal om en ”större ledarroll” för kvinnor i kyrkan och med orden ”Vem är jag att döma?” som svar på frågan om en homosexuell man kunde bli katolsk präst. Franciscus tagit ställning för kyrkans syn på preventivmedel men samtidigt sagt att katoliker ”inte ska föda barn som kaniner”. Han har kallat det ”skandal” att kvinnor har lägre löner än män och sagt att kvinnors frigörelse inte är ett hot mot familjen. Men genusteori har han kallat ett hot mot äktenskapet.  Franciscus har bekräftat Johannes Paulus II:s stängda dörr för kvinnliga präster. Han har också uteslutit kvinnliga kardinaler (ett ämbete som i grunden inte kräver prästvigning). Idag kan kvinnor inte heller vigas till diakoner, men Franciscus har tillsatt en utredning om kvinnliga diakoner i urkyrkan, något som kan (men inte behöver) leda till förändring. Han har också, i skrivelsen Amoris Laetitia (Kärlekens glädje) efter de två synoderna (biskopsmöten) om familjen 2014 och 2015, försiktigt öppnat för att frånskilda/omgifta ska kunna ta nattvarden. Kvinnor ingår i några av de reformkommissioner Franciscus tillsatt. Men den starka förändringsvilja som märks i andra frågor (exempelvis ekumeniken och uppstädning av det finansiella träsket i Rom) är svår att finna när det gäller rollen för kvinnor i kyrkan.

Från centrum till periferi

Hur ska man sammanfatta Franciscus sätt att utöva påveämbetet? Programförklaringen gjordes i själva verket redan den marskväll då han steg ut, nyvald, på Peterskyrkans balkong: ”ni romare, ni har gått till världens ände för att skaffa er en biskop!”.

En förflyttning av katolska kyrkans tyngdpunkt från centrum till periferi – så kan Franciscus program beskrivas. I det paradigmet skriver det mesta han gjort in sig. Tydligast märks det i hans kardinalsutnämningar. Traditionella biskopssäten i Italien har blivit utan, medan länder i tredje världen som Fiji och Burkina Faso för första gången fått en kardinal. Det märks också i hans ekumeniska hållning och tydliga vilja att göra biskopar på fältet delaktiga i kyrkans styrelse.

Till Franciscus stora förtjänster hör att han uppmuntrar parrhesia, fri, öppen och kritisk diskussion i kyrkan. Kritiska teologer och reformkatoliker bekräftar att taket har höjts och att de inte längre känner rädsla att lufta sina ståndpunkter. Också kvinnlig prästvigning, som varit förbjuden att ens nämna, kan nu diskuteras. Franciscus frigör energi. Kanske är det hans största bidrag till förnyelse.

Men han har också auktoritära impulser och drag av latinamerikansk populism. Det är lätt att dra en parallell mellan dagens jublande folkmassor på Petersplatsen och Juan Peróns massmöten på 50-talet i Argentina – ja faktiskt också till Donald Trumps kampanjmöten under valrörelsen.

 Kanske säger den hänförda beundran som ägnas Franciscus väl så mycket om oss som om honom. Vi längtar efter moraliskt trovärdiga ledare. Själv understryker han ofta att han är en människa med fel och brister. Förmodligen skulle han instämma i att dyrkan av en Stor Ledare inte kan ersätta det hårda jobbet att rannsaka samvetet och att tänka själv.