Ryssland vill uppnå flera mål med sin krigföring i Syrien

Kritiken mot Rysslands bombningar i Aleppo och mot civila mål har varit mycket hård under hösten. Den franske presidenten talade om krigsbrott, och president Vladimir Putin ställde in ett besök i Paris. Bombattentatet mot FN:s humanitära konvoj i september ledde till hårda amerikanska fördömanden och den överenskommelse om vapenvila som USA och Ryssland undertecknat brast.

Detta illustrerar hur långt väst och Ryssland står ifrån varandra när det gäller en lösning på den syriska konflikten. Den ryska militära operationen till stöd för Syrien har pågått i över ett år och har skett med ett större engagemang än många observatörer först var benägna att tro. Är då inte den ryska opinionen känslig för de bilder på döda och sårade barn som visats i väst? Det skulle de säkert vara om de sett dem. Den ryska televisionen (och den ryska majoriteten får sina nyheter via TV) har visat helt andra bilder av hur de ryska styrkorna agerat.

Syrier som flytt ryska bombningar i Aleppo försöker bli insläppta vid en gränspostering mot Turkiet. Foto: Shutterstock 

Ryssland försvarar sin insats, kritiserar USA och proklamerar ”humanitära pauser” i Aleppo. Det ryska försvarsministeriet lägger ut webkameror online som till synes ska visa att allt är lugnt.

Men den mediala bilden avspeglar knappast de ryska avsikterna i Syrien. Den är avsedd för hemmabruk i Ryssland där den stora majoriteten inte hyser några särskilda känslor för landet i Mellanöstern.

Den ryska militära operationen i Syrien är den första stridsinsatsen utanför närområdet sedan kriget i Afghanistan som avslutades för Sovjets del 1988. Den kom som en överraskning för många observatörer och Rysslands fortsatt starka stöd till Assadregimen – inte minst med bombningarna över Aleppo – tycks fortfarande förbrylla många i Väst.

Så vilka geostrategiska mål har Ryssland i Syrien? Huvudsakligen kan tre olika mål urskiljas: 1) utrikespolitiska, 2) inrikespolitiska och 3) militära.

Den ryska operationen äger rum mot bakgrund av en förändring av rysk säkerhetspolitik som pågått länge, men som blivit uppenbar efter den ryska annekteringen av Krimhalvön och den militära aggressionen i östra Ukraina. Om någon startpunkt på denna gradvisa förändring sättas kan det vara år 2004. Efter upplösningen av det blodiga gisslandramat i Beslan konstaterade president Vladimir Putin i ett tal att ”Vi visade oss svaga – och den svage slår man”. Han underströk vikten av Ryssland måste bli starkt igen. Och denna strävan ”att vara stark” har använts som en hävstång under Putins tid vid makten – både på hemmaplan och utomlands.

Han har flera gånger återkommit till samma sak. I presidentvalskampanjen 2012 skrev Putin i en artikel med rubriken ”Att vara starka: garantier för Rysslands nationella säkerhet”. I sitt tal till den nyvalda duman i oktober 2016 citerade han Pjotr Stolypin, Nikolaj II:s regeringschef åren 1906–1911, som talat om Rysslands ”historiska, högre rätt att vara starkt”.

Sedan Putin tillträdde sin tredje period som president 2012, mot bakgrund av de stora regimkritiska demonstrationerna i Ryssland, har den säkerhetspolitiska linjen skärpts. Den har blivit betydligt mer antivästlig och antiamerikansk. I Ryssland har det auktoritära politiska systemet stärkts. Det sociala kontraktet har skrivits om. Tidigare handlade det om begränsad yttrandefrihet och inskränkta mänskliga rättigheter i utbyte mot stabilitet och ekonomisk tillväxt. Nu erbjuds stormaktsstatus och samling kring ett angripet fosterland. Ryssland är åter en makt att räkna med på världsarenan. Dynamiken i rysk säkerhetspolitik präglas av en samverkan mellan inre och yttre faktorer. Den nationalistiska yran efter Krim höll på att avta i Donetsk och Luhansk under 2015. Det behövdes en ny framgång att visa upp på hemmaplan – och det blev Syrien där Assad-regimen var tillbakapressad av IS.

På det utrikespolitiska planet är nu Ryssland en part i Syrien som inte går att runda, vilket har lett till att Putin träffat USA:s president Barack Obama på tu man hand för att diskutera Syrien. Detta hade knappast varit tänkbart före den ryska militära operationen. Vidare har en direkt kommunikationslinje mellan Moskva och Washington upprättats.

Förutom rollen som stormakt i världen, har Ryssland bredare regionala intressen i Mellanöstern. Med insatsen i Syrien har man visat andra länder att Ryssland är en pålitlig allierad som inte överger vänner i nöd. Vidare har Ryssland kombinerat den militära insatsen med att diplomatiskt förbättra sina relationer med flera länder i området. Iran, Irak och Hizbollah ingår tillsammans med Ryssland och Syrien i det underrättelsecenter som inrättats i Bagdad för att koordinera insatserna. Ryssland har vidare goda relationer med Israel och Egypten. Relationen med Turkiet har reparerats och Ryssland har löpande samtal med Saudiarabien.

Ytterligare en drivkraft i det ryska engagemanget har med synen på så kallade färgrevolutioner att göra, det vill säga folkliga uppror som leder till regimskifte. Denna syn skiljer sig från den i väst. Upproret mot Assad som inleddes 2011 sågs i väst som fortsättning på den arabiska våren. Att stödja kampen mot diktaturen var en del av att stödja en utveckling för demokrati och rättsstatlighet. Den ryska politiska ledningen delar inte denna bild, utan ser revolterna som skapade av väst och USA för att kunna ingripa militärt och störta den sittande makten vilket leder till kaos. Putin påpekade i februari 2016, i ett uttalande till stöd för det då överenskomna eldupphöret med USA, att ”modern historia känner ett antal exempel på hur det brukar gå när stater agerar på egen hand, utan FN-sanktion.” Han nämnde Somalia, Irak och Jemen.

Ännu ett skäl till Rysslands agerande i Syrien är den stigande farhågan för återvändande jihadister. Hur många ryskspråkiga som strider för olika grupperingar i Syrien varierar, men enligt uppskattningar från både den ryska säkerhetstjänsten och oberoende analytiker handlar det totalt om ca 1 500–2 000 personer. De ska ha rest från Ryssland (flest från Nordkaukasien), Georgien och Turkiet. Därutöver beräknas flera hundra ha rest från Centralasien.

Det finns även militära skäl för det ryska engagemanget. Man har testat materiel och verkat i en miljö långt från hemlandet. Marindoktrinen från 2015 fastslår att Ryssland ska etablera en permanent militär närvaro i Medelhavet. Nu har Ryssland inte bara flottbasen i Tartus utan även flygbasen i Hmeimim. Strax efter det amerikanska presidentvalet anlände också den fartygsgrupp som varit på väg den senaste månaden med hangarfartyget Admiral Kuznetsov i spetsen.

Hangarfartyget Admiral Kuznetsov med stridsflyg som nu sätts in i Syrien. Från Russia Today.  

En del av insatsen handlar om att stärka den ryska militära förmågan; att som försvarsminister Sergej Sjojgu uttryckt det ”öva med ny materiel i ett skarpt läge.” Ryssland har avfyrat kryssningsrobotar av Kalibr-modell från Kaspiska havet, över hundra mil från Syrien och skjutit Kalibr-robotar från en ubåt i Medelhavet. Det strategiska bombflyget har gjort en långflygning (på över sexton timmar och med två lufttankningar) från Kolahalvön, runt Gibraltar och in i Medelhavet för att träffa mål i Syrien. Den ryska militära förmågan har delvis stärkts av insatsen, inte minst samverkan mellan olika försvarsgrenar och vad gäller logistik.

Utöver dessa tre viktiga mål, finns givetvis även ekonomiska incitament för det ryska ingripandet i Syrien. De finns särskilt inom energi- och vapenexport. Men det som varit drivande är de politiska målen.

Än så länge har Ryssland till synes skickligt spelat sin inte alltför starka hand. Men det sker till ett pris där också riskerna är enorma. En del ryska bedömare har varnat för en eskalerad konflikt mellan Ryssland och Nato. Den ryske premiärministern, Dmitrij Medvedev, har talat om risken för ett tredje världskrig. Parallellerna till Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan 1979 är aldrig långt borta.

Den misstro som råder mellan Ryssland och USA om varandras avsikter har inte minskat. Synen på en framtida lösning skiljer sig fortfarande åt. Men en sak är säker, en lösning utan Ryssland kan inte ske.