Kamp om ny HD-domare i skuggan av valdramat
Analys. I skuggan av kampen om vem som ska flytta in i Vita huset har också en plats i USA:s Högsta domstol stått på spel. I väntan på presidentvalet stoppades Obamas förslag på ny HD-domare av senatens majoritet, trots att det tycks strida mot författningen. Donald Trump har nu, när han tillträder som president, alla chanser att få igenom sin kandidat, sannolikt en abortmotståndare. UI:s redaktör och USA-expert Ylva Lindahl beskriver dramat om nästa HD-domare,
Publicerad: 2016-11-07
Den som följer Barack Obama på Twitter vet att han återkommande riktar en uppmaning till de 100 senatorerna i den federala kongressen: gör ert jobb!
Presidenten skriver om senatorer som ägnar sig åt oacceptabel obstruktion och påpekar att han har ledarskribenter i hela landet på sin sida.
Frågan gäller en konflikt som pågår i USA i skuggan av årets dramatiska kamp om presidentposten: den om en tom stol i landets högsta domstol.
Utnämningarna till USA:s HD väcker alltid stor uppmärksamhet. Domstolens inflytande är avgörande i viktiga frågor – i många fall är det domstolen som avgör sådant som regeringar och parlament bestämmer i andra länder. Domarna är bara nio till antalet och de sitter på livstid. Det är också ett accepterat faktum att domarna har olika ideologiska inriktningar, även om de inte har någon partipolitisk anknytning.
Men när Antonin Scalia plötsligt avled i februari i år uppstod ett läge med särskild laddning. En demokratisk president fick i uppgift att nominera en ersättare för en av domstolens mest konservativa domare.
Obama föreföll därmed oväntat ha fått en möjlighet att sätta sin prägel på domstolen för lång tid framöver. Han har tidigare under sin presidenttid utsett två domare, Sonia Sotomayor 2009 och Elena Kagan 2010. Båda ersatte domare som liksom dem räknades till det liberala lägret. Domstolens ideologiska balans ändrades alltså inte.
Nu står balansen på spel: de åtta återstående domarna beskrivs som antingen jämnt fördelade mellan liberala och konservativa eller som 4–3 till de liberalas fördel, eftersom Anthony Kennedy betraktas som något av en ”joker” i sammanhanget, med en vågmästarroll.
President Barack Obama presenterade sin kandidat en månad efter Scalias frånfälle: Merrick Garland, sedan 1997 domare i den federala appellationsdomstolen i huvudstaden. DC Circuit, som den kallas inofficiellt, är den domstol i USA som anses vara mest inflytelserik efter HD och den utgör därmed ofta en språngbräda i karriären för domare som når den högsta instansen. Merrick Garland är DC Circuits chefsdomare sedan 2013 och brukar beskrivas som relativt moderat.
President Obamas val för HD-posten: Merrick Garland. Senaten håller honom på sträckbänken. Foto: United States Courts of Appeals for the District of Columbia Circuit.
Trots att Garland därmed uppenbarligen är välkvalificerad för jobbet var det från början uppenbart att han inte skulle segla igenom nomineringsprocessen med lätthet. Anledningen är att Republikanerna har majoritet i senaten och att samarbetsvilja över partigränserna är en bristvara i dagens Washington. Och medan det är presidentens uppgift att nominera federala domare är det senaten som ska godkänna – eller inte godkänna – den som nominerats. Processen är ett viktigt inslag i författningens princip om maktdelning: den verkställande makten nominerar en kandidat som ska godkännas av den lagstiftande makten för att tillsätta en post inom den dömande makten. Tuffa senatsförhör hör till ordningen.
Men den strid om den nominerade kandidaten som hade väntats har uteblivit. De republikanska senatorerna har istället valt att inte alls beakta Garlands lämplighet. Väljarna får avgöra säger de, till synes obekymrade om att de därmed tycks agera i strid med författningen.
Därav Obamas kritiska twittrande.
Som längst har det tidigare tagit 125 dagar från en nominering fram till dess att en kandidat godkänts. Nu har mer än dubbelt så lång tid redan förflutit sedan Merrick Garland nominerades.
Valet 2016 handlar alltså inte bara om vem som intar Vita huset och vilka som ska sitta i kongressen. En plats i HD står också på spel, och Clinton och Trump har vitt skilda visioner av hur samhället bör utvecklas och därmed av vilken sorts domare de vill ha.
Om USA i januari får en ny president vars parti inte har majoritet i senaten kan förlamningen dessutom bestå. Republikanerna har låtit förstå att de kan fortsätta att helt enkelt vägra att behandla nomineringar. Och det gäller inte bara HD-domare: flera tiotal andra nomineringar till federala domare och andra offentliga jobb har fastnat i senaten, en del sedan mer än ett år.
I författningen kallas det principen om ”checks and balances” (ungefär kontroll och balans) – men balansen är borta.