Slaget om Mosul räcker inte för att besegra jihadism

Den så kallade Islamiska staten, IS, pressas nu kraftigt tillbaka i Syrien och Irak. Irakiska trupper och kurdiska peshmerga avancerar i Mosul i Irak, med amerikanskt flygunderstöd. Häromveckan förlorade IS kontrollen över Dabiq i Syrien, en symboliskt viktig stad eftersom profetiska utsagor förutsäger att slutstriderna mellan de rättrogna och dess fiender ska äga rum just i denna stad.

IS har förlorat mer än en fjärdedel av sitt territorium jämfört med januari 2015, då organisationen hade sin maximala utbredning. Den kontrollerade då ett område stort som Ungern, med omkring tio miljoner invånare. Dag för dag fortsätter rörelsens kontroll i Irak och Syrien att minska. Tillresande utländska krigare till IS och andra extrema grupper har fallit från cirka 2 000 till omkring 50 per månad, enligt amerikanska underrättelsekällor.

Kommer detta att innebära slutet för IS såsom vi lärt känna denna organisation? Svaret beror på vad vi menar med IS. I en artikel i The Cairo Review of Global Affairs, ”How ISIS will end”, menar den kände amerikanske sociologen och religionsvetaren Mark Juergensmeyer (som tidigare i höst gästade Uppsala) att vi bör se IS som en koalition bestående av tre distinkta rörelser.

I sin forskning om våld inom olika religiösa traditioner har Juergensmeyer tidigare visat hur konkreta politiska konflikter kan komma att vävas samman med religiösa föreställningar om kampen mellan gott och ont. I sådana fall blir världsliga dispyter förvandlade till ”kosmiska krig”, i vilka förutsättningarna för fredliga lösningar är minimala. Hans analys utgår alltså från att IS inte är en rörelse, utan egentligen en sammansmältning av tre: en intern sunnirevolt, en apokalyptisk sekt samt en internationell transjihadistisk rörelse. Alla tre beståndsdelarna har sin egen dynamik, och vi kan inte förstå frågan om vad ett slut för IS skulle kunna innebära utan att plocka isär rörelsen i dess tre delar.

Om IS är tre rörelser hoptvinnade till en, är den korrekt ställda frågan vad som händer med dess tre olika beståndsdelar. Om IS som statsformationsprojekt faller samman, kan organisationen ändå leva vidare i nya former genom någon av dessa tre manifestationer.

En central del av IS är den marginaliserade sunnitiska minoritetsbefolkningen i Irak. Detta är en befolkningsgrupp som förlorat den delvis privilegierade ställning den hade under Saddam Husseinregimen, genom den amerikanskledda utrensningen av den irakiska armén och byråkratin efter att Saddam störtades. Men sunniterna har även upplevt sig som berövade sitt inflytande och hotade i sin position genom att centralmakten i Bagdad kommit att koncentreras till shiitiska maktpolitiker, under åren 2006–2014 med premiärminister Nuri al-Maliki i spetsen. Under dennes korrupta och splittrande regering förlorade många sunniter sin tilltro till den irakiska staten, och ur denna mylla av misstro kunde IS slå rot och växa sig starka.

Raqqa – en syrisk landsortsstad som IS förvandlat till centrum för sitt "kalifat". Foto: Wikimedia Commons

Ännu mer dramatiskt är naturligtvis polariseringen mellan oppositionen och regimen i Syrien, sedermera två sidor i världens nu mest våldsamma krig. Även här har den sunnitiska befolkningsgruppen upplevt sig som marginaliserad från centralmakten, och även här har IS kunnat spela på gruppens känsla av utsatthet, osäkerhet och brist på inflytande och välfärd.

Hur situationen för de sunniarabiska irakierna kommer att bli efter det att IS tappat det territoriella fotfästet är oklart. Enligt Juergensmeyer finns det tre tänkbara lösningar på de politiskt marginaliserade sunniternas problem: integration, separation, samt en blandform däremellan. Integrationslösningen vore den teoretiskt sett bästa lösningen, men tyvärr också den minst sannolika. Integrationen skulle komma till stånd genom att skapa genuint representativa regeringar i Bagdad och Damaskus samt militära strukturer inom vilka även sunniterna skulle känna sig säkra.

Att förmå de shiitiska maktcirklarna i Bagdad eller de alawitiska i Damaskus att verkligen lämna ifrån sig makten är dock inte ett särskilt troligt scenario. Alternativet skulle vara att bygga på den faktiska uppdelning efter etniska och religiösa skiljelinjer som etablerats på marken, och separera länderna. Irak skulle kunna spjälkas upp i tre nya statsformationer: Kurdistan, Sunnistan och Shiastan. Det mest troliga – och minst optimala – scenariot är att de existerande klanerna behåller den faktiska makten, medan den irakiska staten består på pappret. En liknande ”lösning” är inte otänkbar för Syrien.

Men IS är också en apokalyptisk rörelse för vilken religiösa förutsägelser av världens stundande undergång spelar en helt central roll. Att världen nu lever i uppfyllelse av profetiorna om tidens närstående slut är ett grundantagande. Om omvärlden agerar enligt profetiornas utsagor bekräftas bara den bild som IS-anhängarna har. IS:s debattforum och nätpublikationer deklarerade tidigare triumfatoriskt hur etablerandet av IS förebådade den slutliga tiden, men händelserna på marken talar nu motsatt språk. Territoriell kontroll är avgörande för den apokalyptiska rörelsens ideologi: kalifen behöver ett område över vilket han kan utöva suveränitet och införa ”sann islam”.

Om kontrollen över markområdet försvinner, kommer då den apokalyptiska rörelsen att implodera? Inte nödvändigtvis. Men hur ska IS i så fall hantera det faktum att faktiska förändringar motsäger förutsägelser som fram till dess indikerat att slutet är nära? Apokalyptiska rörelser kan resultera i katastrofala slut, där ledarna hänsynslöst utnyttjar de troendes tillit – jämför Jim Jones och ”Folkets tempel" eller David Koresh och hans davidianska sekt. Det är helt avgörande att förstå den apokalyptiska logiken.

När verkligheten inte stämmer överens med kartan kan antingen sektens hårda kärna bli alltmer fast i sina övertygelser, eller så kan rörelsen förlora i trovärdighet och kraft. Om IS:s statsprojekt faller vore det inte första gången som en jihadistisk protostat upphörde. Talibanernas emirat i Afghanistan, al-Qaidas utropade protostat i Jemen 2011–2012 och islamistiska rebellers utropade stat i norra Mali 2012–2013 är alla exempel på misslyckade jihadistiska statsformationsprojekt.

De föll ihop på grund av en kombination av faktorer, där pressen utifrån genom utländsk militär intervention blandades med pressen inifrån från lokala civila som motsatte sig deras hårdföra styre, brutala repression och den främmande religiösa praxis som många gånger krockade med mer toleranta lokala samhällstraditioner.

IS har dessutom legat på gränsen till utplåning tidigare: år 2007 efter att sunnitiska stamgrupperingar vänt sig emot gruppen förlorade den i stort all kontroll över territorium, och lyckades återetablera sig bara i och med att inbördeskriget bröt ut i grannlandet Syrien 2011.

Även om IS faller som statsprojekt kommer de tillresta internationella jihadistkrigarna att finna andra lokala konflikter att dra in och utnyttja i sin globala jihadistiska kamp.

Samtidigt som IS tappat mark i Syrien och Irak har det skett en spridning  till andra konfliktområden. Trycket mot centrum har lett till spridning i periferin. Flera islamistiska organisationer som tidigare kämpade med utgångspunkt i lokala mål och agendor har i stället kopplat upp sig mot den globala transjihadistiska rörelsen.

Uppsala Conflict Data Program, UCDP, visar i sin senaste sammanställning av trender när det gäller organiserat våld i världen att antalet transjihadistiska konflikter ökat kraftigt, framför allt genom att fler väpnade grupper ”kopplat upp sig” mot IS.

År 2014 var tre länder i världen i väpnad konflikt med IS-anslutna rebellgrupper: i Irak, Syrien, och Libanon. Under 2015 ökade antalet länder till tolv, däribland Afghanistan, Libyen och Nigeria.

En del av jihadistkrigarna och de anhängare, som ännu inte anslutit sig till IS, kan också komma att vända blicken mot sina hemländer. Det kan innebära förhöjd risk för fler terroristattentat likt de i Paris, Bryssel, Istanbul och Bagdad. Då staten IS faller ökar alltså förmodligen också risken för allvarliga terroristattentat.

När man förstår IS som tre rörelser snarare än en kan man också lösa den hittills ändlösa tvistefrågan huruvida IS är religiöst betingat eller inte. IS är helt enkelt en blandning av rörelser med dels strategiska och dels religiöst-utopiska motivgrunder. Svaret är alltså både och. Den apokalyptiska kärnan av IS, och en viss del av de tillresta utländska krigarna, är motiverade utifrån en övertygelse om att slutet på denna värld är nära förestående.

Många tillresta jihadister har dock även en mängd mer sekulära motiv – som äventyrslust; familj- och vänskapsband med andra utländska krigare som redan åkt; identitetssökande; flykt från alienation, islamofobi och tristess. Den sunnitiska delen består av strategiska klanuppgörelser, där den konservativa muslimska identiteten visserligen är viktig men det avgörande är makt och kontroll i traditionella områden i Irak och Syrien.

Det är därför inte osannolikt att IS, även om det blir militärt nedkämpat på slagfälten i Irak och Syrien, lever vidare i nya former. Men med en mer nyanserad analys av IS ökar chansen att vi får en förståelse för vilka former av konfliktlösning som borde kunna vara fruktbara.