Kan befrielsen av IS-fästet Mosul ge Irak ny chans?

”Orsaken till den förödmjukelse som den islamska gemenskapen genomlever dessa dagar är att den övergett jihad och nöjt sig att leva i världen i vanära.”*

Citatet ovan är det första politiska budskapet som kommunicerades på IS:s twitterkonto ”al-’amaq” (djupsinnigheter) efter att premiärminister Haider al-Abadi deklarerat att den militära operationen för att återta Mosul inletts. Orden ”förödmjukelse” och ”vanära” är talande för det deprimerade allmäntillstånd som råder i stora delar av Irak och Mellanöstern.

I juli 2014 höll ledaren för IS, Abu Bakr al-Bagdadi sitt första och hittills enda offentliga framträdande i Nur-moskén i Mosul. I en fredagspredikan förklarade han att det islamska kalifatet upprättats och påbjöd jihad.

Han sa: ”Om ni vill ha del av Allahs himmelska löfte, så träd ut i jihad. Om ni visste vilken belöning och ära som finns i jihad i denna och nästkommande värld så skulle ingen av er vara stillasittande. Ty det är den väg som Allah har påbjudit och som räddar er från förödmjukelse och som skänker er värdighet.”[1] *

Med dessa ord satte han en rörelse av religiöst motiverat våld i rullning, en rörelse som enbart kunde gå framåt – och obönhörligen mot sin slutliga undergång.

Sunniterna som IS primärt vänder sig till i sin propaganda upplever ett tillstånd av förlorat inflytande och ställning. Den amerikanska invasionen och ockupationen av Irak 2003 medförde en omfördelning av makt från sunniter till shiiter med avsevärt iranskt inflytande i landets politik. Dåvarande premiärminister Nuri al-Maliki förde en politik för att cementera en shiitisk makthegemoni i Irak samt marginalisera sunniter. I Irak har sunnitiska kärnområden i över två års tid till stor del kontrollerats av terrororganisationen IS, ibland med stöd av lokalbefolkningen. I Syrien dödas och fördrivs miljontals sunniter av den syriska regimens och det ryska flygvapnets urskillningslösa bombningar av civila. Saudiarabien har tydligt tappat mark eftersom USA inte är lika beroende av saudisk olja som tidigare.

IS har skickligt spelat på känslor av förödmjukelse och tillbakagång i det sunnitiska lägret. Då IS lyckades inta miljonstaden Mosul utan motstånd var det ett kvitto på att Nuri al-Malikis politik inte kunde hålla ihop landet. På pappret fanns 60 000 tungt beväpnade soldater och poliser utstationerade i Mosul vid tiden för IS:s erövring. En stor del av dessa var vad som i Irak kallas ”fidha’i” (astronaut), det vill säga personer som sitter hemma och mottar lön för en tjänst som de inte utför. Den sekterism och korruption som frodades under Nuri al-Malikis styre vara nära att leda till hela landets undergång.

Då hans tidigare allierade övergav honom och Haider al-Abadi kom till makten i augusti 2014 kontrollerade IS omkring en tredjedel av landets territorium. Abadi var på sätt och vis sista hoppet för Irak. Han stod inför två huvudsakliga utmaningar. På inrikespolitiskt plan framstod en inkludering av sunnimuslimer som en förutsättning för att landet skulle överleva. Utrikespolitiskt hade han den svåra uppgiften att återfå omvärldens förtroende, något hans land var beroende av ur både säkerhetspolitisk och ekonomisk synvinkel.

-

Iraks premiärminister Haider al-Abadi – nu har han chansen att vända utvecklingen till det bättre för hela Irak, så att alla befolkningsgrupper känner sig inkluderade. Foto: Shutterstock

Efter Abu Bakr al-Bagdadis framträdande i Nurmoskén i Mosul, utropade därefter den högste uttolkaren av shiitisk islam i Irak, storayatollan Ali al-Sistani en uppmaning till alla trosfränder att möta hotet från IS. Vapen och insamling av medel organiserades privat och av de shiitiska religiösa institutionerna. Utbildning organiserades av Qudsbrigaderna, som är Irans vapengren för utländska insatser. En mängd olika grupper bildades under namnet ”den folkliga mobiliseringen”. Våren 2015 konstaterade ledaren för denna grupp, Hadi al-Ameri att den är starkare än landets militär,[2] ett påstående som han sannolikt hade fog för. Uttalandet är beskrivande för den utveckling som äger rum i Irak och på andra håll i Mellanöstern i vilken statliga institutioner vittrar sönder, tappar legitimitet och utmanas av substatliga organisationer ofta med religiös prägel.

Det nu inledda militära återtagandet av Mosul kan tolkas som det slutliga försöket att upprätta ett enhetligt irakiskt territorium. I egenskap av premiärminister och överbefälhavare för Iraks styrkor sa al-Abadi att endast Iraks armé och polis kommer att gå in i Mosul och ingen annan.[3] Med det menade han att shiitiska miliser och den kurdiska peshmergan kommer att hållas utanför. Detta var ett viktigt ställningstagande som inte uttalats då andra sunnitiska fästen Ramadi och Falluja återtagits.

Det mediala fokuset på Mosuloperationen är stor och många frågar sig om vilket motstånd de irakiska styrkorna kommer att möta och hur många som förväntas fly staden. Mediebevakningen avslöjar vårt monokelperspektiv. Anmärkningsvärt få ställer sig frågan hur den förväntade militära operationen kan medföra en sundare utveckling för Irak. Det finns därför anledning att blicka ut över det nuvarande politiska och ekonomiska landskapet i Irak som kommer att avgöra den politiska framtiden efter IS. 

Omkring 95 procent av Iraks intäkter kommer från försäljning av olja. Lejonparten av landets utgifter går till att betala löner och ersättningar till landets sex och en halv miljoner statligt försörjda. Oljan säljs på världsmarknaden så att den relativt välavlönade medelklassen kan köpa importerade varor. Landet har en krigsekonomi i vilken tjugo procent av 2015 års budget går till försvars-och säkerhetsutgifter och endast nio procent till utbildning. Mer pengar budgeteras till olika religiösa institutioner (shiitiska, sunnitiska och kristna) än till infrastruktur och bostäder. Landet har efter Jemen regionens näst högsta befolkningstillväxt. I regionen Kurdistan har parlamentet inte sammanträtt på över ett år, efter att den valda talmannen Yousef Mohammed Sadiq tvingats bort från sitt ämbete. Dessutom råder stora sociala spänningar i regionen Kurdistan liksom på andra håll i Irak. Den vanliga befolkningen som i årtionden offrat sig för den kurdiska saken ser sina forna ledare tillskansa sig rikedomar och privilegier som de flesta endast kan drömma om.

Det finns därmed enorma politiska och ekonomiska utmaningar i för ett läge när IS är besegrat. Landets ledning behöver utveckla hållbara relationer mellan de olika befolkningsgrupperna. Det finns ett akut behov av att ändra det ekonomiska systemet och gå från kortsiktig konsumtion av oljepengar till långsiktiga investeringar i utbildning, hälsovård och infrastruktur. En sådan samhällsekonomisk långsiktighet är en nyckel för länders utveckling. De framtida samtalen om Irak behöver därför byggas på en långsiktig ekonomisk och politisk vision om samhället för att kunna bryta den cykel av våld som plågat landet så länge.

*Artikelförfattarens översättning från arabiska