Syrienkriget en rysk kamp för en ny världsordning

Kriget i Syrien ställer frågan om framtiden för världsordningen på sin spets. Befolkningen i Aleppo har hamnat i frontlinjen av ett krig mellan två fundamentalt olika uppfattningar om vilka principer som ska gälla på den internationella arenan. Det är ingen abstrakt fråga.

Vi känner till bakgrunden. Upprepade misslyckanden med att få till stånd meningsfulla fredssamtal mellan de syriska parterna och sammanbrottet för den av USA och Ryssland framförhandlade vapenvilan är stora bakslag. Nu tycks inget kunna stävja Bashar al-Assads illusoriska förhoppning om en militär seger.

Ansvaret för att vapenvilan fick så snöpligt slut bör dock inte läggas enbart på den syriska regeringssidan. USA gjorde sig skyldig till en katastrofal blunder bara en vecka in i vapenstilleståndet när man bombade syriska regeringsstyrkor. Men den snabbhet med vilken den ryskstödda regeringssidan övergav försöken att rädda vapenvilan skvallrar om att Assad inte hade några långtgående planer på att låta diplomatin få sista ordet. Snarare kan man ana att det bara var en tidsfråga innan regimen skulle återuppta våldsanvändningen.

Att Ryssland och Assadregimen så snart återupptog flygaktioner mot oppositionsgrupper som stöds av USA visar att vägen framåt för dem handlar om något annat än att utarbeta en fredslösning i samarbete med USA. Det bevisar också att Rysslands prioriteringar inte inbegriper en omvandling av Syrien till ett folkstyre, eller att kampen mot IS skulle vara det yttersta målet.

För den ryska statsledningen är det istället något mycket större som står på spel: Rysslands plats i världen. Men inte i den värld som gives, utan i den värld som man själv vill forma åt sig. Syrienkriget är ett litet men betydelsefullt steg i riktning mot att förmå andra att acceptera att grundläggande regler och normer på den internationella arenan skrivs om. Det är liktydigt med en direkt konfrontation med USA, eftersom USA är den främsta makten bakom den världs- och värdeordning som Kreml vill upphäva. Det är varken irrationellt eller ett uttryck för en avsaknad av överordnad strategi. Tvärtom är det i full överensstämmelse med den övergripande visionen om vår tids ”tektoniska förskjutningar”, som ryska policydokument ger uttryck för.

I den ryska statsledningens ordbok handlar det om att ersätta en unipolär ordning med en multipolär. Den multipolära världsordningen är post-amerikansk i betydelsen att USA inte förmår sätta den globala politiska dagordningen. USA:s inflytande sägs vara i avtagande, relativt sett, och är i färd med att fördelas på ett antal globala poler eller självrådande maktcentra. I detta synsätt ingår också uppfattningen att USA:s ledare ser makten glida dem ur händerna och därför gör alltmer desperata försök att hålla andra nere, särskilt Ryssland. Enligt Kremls världsbild är Ryssland det enda verkligt fria landet i världen på grundval av dess självständiga utrikespolitik och därmed det främsta hindret i vägen för amerikansk världshegemoni.

Trots att ryska politiker gärna framställer den unipolära ordningen som djupt orättvis och till förfång för mindre nationer, vore det ett misstag att tro att multipolär betyder multilateral. Det handlar i själva verket om en ordning som bygger på geopolitik och ett maktpolitiskt nollsummespel, där stormakterna delar upp världen mellan sig. Ryska politiker har framhållit den ordning som förhandlades fram mellan andra världskrigets allierade under Jaltakonferensen som ett positivt prejudikat. Som bekant var det ett steg i en uppdelning av Europa i olika intressesfärer och början på det kalla kriget.

Som självständig pol i den nya världsordningen vill Ryssland både bestämma över sitt närområde och ha ingång i andra strategiskt viktiga zoner. Medan Krimkrisen och kriget i östra Ukraina handlar om att värna om vad man betraktar som sin privilegierade intressesfär i det nära utlandet, handlar kriget i Syrien om Rysslands behov av att ha ett fotfäste i Mellanöstern.

I båda fallen är demokratiseringsprocesser icke önskvärda, vare sig som resultat av helt spontana folkliga resningar eller som strukturella omvandlingar med stöd utifrån. Det har man gjort klart i sitt motstånd mot de så kallade ”färgrevolutionerna” i det forna Sovjetområdet och mot den ”arabiska våren”. Anledningen är enkel: lika barn leka bäst, vilket i politiska termer betyder att stater som genomgått en demokratisering per automatik kommer att alliera sig med västliga demokratier.

Det finns en viktig normativ dimension här. Till grund för visionen om en multipolär världsordning ligger idén om att de olika globala polerna, eller civilisationerna som de ibland kallas i rysk politisk diskurs, ska ha yttersta bestämmanderätt över de värden och normer som ska vara förhärskande inom respektive sfär.

Försök att sprida värden till andra eller att hävda att vissa värden är universella avvisas följaktligen helt. Det är ett annat sätt att säga att västs tid som normgivare är förbi. I Ryssland har detta tänkande åtföljts av en vurm för ”traditionella värden” som hålls för ursprungligt ryska, och som oftast definieras i motsättning till sådana som anses vara västimporter.

Med detta följer en relativisering av liberal demokrati som universell norm och av den normativa ordning som under de senaste decennierna till stor del har kommit att globaliseras. USA är tillsammans med andra västliga demokratier arkitekten bakom denna ordning som bygger på principer om öppna marknader, rättsstatlighet, medling i internationella tvister, och alliansbyggande inom ramen för internationella organisationer och institutioner. Sedan länge har väst också tillämpat en proaktiv strategi av demokratifrämjande, med stöd i argumentet att demokratier tenderar att hålla fred sinsemellan.

På gott och ont är USA i högre grad än EU-länderna berett att använda vapenmakt för att upprätthålla och till viss del sprida den liberaldemokratiska ordning som man går i bräschen för. Här finns en fin balans mellan att vara det normativa systemets beskyddare och att samtidigt vara en världsmakt med strategiska intressen, som USA inte alltid har lyckats upprätthålla. Den dubbeltydighet som blivit resultatet av detta har Ryssland siktat in sig på i syfte att misskreditera såväl USA:s roll som hela värdeordningen som sådant.

Bushadministrationens invasion av Irak 2003 resulterade i ett ”demokratibyggande” som kom att likställas med forcerat regimskifte och statskollaps i stora delar av världen, vilket Ryssland har tagit fasta på. Även andra fall där USA brukat vapen, som i forna Jugoslavien, Libyen och Afghanistan, anförs som bevis på USA:s strävan efter världshegemoni, trots att bakgrunden i varje enskilt fall varit unikt – vad gäller den humanitära situationen och det folkrättsliga stödet i FN:s säkerhetsråd.

Av förståeliga skäl har Barack Obama mot denna bakgrund valt en varsammare utrikespolitisk linje, som har kallats för en pragmatisk liberal internationalism. I Syrien har den bland annat inneburit att USA inte har lagt all sin kraft på att få till stånd ett regimskifte, utan istället har satsat på diplomati och ett begränsat stöd till olika oppositionsgrupper.

Sammanfattningsvis har Syrien alltså hamnat i skottlinjen mellan två paradigm: en västledd liberal internationalism, som framhåller demokrati som global norm, och ett geopolitiskt som betraktar denna norm som ett i raden av de maktmedel som väst använder för att befästa sin hegemoni. Genom att ta till vapen för att försvara en despot uppträder i liberalers ögon Ryssland här som en aktör som driver en revisionistisk linje i förhållande till den förhärskande normen. I Kreml ser man sig som förelöpare för ett slags västfaliskt system för en kommande multipolär tidsålder i vilket principerna om suveränitet, icke-intervention och normativt självbestämmande bör vara förhärskande i relationen mellan världsmakterna.  

Nog är det så att USA:s förstarangsställningär i avtagande och att andra ekonomiska och politiska centra gradvis håller på att öka i betydelse och inflytande. Men det vore förhastat att dra slutsatsen att Syrienkrisen är ett resultat av en djupgående strukturell förskjutning i den globala maktbalansen. Ryssland har förvisso spelat sina kort väl genom att ingiva respekt rent militärt på ett sätt som många inte trodde var möjligt och att lyckas skapa nya allianser i regionen, främst med olika shiitiska grupper. Men landet försvagas för var dag i allt annat än militärt hänseende och den politiska ledningen vet att man inte är redo att möta USA öga mot öga.

Istället använder man sig av en rad smarta taktiker som lämpar sig för asymmetrisk krigföring. Här ingår bland annat att alliera sig med andra icke-liberala krafter, däribland Kina i FN:s säkerhetsråd, att spela på oförutsägbarhet, normativ dubbeltydighet och att kunna föra fram två motstridiga politiska linjer samtidigt.

Många frågar sig om USA:s relativa återgång också kommer att medföra en tillbakagång för den internationella liberala ordningen som helhet. Svaret är sannolikt att denna ordning vilar på stark grund eftersom den erbjuder inblandade parter ömsesidiga fördelar och etablerar klara normer och spelregler i en alltmer sammanflätad värld. Även Ryssland har dragit fördel av detta system av internationella samarbeten och avtal. Det talar för att det finns gränser för hur långt Moskva kan gå.

Samtidigt bör inte försöken att underminera denna ordning underskattas. Syrienkriget är en oroväckande upptrappning i Rysslands strävan att bli en global spelare som sätter sina egna spelregler och tvingar andra att acceptera dem. Det har befäst FN:s säkerhetsråd som en arena för stormaktspolitik, snarare än som en organisation där världens nationer kommer samman för att gemensamt lösa globala utmaningar. Lägg därtill det ytterst oansvariga vapenskramlet med kärnvapen i syfte att projicera styrka och befästa en legitimitet på hemmaplan som alltmer kommit att handla om militärpatriotism.

Till försvar av sin kritiserade Syrienpolitik har Obama hävdat att USA inte kan lösa alla världens problem och att dess försök att göra så till och med kan göra saker och ting värre. Det är förstås sant. I de fall när den amerikanska statsledningen har överskridit måttfullhetens gräns och utnyttjat sin priviligierade position har hela systemet blivit lidande.

Men en alltför återhållsam hållning är inte heller någon lösning. I Syrien har det lämnat fältet öppet för andra som drivs av allt annat än ädla motiv. Putin har som den maktspelare han är utnyttjat tillfället. Han uppfattar USA:s begränsade närvaro som svaghet, vilket har gett honom mod att diktera villkoren. Resultatet är en humanitär katastrof – i Aleppo inte minst.