Tyskland visar väg till grönare tillväxt

Den enskilt största strukturpolitiska frågan för våra samhällen under de närmaste decennierna är hur vi ska lyckas ställa om vår energiförsörjning – produktion och konsumtion – från fossilbaserad till förnybar. Inget land har slutgiltigt knäckt koden för ”grön tillväxt”, men det finns länder som lyckats mycket bra i stora delar av sin omställningsstrategi. Tyskland är ett sådant land.

Även om Sverige och Tyskland båda ofta kommer högst upp i internationella rankinglistor över hållbara länder har de två mycket olika förutsättningar. Och medan den svenska relativa hållbarheten i stora delar beror på geografi (exempelvis omfattande vattenkraft), beror den tyska relativa hållbarheten i högre grad på medvetet politiskt reformarbete. För den strukturomvandling som krävs för att Sverige ska bli ”världens första fossilfria välfärdsland” är därför den tyska omställningspolitiken av särskilt intresse.

I Tyskland debatteras hållbarhetsomställningen under samlingsbegreppet Energiewende. Rötterna till begreppet går att spåra åtminstone 40 år tillbaka i tiden: i 1970-talets student- och fredsrörelse och rädslan för ett kärnvapenkrig på gränsen mellan Öst- och Västtyskland vilket födde ett starkt motstånd också mot civil kärnkraft. När Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” publicerades 1972 växte detta motstånd mot både kärn- och kolkraft och 1980 publicerade tre miljöaktivister en bok med titeln “Energie-Wende: Tillväxt och välstånd utan olja och uran” där begreppet Energiewende användes för första gången.

Samma år bildades det tyska miljöpartiet, Die Grünen. Den politiska debatten under 1980-talet präglades sedan av frågor om förnybar energi, energieffektivisering och energisnåla livsstilar; frågor som sågs som centrala för tysk geo- och säkerhetspolitik lika mycket som för hållbarhet i sig. Med Tjernobylkatastrofen 1986 stoppades all vidare kärnkraftsutbyggnad.

1991 införde regeringen Kohl världens första fastprissystem (feed-in tariffs) för förnybar energi, vilket garanterade priserna i 20 år framöver. Schröders röd-gröna regering ökade investeringarna i vind- och solkraft och ett beslut om utfasning av all kärnkraftsproducerad el på sikt fattades. Efter kärnkraftskatastrofen i Fukushima 2011 beslutade regeringen Merkel att denna utfasning skulle vara avslutad år 2022. Den relativa stabiliteten i omställningspolitiken oavsett regeringskonstellation innebar i praktiken att Tyskland gick från att ha mindre än en (1) procent av den globala kapaciteten för vind- och solenergi i slutet av 1980-talet till att ha mer än en tredjedel av vindkraftskapaciteten och ungefär en niondel av världens solcellskapacitet redan år 2003.

Idag kommer 12,5 procent av all primärenergi ur förnybara källor; strömsektorn utgörs till en tredjedel av förnybart – främst av vind, sol och biomassa. 2014 skärptes målen och lagen kring förnybara energier (EEG 2014) omfattar i dag en mängd konkreta mål relaterade till både energianvändning och utsläppsminskningar fram till år 2050 (se faktaruta).

Vindkraftparkerna växer på slätterna i norra Tyskland. Foto: Shutterstock

Principiellt kan Energiewende sägas stå på tre ben: mer förnybar energi, högre energieffektivitet och mindre total energianvändning. Energiewende baseras också lika mycket på investeringar gjorda av småskaliga producenter så som bönder, kooperativ och småföretagade som storskaliga investeringar i vind- och solparker. Prissystemet som driver på omställningen är relativt enkelt uppbyggt: förnybar energi har prioritet i elnätet (i betydelsen att nätoperatörer måste köpa förnybar energi först) och de garanterade priserna har stigit successivt med åren. På senare tid har regeringen dock, på grund av snabb utbyggnad och stigande konsumentpriser, föreslagit en övergång till ett slags auktionssystem: regeringen hänvisar till att produktionskapacitetsutbyggnad och nätutbyggnad måste gå hand i hand; miljöorganisationer misstänker att det handlar om att ge de fossila (kol-)energiproducenterna ytterligare några decennier av konstgjord andning.

Huvudfrågan förblir dock: bidrar Energiewende till bättre tysk hållbarhet i stort, i betydelsen ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet?

På plussidan kan följande skrivas: Tyskland överträffar de flesta jämförbara länder vad gäller utsläppsminskningar och förnybar energiproduktion; Energiewende har inneburit en demokratisering av energisektorn och nästan 90 procent av den förnybara produktionskapaciteten ägs av mindre producenter; nästan 400 000 människor är anställda i den förnybara energisektorn; och Tyskland är ett av världens ledande exportländer vad gäller förnybar energiteknik.

Dessutom har Tyskland genom att skapa en skyddad marknad för utvalda energislag också bidragit till att den nya tekniken fått chans att utvecklas över huvud taget. Tyskland har alltså skapat en slags global ”common good” och de massiva kinesiska och amerikanska investeringarna i sol och vind på senare år är omöjliga att förstå utan den tyska statens aktiva teknikpolitik under de senaste decennierna.

På minussidan bör nämnas att osäkerhet om framtida energipriser vuxit i betydelse för tysk industri; avvecklingen av gamla kolkraftverk till förmån för gas och fjärrvärme som reservkraft går alldeles för långsamt; nätutbyggnaden släpar efter; investeringarna i förnybar energi har minskat under de senaste åren; och även om Tyskland överträffar andra länder gällande omställning lyckas man troligtvis inte nå de egna ambitiösa målsättningarna om en minskning av koldioxidutsläppen med 40 procent till år 2020.

År 2015 ökade de totala koldioxidutsläppen, främst beroende på kallt väder. Dessutom har Tyskland, liksom de flesta andra länder, fortfarande stora problem med omställningen av andra viktiga sektorer, som trafik och industri. Förbundsrådet uttalade nyligen en önskan om att försäljningen av fossildrivna fordon ska förbjudas efter 2030, men lagstiftningen för en ”Trafikwende” släpar än så länge långt efter omställningen av elsektorn.

För Sveriges del kan följande slutsatser dras:

En aktiv omställningspolitik innebär att staten måste orka och våga bära kostnader och risker med ny teknik. Marknaden (varken den globala eller nationella) ”går inte före”, men kan lockas med på båten genom ambitiös och tydlig politik. För det andra krävs enighet om omställningens riktning (samt centrala verktyg) över partigränser: långsiktigt politiskt stöd är avgörande för investeringar och för att nya tekniker ska få tid att utvecklas till konkurrenskraftiga alternativ. För det tredje har Energiewende visat att hållbarhetsomställning inte måste vara ett hot mot ekonomisk utveckling.

Tyskland beskrevs under 1990-talet ofta som ”Europas sjuke man” med en arbetslöshet kring 10 procent. Energiewende har alltså sjösatts och upprätthållits under en period av mer allmän ekonomisk och teknologisk (åter-)uppbyggnad. Men kanske viktigast av allt, exemplet Energiewende visar att det går att åstadkomma mycket omfattande konkreta strukturella förändringar på relativt kort tid. I ljuset av de enorma omställningsutmaningar som fortfarande ligger framför oss är detta den kanske viktigaste insikten av alla.