Vems USA ska egentligen bli stort igen efter valet?

TOLEDO Det finns två koalitioner i USA-valet den 8 november. En krympande men fortfarande stor vit väljarkår med en nostalgisk patriotism och inslag av intensivt Hillaryhat. Och en växande multietnisk väljarkår som burit fram Barack Obama två gånger men som förhåller sig sval till Hillary Clinton, ryggar tillbaka vid tanken på Donald Trump och där särskilt de unga lockas till tredjekandidaterna Gary Johnson, Libertarianerna, och Jill Stein, De gröna.

Känsloläget i det så kallade rostbältet – som har sin industriella storhetsperiod bakom sig – har dominerat ända sedan förra sommaren. Delstaterna i rostbältet, från Stora sjöarna ner via Appalacherna, svarade för den makalösa uppgången i den framväxande stormakten under 1900-talet. Det är de vita, nu åldrande männen här som angett tonen. De hamnade på efterkälken när stålverk, kolgruvor och bilfabriker slog igen och framtidsindustrierna istället blomstrar i städer med fler välutbildade och bättre kommunikationer.

Rundresor i regionen förstärker bilden av politikens Washington. USA är polariserat och oavsett vad som sker uppgår stödet för det ena eller det andra partiet till dryga 40 procent. En del observatörer viftar bort påståenden om att det skulle vara så enkelt som att Trumps framgångar kan förklaras av en undre medelklass besvikelse (eller kränkthet med dagens svenska modeord). Men faktum är att det bubblar fram ilska, otrygghet, terrorskräck, konspirationsteorier, tvivel på statistik som visar att lönerna faktiskt ökar – och så, i enlighet med en gammal sanning om alla amerikanska val, en het önskan om ”change”.

Bägge kampanjerna hårdbearbetar i synnerhet grannstaterna Ohio och Pennsylvania. Tillsammans svarar de för icke föraktliga 38 elektorsröster av de 270 som krävs (se fakta). Bill Clinton vann Ohio knappt både 1992 och 1996, och Pennsylvania med betryggande majoriteter i bägge valen. Barack Obama segrade övertygande i Pennsylvania 2008, men 2012 blev övertaget betydligt snävare. Mönstret var detsamma i Ohio.

Det kanske är glömt nu, men Bill Clinton stod för ett generationsskifte med hjälp av då banbrytande musikkanalen MTV. Detsamma gällde den coole Barack Obama med inspirerande tal om en idealiserad framtid. Däremellan hade den ”medkännande konservative” George W Bush tagit hem Ohio, men inte Pennsylvania, i valen 2000 och 2004.

Gemensamt för Clinton, Bush och Obama är att de stod för något nytt, vilket definitivt även gäller Donald Trump. Han lånade sin slogan ”Make America great again” från den republikanske vinnaren Ronald Reagan och lovar runt och tunt med frasen ”Believe me!”. Hans stödtrupper tilltalas av affärsmannabakgrunden, av pratet om att hålla oönskade ute och hackandet på politisk korrekthet.

Det är inte svårt att locka folk till valmöten, sedvanlig hotfullt mörk reklam fyller etern och volontärer hukar framför datorer inne i partikontoren. Några veckor före valet stannar jag först till i Toledo på ett valmöte, där Bill Clinton kampanjar för sin hustru, och sedan i ett republikanskt högkvarter i Youngstown.

Under Clintoneran skapades 22 miljoner jobb och när han avgick stod federala budgeten på plus. Efteråt glömdes skandalerna bort och hela Clintoneran omgavs av ett skimmer av välstånd. Men 15–20 år har gått sedan dess – och nu synas Clintons frihandels- och kriminalvårdspolitik i ett skoningslösare ljus.

I kön till en gymnastiksal i en high school från förra seklets början dit expresidenten väntas, ställer jag frågan ”Vad betyder Donald Trumps slogan Make America great again?” till en vit medelålders man.

– Bättre än vadå? undrar Mark Wilson, representant för Teamsterfacket, med syrlig min.

Publiken på runt 800 är minst sagt blandad etniskt och åldersmässigt, men med homogen ekonomisk status, samma som Trumpskiktet. De lyssnar noggrant på Clintons förklaringar om att frihandelsavtalet Nafta inte följs på rätt sätt och de jublar när Clinton nämner Obamas räddningspaket för bilindustrin – och att Hillary inte ser världen i vi-och-dom, utan vill hjälpa alla uppför totempålen.

I det lilla republikanska högkvarteret i en anonym affärslänga i en förort till Youngstown tre timmar bort ligger t-shirt-travar med en Hillary Clinton som skakar galler. Tracey Winbush, som faktiskt är svart kvinna, leder ansträngningarna att få folk att rösta. På frågan om vad Trumps kampanjslogan står för, svarar hon:

– Att bygga upp en medelklass. Att ge oss friheten åter. Att erkänna att staten tillhör folket.

En man som kliver in genom dörren väser att allt blivit sämre sedan 2008 och att Hillary bara skulle fortsätta Obamas katastrofala politik.

Hillary Clinton – utsatt för Trumps och många vita manliga väljares sexism. Foto: Karin Henriksson

USA-väljarna visade redan i tidigare val vem de var redo att rösta fram först: en svart man hellre än en kvinna. Anklagelserna mot Trump om sexism går inte att negligera och mätningar tyder på att en majoritet av vita män delar hans syn . Det är få kvinnor i toppolitiken i USA. I påtryckningsgrupper som lobbar för att få in fler kvinnor heter det att det inte är pengar som saknas, utan viljan. Mot det kan invändas att potentiella kvinnliga politiker inte vill, eftersom de inte känner sig välkomna – och ”Lock her up”-behandlingen av Hillary Clinton i den här valrörelsen lär skrämma iväg fler.

I det omtalade Hillaryhatet ingår naturligtvis kampen om makten men också psykologiska teorier om män som räds starka kvinnor.

Två författare, J D Vance och Arlie Russell Hochschild skildrar båda påpassligt den vita underklass, där särskilt männen är utsatta, i sina nyutkomna böcker Hillbilly Elegy respektive Strangers in Their Own Land. 

I mycket är böckerna en fortsättning på Thomas Franks klassiska What’s the Matter with Kansas om varför amerikaner, som skulle vinna på fördelningspolitik, kollektiva förhandlingar, statliga regleringar etc, röstar på det republikanska parti, som gynnar storföretag och folk i de högsta inkomstskikten, särskilt i fastighetsbranschen där Trump tjänat en okänd summa dollar.

Ett slags identitetspolitik beskrivs, där vita berättar för Hochschild att de tycker att a-l-l-a andra smiter före i jakten på Amerikanska drömmen genom kvotering och illegal invandring. I Vance Hillbilly-värld lever de i en illusion av att andra skor sig på deras hårda arbete. Men, hävdar författaren, deras egna liv ser ut precis som det de klagar på hos andra: bidrag, kort skolgång och ovilja att ta ett jobb. På en punkt försvarar Vance sina Hillbillysläktingar: motståndet mot Obama beror inte på rasism, utan på klasshat inför den svale, välartikulerade före dette juridikprofessorn med sin perfekta familj.

I år, precis som i tidigare val och nu senast efter brexit-omröstningen, ifrågasätts opinionsmätningarna. Hillary Clinton har ett gigantiskt försprång i de mest avancerade kalkylerna – 75 mot 25, respektive 80 mot 20 (FiveThirtyEight, New York Times TheUpshot). Men årets prognoser är extra vanskliga med tanke på:

* bristen på entusiasm för Clinton som kampanjat i mindre utsträckning än Trump, vilket är en förklaring till den enorma mängd publicitet han fått.

* valdeltagandet och misstankar om att Obama-koalitionen var en engångsföreteelse med en rekordstor afroamerikansk uppslutning.

* ovissheten om de vita väljarna som inte räckte till för Mitt Romney 2012, men som tycks komma igen med en sista (?) suck.

* spekulationer om latinoväljarna som röstregistrerat sig i större utsträckning än tidigare men som tillhör de grupper som är minst benägna att rösta.

* eventuell motvilja mot Hillary Clinton även bland kvinnor, särskilt äldre som alltid röstat republikanskt.

* ungas fäbless för först avhoppade vänstersenatorn Bernie Sanders, sedan Johnson och Stein, med ett ointresse för Clintonkampanjens valhänta försök med hippa påhitt.

* en total härdsmälta för Trump.

För kanske finns där en tyst majoritet som kommer att avvisa den Trump, som fienderna lätt karikerar – en majoritet som kommer att säga nej till murar, invandringsstopp, stora skattesänkningar och en nedmontering av det multilaterala umgänget i Nato, Nafta och andra frihandelsavtal. För dem innebär istället ett ”great America” satsningar på skolor, sjukvård, klimatåtgärder och ökad ekonomisk rättvisa.

Å andra sidan tycks amerikanska väljares instinktiva och vårdslösa inställning som uttrycks i Kasta ut oduglingarna, Throw the bums out, starkare än förr. Alltså eliten där Hillary Clinton med sina 30 år i politiken finns med...