Vita män i USA ser Clinton och feminism som ett hot

För många som följer presidentvalet i USA denna höst 2016 ter det sig ofattbart att Hillary Clinton inte leder mer i opinionsundersökningarna mer än hon gör. När detta skrivs i mitten av oktober har Real Clear Politics en genomsnittlig ledning för Hillary med drygt 6 procent gentemot Donald Trump.

Det ena partiet representeras av en fastighetsmiljardär som totalt saknar politisk erfarenhet. Han har dessutom gett upprepade uttryck för kvinnoförakt, sagt förnedrande saker om muslimer, förolämpat sina motståndare, uppvisat närmast bottenlös okunnighet om centrala policyfrågor och hotat med att kasta sin motståndare i fängelse om han når presidentposten. Vad hände med principen att rättsväsendet i en demokrati inte får direkt styras av politikerna?

Mot denne ignorante republikan står en demokratisk kandidat som söker sin like i politisk erfarenhet bland tidigare presidentkandidater inom något av de båda stora partierna i modern tid. Hon har varit First Lady i åtta år, senator för delstaten New York i åtta år, och utrikesminister i fyra år. För svenskar som följer detta val är det närmast oförståeligt att Hillary Clinton leder med blott 6 procent och inte med 40 procent. Här vill jag diskutera några tänkbara förklaringar.

* Clintonhatet

Att Hillary Clintons opinionssiffror inte är högre än de är, beror delvis på att hon under mer än 20 år har varit utsatt för en systematisk smutskastningskampanj från olika republikanska intressen. Jag, som har följt amerikansk politik under 40 år, finner knappast någon motsvarighet bland andra politiker på federal nivå till den smutskastningskampanj som Hillary Clinton har gjorts till föremål för. Det skulle föra för långt här att i detalj gå in på alla affärer där Hillary Clinton, och ofta också Bill Clinton, har blivit anklagade för den ena olagligheten efter den andra.

Under åren i Vita huset var en av de första affärerna Whitewater, en misslyckad investering för makarna Clinton som länge utreddes men där ingen av makarna befanns ha gjort något fel. En andra affär var när Clintonmedarbetaren Vince Foster begick självmord då Bill Clinton var president år 1993. En republikansk kongressledamot lär i månader ha ägnat sig åt att skjuta skarpt på pumpor på sin bakgård för att belägga att någon av Clintons hade sett till att den olycklige mannen hade mördats. Det blev ingenting av detta heller.

Under senare år är det främst Hillary Clintons hantering av morden på fyra amerikanska diplomater i Benghazi 2012, liksom hennes användning av sin egen epostserver som utrikesminister, som blivit föremål för Clintonhatarnas kampanjer – utöver Clinton-stiftelsen. Den senare skapades av Bill Clinton 1997 bland annat för att han skulle kunna göra någonting meningsfullt efter sin presidentperiod. I Benghazifrågan gäller kontroversen om huruvida Clinton, som utrikesminister, kunde eller borde ha gjort mer för att rädda de fyra diplomaterna, däribland USA:s ambassadör Chris Stevens, som dödades av extremister.

Detta har varit en kontrovers som republikanerna har mjölkat ut oerhört mycket mer av än den lilla substans som fanns. Att en utrikesminister, som sitter i Washington, personligen skulle kunna ansvara för säkerheten för fyra diplomater som befinner sig i ett land i totalt kaos hundratals mil hemifrån är orimligt. Republikanerna tillsatte ett särskilt utskott i representanthuset vars arbete avslutades med ett förhör av Hillary Clinton som inklusive pauser tog elva timmar. Ingen oberoende observatör fann efteråt att republikanerna verkligen kunde komma åt Clinton vare sig under arbetet med utskottet eller under själva slutförhöret.

Men vad som upptäcktes under arbetet med utskottet var att Hillary Clinton som utrikesminister hade haft en egen epostserver där hon bevarade alla sina email under sin tid som utrikesminister. Även om de formella reglerna inte är alldeles glasklara var det utan tvekan olämpligt för Clinton att inte se till att hon hade sitt mejlsystem inom ramen för utrikesdepartementets normala rutiner. Den obetänksamhet som Clinton visade i denna fråga förvärrades av att det tog månader innan hon verkligen erkände att hon i detta fall hade begått ett misstag. FBI undersökte Clintons hantering av eposten och kom fram till att inget brott hade begåtts, även om FBI-chefen vid sin presskonferens kallade Clintons hantering av sina mejl för ”extremely careless”.

Slutligen har vi frågan om Clintonstiftelsen. Bill Clinton har här lett en organisation som samlat in hundratals miljoner dollar genom åren. Bidragsgivare har varit både amerikaner och utlänningar, inklusive utländska regeringar. Även om ingen lyckats bevisa att Hillary Clinton som utrikesminister verkligen skulle ha gjort någon särskild åtgärd som ”ersättning” för att utländska intressen skänkt pengar till Clintonstiftelsen, så har agerandet i en del frågor i varje fall varit etiskt tvivelaktigt. Detta samtidigt som Clintonstiftelsen tveklöst gjort goda insatser globalt, bland annat i kampen mot aids.

I dessa olika frågor, som i de flesta fall visat sig vara substanslösa, har republikanska intressen och aktörer under decennier tagit ut svängarna å det grövsta. Det finns en organisation som heter Judicial Watch vilken för närvarande har omkring 20 fall som inte är juridiskt avgjorda där organisationen stämt Hillary Clinton. Som oberoende svensk bedömare går det inte att komma fram till annat än att nästan allt det som lagts Hillary Clinton till last har karakteriserats på ett groteskt överdrivet vis av hennes republikanska motståndare, och de är många. Men – och här är den politiska kärnan inför presidentvalet den 8 november – alla dessa kampanjer och alla de frågetecken som de har rest, har bidraget till att ett betydande antal väljare i USA, flera tiotals miljoner, hatar Hillary Clinton och aldrig någonsin kan tänka sig att rösta på henne.

Hillary Clinton har de näst högsta negativa opinionssiffror som någonsin uppmätts för en kandidat till presidentposten för ett av de stora partierna i USA. I en opinionsundersökning från NBC News/Wall Street Journali början av oktober har 51 procent av de tillfrågade antingen ”somewhat negative” eller ”very negative” uppfattning om Hillary Clinton. Motsvarande siffra för Donald Trump i samma undersökning är 63 procent. Alla Clintonaffärerna – av vilka bara en del har tagits upp här – är en viktig förklaring till dessa höga negativa siffror som Hillary har i opinionsundersökningarna.

* Genderfrågan

Den andra faktorn som enligt min mening är av betydelse för att förstå Hillary Clintons trots allt ganska lilla ledning över Donald Trump i opinionsundersökningarna har att göra med hennes kön. Enligt en opinionsundersökning från Public Religion Research Institute så har 52 procent av de vita männen en ”mycket negativ” uppfattning om Hillary Clinton. Som jämförelse hade drygt 30 procent av samma del av befolkningen en mycket negativ uppfattning om Barack Obama 2012.

I en annan undersökning från ABC News/Washington Post i juni 2016 hade Clinton ännu värre siffror bland vita män, 75 procent av dem var ”unfavorable” till henne, vilket dock är ett något bredare uttryck än det nyss nämnda. Det är ingen tvekan om att Hillaryaffärerna, som nämndes ovan, och genderfrågan går in i varandra på ett komplicerat sätt som är svårt att riktigt reda ut.

Ett av de angrepp som brukar riktas mot Hillary Clinton av hennes motståndare är att hon är villig att göra vad som helst för att bli president. Denna påstådda ambition läggs henne ofta till last. Läsaren kan då fråga sig hur det då är med de män som söker samma ämbete? Har inte också de en oerhörd ambition att nå sitt mål? Är inte också de beredda att göra oerhört mycket, allt som står i mänsklig makt för att nå sitt mål, något som dessa män också tydligt visar i handling? Varför skall då den ena kandidaten, den kvinnliga, beskyllas för orimlig makthunger, medan de manliga kandidaterna av samma bedömare bara betraktas som normala kandidater? Det är ingen tvekan om att på denna punkt bedöms den kvinnliga kandidaten respektive de manliga ofta med helt olika vågskålar.

En särskild version av kritiken mot Clinton, på temat att hon skulle vara villig att göra allt för att bli president, går ut på att hon är beredd att säga vad som helst och att ändra åsikt hur som helst bara för att nå sitt mål, ett beteende som i dessa belackares ögon också skulle göra henne synnerligen olämplig som president. På en hemsida hos NBC News finns en sammanställning av hur Donald Trump har uttryckt 126 olika uppfattningar i 21 viktiga sakfrågor. Den uppmärksamme läsaren ställer sig möjligen frågan: vad är detta om inte en kandidat som uppenbarligen är villig att säga i stort sett vad som helst för att nå sitt mål? Någon lika tydlig kritik mot Donald Trump som mot Hillary Clinton på denna punkt finns dock knappast.

En annan aspekt av genderfrågan i amerikansk politik idag är kopplat till uppfattningen att ”the United States has become too soft and feminine.” 42 procent av de svarande höll med om detta vid en opinionsundersökning i våras – av männen var det mer än 50 procent. Det visade sig också att de som höll med fullständigt om detta hade fyra gånger större sannolikhet att vara mycket negativa mot Hillary Clinton än de som helt motsatte sig denna uppfattning 

Slutsatser

I denna artikel har jag koncentrerat mig på två aspekter som jag menar bidrar med förklaringar till varför motståndet mot Hillary Clinton i väljarkåren i USA fortfarande är starkt i breda kretsar i mitten av oktober, trots alla de närmast ofattbara snedsteg som begåtts av hennes motkandidat Donald Trump. Det tål att diskutera vilken av de båda faktorerna som nämns ovan som har störst förklaringskraft: Clintonhatet eller genderfrågan. Det verkar tveklöst vara så att de båda faktorerna förstärker varandra.

Och ändock, rimligen är den viktigaste förklaringen till att så många främst manliga väljare så tydligt tar avstånd från Hillary Clinton hennes kön.

Om vi för resonemanget ett steg vidare och försöker förstå varför Donald Trumps närmast obegripliga maktbeteende mot kvinnor i allmänhet och mot Hillary Clinton i synnerhet inte kostar honom mer politiskt, tycks könsfrågan än en gång vara rimligast att hålla sig till.

Lek med tanken att den demokratiske kandidaten inte hade varit Hillary Clinton, utan en i stora delar jämförbar kandidat vad gäller erfarenhet, typ nuvarande vicepresidenten Joe Biden, så framstår det som otänkbart både att denne hade haft samma höga negativa siffror hos vita män som Hillary Clinton har. Det hade dessutom varit lika otänkbart att Donald Trump skulle ha betett sig på samma maktfullkomliga sätt mot Joe Biden som han har gjort mot Hillary Clinton.

Mycket talar för att många manliga väljare i dagens USA, särskilt vita män, har en uppfattning av att det amerikanska samhället rör sig i något slags hotfull feministisk riktning. Den kandidat som inkarnerar hotet om denna, för dessa män olyckliga, utveckling är Hillary Clinton. Den som står emot hotet är den manlige kandidaten bland de båda återstående med verklig chans att bli president: Donald J. Trump.