Assad gynnas mer av krig än av fred i Syrien

Att arbeta med Syriska röda halvmånens hjälpkonvojer måste vara ett av världens farligaste jobb. Sedan 2011 har den syriska grenen av Rödakorsfederationen förlorat minst 54 medarbetare och volontärer. Den senaste attacken mot en hjälpkonvoj på landsbygden utanför västra Aleppo kostade ytterligare människoliv och förstörda förnödenheter för värnlösa civila. Några timmar efter attacken kom besked från FN att alla hjälpkonvojer ställs in tills vidare. Den attackerade konvojens koordinater var väl kända, sade Jan Egeland, som leder FN:s hjälpinsatser i Syrien. Men än så länge har inte FN pekat ut vem som låg bakom attacken.

Att stridsflyg från västmakter några dagar tidigare dödat syriska armésoldater, uppenbarligen i tron att de var krigare från terrorgruppen IS, understryker vikten av seriösa fredsförhandlingar. Men det sköra avtalet om eldupphör har också försvårats av att det inte omfattar alla rebeller och att alla inte accepterar det.

Ett annat skäl till varför freden dröjer är att Assadregimen har lättare att överleva det fortsatta kriget än en fred. Ytterligare ett annat är att ingen vet hur det av FN utstakade och internationellt förordade övergångsstyret skulle kunna se ut. Ett tredje är oppositionssidans splittring och brist på trovärdiga garantier till minoriteterna – främst kristna och alawiter. Till saken hör dessutom att Syrien har blivit en krigsskådeplats för många externa parter, alla med skilda intressen. Dessa externa aktörer sätter sina egna geopolitiska intressen främst, inte syriernas.

Det kommer också att bli omöjligt att återbygga Syrien till vad det en gång var: en starkt centraliserad stat, där regimen utövade totalitär kontroll i alla väderstreck.

Den ovissa dag freden inträder kommer gränserna kanske se att annorlunda ut eller också måste Syrien återuppstå ur askan som en decentraliserad, federal stat. När freden kommer får president Bashar al-Assad räkna med att hamna i en krigsförbrytartribunal. Det är ett av skälen till varför kriget passar honom bättre än freden.

I ett sådant åtal kan vi tänka oss att belägringen av staden Daraya, nära Damaskus, kan vara en del. I fyra år, fram tills slutet av augusti, var Daraya inringat av regimen. Invånarna i staden och dess omgivande landsbygd var inte kända för att hysa sympatier för extremister. Den anda som spreds från det belägrade Daraya motsade Assadregimens bild av att alla dess motståndare är extremister.

En västkälla i Beirut berättar om ett filmklipp som visade hur kristna strödde ris över stadens försvarare, vilka i huvudsak var sunnimuslimer, liksom majoritetsbefolkningen. Publiceringen av filmklippet ledde till att Assadregimens säkerhetstjänst satte igång en klappjakt för att ta reda på vem som lagt ut filmen, säger källan. Filmens anti-sekteristiska budskap störde en regim som inför väst försöker beskriva sig som minoriteternas, särskilt de kristnas, försvarare.

Bilderna från Daraya visade ett annat Syrien, en tredje väg mellan sunnitiska jihadister och regimens övervåld. Sacharovpristagaren, den unga kvinnliga advokaten Razan Zeitouneh – kidnappad 2013 och försvunnen sedan dess – beskrev för några år sedan Daraya som sinnebilden för upprorets ursprungliga, icke-sekteristiska och fredliga karaktär:

”Daraya lyste som en stjärna både före och efter revolutionen. Efter enorma ansträngningar åstadkom stadens unga män och kvinnor den förebild för Syriens framtid, som vi drömmer om. /…/ Daraya var den stad där fredliga demonstranter först bar fram rosor och vatten till syriska armésoldater, som fortsatte att skjuta mot dem… I Daraya manade man till fortsatt samexistens även när hela landet föll ned i hopplöshet efter nya massakrer”.

”I Daraya bildades ett lokalt styre som tog ansvar för området. Det är ett av få samhällen där en civil administration tog kontroll över de väpnade grupperna, istället för omvänt. En organisatör förklarade: Vi kan inte bara säga: Vi vill störta regimen. Vi måste också visa upp ett alternativ. Så hädanefter, istället för att skriva grafitti som förbannar regimen, kommer vi att hålla fram revolutionens principer: jämlikhet, rättssamhälle, icke-sekterism. Vi vill ge en vision av en bättre framtid”.

Men Razan Zeitouneh, en ledargestalt under upprorets början, blev kidnappad, och kanske mördad, sannolikt av  Islams armé, även om denna grupp förnekat det. När röster som hennes kvästes fick upproret ett alltmer islamistiskt ansikte. Det passade Assad; det är den bild han vill ge av sina motståndare. 

Efter fyra års belägring gav de upproriska i Daraya nyligen upp. Efter det visades bilder av en triumferande president Bashar al-Assad, när han med stora kliv gick in i staden, som tömts på sina forna försvarare.

– Världen ser på, varnade FN:s Syriensändebud Staffan de Mistura, när evakueringen inleddes av Daraya.

Men syriska oppositionskällor hävdar att FN inte visste hur många civila och rebellsoldater som evakuerades från Daraya. Av sannolikt flera tusen personer har endast 1 200 anlänt till Idlib, säger en källa i Beirut som håller löpande kontakt med aktivister i Syrien. 

Regimen har med sitt övervåld, sina belägringar, oljefatsbomber, tortyrceller och attacker med först vanliga kemvapen och nu förmodligen klorin – ”fattigmans kemvapen” – bidragit till att extremister har stärkts på rebellsidan. Assadregimen släppte under upprorets början flera hundra av de mest hårdföra fångarna ur sitt säkerhetsfängelse Saidnaya, varmed den islamistiska brasan tändes bland rebellerna. En annan bidragande faktor är att extremisterna fick flöden av vapen och pengar via Turkiet från stormrika finansiärer i Gulfstaterna, som inte står ut med tanken på att en allierad till Iran ska vinna slaget om Syrien.

Regimen i Damaskus är politiskt stärkt av Ryssland, Iran, shiitiska stridande från bland annat Afghanistan och Irak, samt libanesiska Hizbollah som alla har gett sig in i kriget på dess sida. Hizbollah har lidit stora förluster i Syrien. Bedömare i Libanon drar utifrån dödsannonser slutsatsen att det rör sig om 1 000-2 000 stupade Hizbollahkrigare. Enligt vissa bedömare har Hizbollahs ingripande i Syrien förhindrat infiltration av sunniextrema salafister i Libanon. 

Provisorisk flyktingförläggning utanför Saida i södra Libanon. Foto: Bitte Hammargren

När Syrien till stora delar ligger i ruiner, en generation barn är utan skola, hälften av invånarna, eller fler, är flyktingar i eller utanför sitt eget land borde logiken tala för att allt måste göras för att skapa fred. Men president Bashar al-Assad väntar på att världen ska köpa hans bild att alla hans motståndare är terrorister, så att han själv kan komma in i världssamfundets värme. Hans hopp står till att jihadisternas illdåd skymmer hans egna.

Regimens resurser är samtidigt ansträngda. Det kan bli en tilltagande huvudvärk för Ryssland att hålla Bashar al-Assad under armarna. Den syriska armén är så utmattad att regimen på många håll outsourcat kontrollen till lokala miliser – påminnande om hur Iraks regering låter shiitisk milis agera vakthundar eller spjutspetsar vid offensiver, något som i sin tur drivit många av Iraks sunnimuslimer i armarna på extremister i IS. 

På ett café i Beirut berättar en flykting från Suweida – en provins i sydvästra Syrien med drusisk majoritet – om hur regimen har överlåtit åt lokala maffiabossar att hålla kontrollen där.

Inga framsteg kan göras i Syrien om inte USA och Ryssland drar åt samma håll. Tiden är knapp. Världen väntar på det amerikanska presidentval som hålls den 8 november. Men oavsett vem som vinner valet står inte freden i Syrien för dörren. Blir Donald Trump installerad som president i januari tros han närma sig Ryssland i Syrienfrågan. Men Assad kan inte vinna en militär seger över hela landet ändå.

Vinner Hillary Clinton väntar sig många att hon blir mer interventionistisk, så som hon var under sin tid som utrikesminister. Men Clinton som president kanske inte kan föra samma linje i Syrien 2017 som hon drev som utrikesminister 2012. Läget på marken har komplicerats genom den ökade närvaron av Ryssland, Iran och Hizbollah på regimsidan och genom Turkiets intervention i norr för att förhindra att kurderna under PYD får ett sammanhängande självstyre längs den långa gränsen mot Turkiet.

Saudiarabien och andra Gulfstater är inte heller pålitliga partner för USA att hålla i handen i Syrien; det visar läckta ambassadrapporter om hur saudiska pengar tidigare varit den främsta finansiärer av sunniterror i Irak.

USA:s Syrienpolitik håller inte ihop. Medan ena handen har stött sig på den kurdiska YPG-milisen har en annan hyllat salafister i Ahrar al-Sham. Att som Washington på en och samma gång stödja Natolandet Turkiet, olika rebeller i Fria syriska armén (FSA) och YPG-milisen är inte hållbart.  Ett videoklipp visar hur amerikanska specialstyrkor nyligen tvingades fly från gränsstaden al-Rai, sedan de hade gått in tillsammans med turkisk militär under förevändning att de skulle slåss mot IS. Men amerikanerna möttes av glåpord från FSA-soldater om att de var otrogna, grisar, hundar och korsfarare i Syrien. Ingen aktör i Syrien, varken inhemska eller utländska, litar i själ och hjärta på USA.

Så vad kan vi vänta oss av Syrien om vi blickar fram till våren 2017? Är freden inom sikthåll – eller kommer situationen att likna dagens hopplöshet? Yezid Sayigh, namnkunnig Syrienexpert på tankesmedjan Carnegie Endowment for International Peace, är pessimistisk:

– Regimen vill inte på allvar ge sig in i några diskussioner om ett övergångsstyre, inte heller enligt de riktlinjer som Ryssland och Iran gått med på i Wien.

– Det är inte heller säkert att regimen kan överleva en militär seger. De ekonomiska sanktionerna kan fortsätta även efter ett krigsslut och det hindrar att ett kapitalflöde till Syrien tar fart. Så även om det skulle bli slut på krigshandlingarna är ingen redo att hälla in miljarder dollar i Syrien.

Samtidigt är inte regimen i stånd att återupprätta den kontroll den en gång hade, som stark centralmakt.

– Det är omöjligt i ett land med 6,5 miljoner internflyktingar och 4 miljoner flyktingar utomlands. Den polismakt som kan hålla hela landet samman går inte längre att uppbåda.

– Assadregimen kan inte vinna freden och vill inte ge sig in i seriösa förhandlingar. Den tänker i krigstermer. Ryssland har hamnat i knipa. Moskva vill inte att regimen ska kollapsa. Men det finns gränser för vad Ryssland förmår. Assad håller Ryssland som gisslan, säger Yezid Sayigh.

Även Iran har stridande i Syrien.

– Men deras militära rådgivare och elitsoldater är inte fler än cirka 600-700. Iran försöker hålla begränsad nivå på sin närvaro. Dessutom finns olika uppfattningar bland ledande kretsar i Iran om vilken Syrienpolitik som ska föras.

Men oppositionens splittring, myriader av miliser, framväxten av IS och Nusrafronten, samt förhandlingskommitténs svaga ställning bland stridande på marken övertygar ingen. Oppositionens ledare borde, med Yezid Sayighs ord, på ett tidigt stadium ha gett Syriens minoriteter trovärdiga garantier om att de ska skyddas både före och efter ett maktskifte. Oppositionens politiska ledare borde dessutom ha visat sig på marken i ”befriat område”, inte bara sitta på luftkonditionerade kontor utomlands.

Och om Turkiet, som intervenerat i norr, menat allvar med att krossa IS – inte bara det kurdiska självstyrets sammanhängande territorium – måste de också gå djupare in i Syrien. IS-raketerna har en räckvidd på 20 km, påpekar Yezid Sayigh.

Slutsatsen är att kriget kan fortgå i minst ett eller två år till, sammanfattar han.

I Syrien kolliderar många skilda intressen. Men några strategiska allianser bland de externa aktörerna finns inte. Ryssland och Iran drar inte jämnt, trots att de båda håller Assad under armarna. Gentemot kurderna och Israel står de för olika linjer.

– Innan Ryssland satte in sitt stridsflyg i Syrien slöt de en överenskommelse med Israel vid två högnivåmöten, säger en välunderrättad källa.

Kurderna i Rojava kommer att slåss för att bevara sitt självstyre, varför USA kan tvingas välja sida en dag – och då vet alla att de lägger sina ägg i Turkiets korg.

Alla vet hur förfärligt kriget är. Men den stora fråga, som inte har ett bra svar, lyder: Om det verkligen skulle bli ett övergångsstyre i Syrien, hur skulle då freden se ut?