Fredliga aktivister betalar högt pris i Algeriet

Amira Bouraoui minns första gången som hon greps av polis.

– De frågade om vi hade tillstånd att demonstrera. Jag kontrade med frågan om presidenten har tilstånd att bryta mot min grundlag, säger den 40-åriga aktivisten.

Man kan ana ilskan i hennes röst än idag när hon minns den stunden. Trots denna ilska utstrålar hon värme. Hon är liten och pratar snabbt vid sin systers köksbord i en förort till Alger där hon bor med sina två barn.

Det har gått över två år sedan vårvintern 2014. Algeriet stod inför ett presidentval. Den då 77-årige, skröplige presidenten Abdelaziz Bouteflika kandiderade men utan att ens visa sig i valrörelsen. Olika grupperingar av upprörda oppositionsröster, bland annat Amira Bouraouis och flera av hennes journalistvänners, bildade den regimkritiska rörelsen Barakat, vilket betyder det räcker” på algerisk dialekt.  

President Bouteflika är sjuk och osynlig, men blev trots det omvald 2014. Bilden är från 2008. Foto: Wikimedia Commons

– Barakat föddes ur det faktum att presidenten är sjuk och osynlig, redan hart suttit flera mandatperioder och bryter mot grundlagen. Jag och en kompisgrupp bestämde oss för att gå ut på gatan. Det var ett revoltskri, en spontan grej, säger Amira Bouraoui.

Men politisk aktivism är inte okomplicerat i dagens Algeriet. Regimen gick hårt åt Barakat, som anklagades för att styras av utländska krafter, menar Amira Bouraoui. 

– Vi var en grupp vanliga personer med vanliga jobb. Vi hade inte mycket pengar, egna medier eller polisen på vår sida. Det var David mot Goliat.

Amira Bouraoui arbetar som gynekolog på ett sjukhus i Alger, ett jobb hon älskar, men samtidigt har hon ett stort politiskt engagemang som hon ärvt från sina föräldrar. Hennes far, som också var läkare, såg sitt land nå självständighet 1962 och drömde om framgång för det post-koloniala Algeriet som var rikt på olja och där många en gång såg ljust på framtiden. Men Amira Bouraoui såg sin fars besvikelse över de ekonomiska olikheterna medan hon växte upp i ett av Algers arbetarkvarter. Där drömde många om att lämna landet, särskilt efter 1990-talets inbördeskrig mellan islamister och militären, vilket ledde till hundratusentals döda medan andra tvingades i exil.

Också hon själv har velat åka till Europa. Men hon valde en annan väg. 

– Jag tänkte att det är någonting som verkligen inte fungerar i mitt land, och vi måste ändra på det. Vi måste hindra att intellektuella och unga lämnar landet. Vi måste försöka få folk att komma tillbaka för att bygga landet i stället.

I flera år nu har hon och Barakat-kollegorna krävt presidentens avgång. Men inte bara det. Det handlar om att byta ut ett helt system. 

– Systemet är baserat på våld och korruption och styrs av män, en sorts organiserad maffia. Det är en diktatur, men inte en sådan som fängslar eller dödar journalister fysiskt, utan det dödar personer genom medierna och desinformation. Den som inte respekterar systemet får betala dyrt genom mediala attacker mot sig själv och sin familj. Det är sådant som kan krossa dig.

Landets politik har i ett halvt sekel dominerats av militären och partiet Nationella befrielsefronten (FLN) vilket den sittande presidenten Bouteflika tillhör. Enligt grundlagen åtnjuter alla algerier åsikts-, förenings- och yttrandefrihet, men i verkligheten förföljer myndigheterna den som kritiserar regeringen och hindrar demonstrationer. Säkerhetsstyrkornas tillslag mot protester i Alger 2011, när den arabiska vårens längtan efter värdighet sipprade över från Tunisien, som då fått sin diktator på flykt, är ett exempel. 

– Jag var lycklig för tunisiernas skull 2011, men jag blev snabbt ledsen av att se på Egypten och Libyen. Det är som att det inte fanns en tredje väg, mellan islamism och diktatur.

Och det är just den tredje vägen Amira Bouraoui skulle vilja hitta för Algeriet, som är i skriande behov av reformer. Vissa framsteg har gjorts, bland annat i huvudstaden Alger som har fått en tunnelbana senaste åren. Men för Amira Bouraoui är dessa ytliga och inte genomgripande förändringar. Landets utbildningsväsende är förlegat och bristen på nationell infrastruktur gör det mycket svårt att resa mellan de enorma avstånden från södra Algeriet till huvudstaden i norr.

– Och investerade pengar försvinner i korruptionen, säger hon uppgivet.

Algeriet påverkas samtidigt starkt av det sjunkande oljepriset då landets ekonomiska ryggrad är olje- och gasutvinning. Regeringens inkomster kommer till 75 procent från olja och gas, som möjliggjort det gedigna bidragssystem som den algeriska staten köper socialt lugn med. Genom att subventionera vissa baslivsmedel, samhällstjänster och även stödja till exempel unga arbetslösa vinner regeringen stabilitet. För Amira Bouraoui är det en gest av rädsla. 

– Jag vill inte att mina barn och barnbarn ärver ett oljeberoende Algeriet, jag vill lämna oljan till framtiden och istället tjäna pengar på annat, men jordbruket ignorerar man, och turism vill man inte ha för då öppnar man sig mot omvärlden och det skrämmer regimen, säger hon.

Men någon revolution för att nå sin “tredje väg” ser hon inte som möjlig eller önskvärd för Algeriet. 

– När vi gick ut på gatorna med Barakat 2014 anklagades vi för att vilja göra en arabisk vår här, men det är inte sant. Även om Tunisien är ett föredöme för oss är vi långt därifrån.

Algeriets blodiga nutidshistoria lever i färskt minne hos många algerier och är ett öppet sår i samhället.

– Det jag vill se är ett uppvaknande, mentalt. Men vi har spillt så mycket blod och jag vill inte att vi slösar en enda droppe till på någon revolution.

Även om Barakat i dag inte existerar i någon fysisk form annan än genom kontakten mellan Amira Bouraoui och andra aktivister på nätet, lever idealen kvar. 

– Rörelsen var en sorts uppmaning till algeriska medborgare att bli medvetna om verkligheten.

Ungas politiska engagemang är ett omdiskuterat ämne i Algeriet, där halva befolkningen är under 30 år. Många litar inte på politiker, är soffliggare i valen och betraktar personer som Amira Bouraoui som en elit från huvudstaden. Men det finns många lokalt organiserade medborgarinitiativ, med grupper som gör allt från att skriva regimkritisk rapp till att städa stränder.

– Det är sant att Barakat har klassats som en rörelse för en elit. Men jag vill bygga en bro mellan de där mindre rörelserna och oss. Målet är just att bli politiserad! Men inte med de nuvarande reglerna – vi måste få rena regler – som kan låta folk göra politik på rätt sätt, inte bara för lönen.

Hon berättar om personer hon mött som blivit stärkta och hoppfulla av ett se henne, en kvinna, våga uttrycka sig kritiskt och offentligt i Algeriet.

För utöver kampen mot regimen för Amira Bouraoui en kamp mot de konservativa ideal som i stor utsträckning råder i landet idag.

Hennes förebilder är de kvinnor som deltog i självständighetskriget mot fransmännen på 1960-talet, och hon blir nerslagen av att se hur dagens kvinnor i Algeriet ofta själva odlar konservativa ideal genom att särbehandla pojkar framför flickor. Men hon kallar sig inte feminist. Det har för högt pris.

– Man vill gärna kalla mig feminist här, och stigmatisera mig genom det ordet. Från den stund som du är feminist i Algeriet kan du inte vara någonting annat. Jag är framför allt för mänskliga rättigheter. Kvinnans rättigheter är en del av dem.

Men att offentligt prata om dessa frågor har ett pris. 

– Det är som att kvinnor skonas så länge de lagar mat och tar hand om barnen, men så fort de engagerar sig i samhället låter det annorlunda. Som tur är engagerar sig ändå fler och fler kvinnor.

Men som kvinna i politiken kommer du bli kallad allt möjligt, särskilt i medierna.

Hon tycker inte om att prata om hoten som hon själv fått, inte ens med sina närmaste – för att inte oroa barnen. Men både hennes syster och far oroar sig, det vet hon.

– Min far säger att jag slåss mot väderkvarnar, att jag är för bra för dem jag kämpar mot. Att jag tror på en utopi, säger hon och spricker plötsligt upp i ett stort leende.