Nytt kallt krig mellan Indien och Kina i Indiska oceanen

Konflikten i Sydkinesiska havet mellan Kina och en rad länder i regionen, som är allierade med USA, har fått stor internationell uppmärksamhet. Det pågår sedan länge även en dragkamp mellan USA och Kina om inflytande över småriken med jättelika, omkringliggande ekonomiska zoner i Stilla havet. Nu har vad många betecknar som det nya kalla kriget i Asien kommit till Indiska oceanen – och här är det Kinas strategiska intressen som kolliderar med Indiens. Kinas rival i detta sammanhang är Asiens andra stormakt och världens näst folkrikaste land, som här ingår i en informell allians med Japan, USA och Australien.

Indiska oceanens strategiska betydelse kan inte underskattas. Mer än 60 procent av världens oljetransporter går genom Indiska oceanen, från Mellanösterns oljefält till Kina, Japan och andra starka ekonomier i regionen. Därtill kommer 70 procent av all containertrafik till och från de asiatiska industriländerna och resten av världen.

Medan trafiken över Atlanten har minskat och den som korsar Stilla havet är statisk ökar handeln över Indiska oceanen. Visserligen utgörs delar av detta hav, i synnerhet i väster kring Afrikas horn och i öster intill Malackasundet, av områden där pirater härjar och kapar fartyg, och terrorister har skeppat vapen över samma farvatten. Men det finns mer genomgripande, geopolitiska hotbilder mot stabiliteten i Indiska oceanen. I takt med Kinas framväxt som global ekonomisk stormakt har en ny aktör kommit in på scenen – och det är därför allianser börjar formas.

Japan och Indien har sedan länge sett på Kina med en misstro som är så stor att den gränsar till fientlighet – och det långt innan Kina blev en ekonomisk stormakt. Indien utkämpade ett gränskrig med Kina 1962 och Japan är sedan länge involverat i en dispyt med Kina om äganderätten till en ögrupp i Ostkinesiska havet, som heter Senkaku på japanska och som kineserna kallar Diaoyutai. Men nu har två nationalistiska hökar blivit premiärministrar i sina respektive länder, vilket skärpt motsättningarna: I december 2012 återtog Shinzo Abe premiärministerposten i Japan och i maj 2014 blev Narendra Modi Indiens premiärminister.

Under deras ledarskap har det militära samarbetet mellan de bägge länderna ökat, även sedan 2007, då Indien, Japan, USA, Australien och Singapore genomförde en kombinerad flottmanöver som gick under namnet Exercise Malabar. Den årliga manövern hade alltid hållits i havet utanför Japan med tämligen lösa arrangemang, men 2015 uppgraderades Exercise Malabar efter ett avtal mellan Indiens president Modi och USA:s president Barack Obama och för första gången höll USA, Indien och Japan en gemensam flottmanöver i Bengaliska viken.

Indiens flotta är den starkaste i regionen med hangarfartyg, ubåtar och över 90 fartyg av andra slag. Den genomgår nu modernisering med egna ubåtar och nya fartyg, speciellt sådana som kan patrullera farvattnen och upptäcka främmande ubåtar. Det är oron och osäkerheten över Kinas intrång i  Indiska oceanen som främst orsakat detta. Indien bygger många av sina fartyg på egen hand, men teknologin kommer delvis från andra länder som Ryssland och Frankrike.

Samtidigt har Kina investerat i en rad hamnprojekt som Kyaukpyui i Myanmar, Chittagong i Bangladesh, Hambantota i Sri Lanka och, viktigaste av dem alla, Gwadar i Pakistan. Djuphavshamnen i Gwadar skall ge västra Kina – och norra Pakistan – ett utlopp mot havet. Kina är i princip ett inlandsimperium med relativt kort kust för ett land i den storleken. Kyaukpyu i Myanmar skall fylla samma funktion för Yunnan och andra sydvästra kinesiska provinser, där det är långt till de egna hamnarna.

Karta: China US Focus

Det kan tyckas som om allt detta bara handlar om handel, men med tanke på de för Kina viktiga oljetransporterna är det knappast förvånande att Beijing också eftersträvar ett försvarsparaply för att säkra sådana försörjningslinjer. År 2005 myntade den amerikanska konsultfirman Booz Allen Hamilton för första gången uttrycket ”String of Pearls” för att beskriva Kinas nya hamnprojekt i Indiska oceanen, som nu även kan innefatta Obock i Djibouti på Afrikas horn. Kina kallar de nya initiativen för ”The Maritime Silkroad” respektive ”One Belt, One Road” och menar att syftet är att helt fredligt främja handeln i regionen.

Hamnprojektet i Obock skall enligt Kinas egen utsago bli bas för de anti-piratoperationer som dess flotta utför i området och utgör därför inget hot mot andra makter. Men hur man än ser på det kommer Obock att bli Kinas första militära bas utomlands. Både Gwadar och Obock kommer att ha flygfält, vilket innebär ökade rörelsemöjligheter för det kinesiska flygvapnet utanför landets gränser. USA är redan där, både i Djibouti men främst på Diego Garcia, en brittisk besittning i Indiska oceanen där USA redan på 1970-talet etablerade en stor flyg- och flottbas. Den har använts flitigt under USA:s krig i Afghanistan och Irak.

Samtidigt har kinesiska ubåtar redan nu observerats i Indiska oceanen, främst kring de indiska Andamanerna och Nikobarerna, två arkipelager norr om inloppet till Malackasundet. Den indiska flottan säger sig stöta på kinesiska ubåtar minst en gång i månaden, vilket inte är så underligt med tanke på att 80 procent av Kinas oljeleveranser sker genom just de farvattnen. Men det är en helt ny utveckling i en havsregion där Kina inte alls var närvarande för bara två årtionden sedan. Indien och USA samarbetar nu för att upptäcka och identifiera kinesiska ubåtar.

I september i år organiserade the India Foundation, en stiftelse som står Modi och det nu styrande Bharatiya Janata Party nära, en påkostad konferens i Singapore där deltagare från hela regionen –samt USA och Frankrike – deltog. Temat var säkerhet i Indiska oceanen. Regionalt samarbete, handelsutbyte och kulturella kontakter togs upp, men det var tydligt att det också var ett steg i ansträngningarna för att stärka de allianser som nu börjar formas – och då med tanke på det geopolitiska läget som uppstått i och med Kinas nya roll i regionen.

Frankrikes deltagande var anmärkningsvärt med tanke på att det också är en viktig makt i Indiska oceanen. Här liksom i Stilla havet är små öterritorier med jättelika Exclusive Economic Zones (EEZ) strategiskt viktiga. Det finns två bebodda franska ”län bortom haven” (départements d’Outre-mer) i Indiska oceanen, Mayotte och Réunion, som därmed också ingår i EU. Dessutom kontrollerar Frankrike den relativt stora ön Kerguelen, de mindre St Paul och Amsterdam-öarna, Crozet-arkipelagen och en rad småöar kring Madagaskar. De har ingen fast befolkning, men där finns franska vetenskapsmän och militär personal, samt på Kerguelen dessutom en satellitövervakningsstation. Sammanlagt uppgår Frankrikes EEZ i den södra Indiska oceanen till mer än 2,5 miljoner kvadratkilometer.

Australien har Julön söder om Indonesiens Java samt Cocos (Keeling)-öarna med en sammanlagd befolkning på bara drygt 3 000. Men på Cocos finns en stor flygplats och omfattande installationer för elektronisk övervakning. USA uppges ha planer på att använda Cocos som bas för drönare som skall bevaka havstrafiken i regionen – vilket kineserna med all säkerhet kommer att uppfatta som riktat mot dem. Förslag har också lagts fram i Australien om att låta den indiska flottan använda sig av faciliteterna på Cocos.

Kinas långsiktiga planer för närvaron i Indiska Oceanen är ännu oklara, om det kommer att byggas fler hamnar och om de verkligen kommer att användas av den kinesiska militären. Men det faktum att Kina nu är där, med all sannolikhet för att stanna, har påskyndat både upprustningen av Indiens flotta och samarbetet mellan de länder som följer den utvecklingen. Läget här är långt ifrån lika spänt som i de Syd- och Ostkinesiska haven. Men det råder inget tvivel om att det är på väg att bli en ny brännpunkt i det kalla krig som få vill tala om, men som alla vet redan är verklighet.