Nu kan Putin ta sikte på nästa ryska presidentval

Ryssland under Vladimir Putin har länge varit ”en kontrollerad demokrati”, eller ”en styrd demokrati”, begrepp som först skapades av spinndoktorerna i Kreml under ledning av den legendariske förre stabschefen Vladislav Surkov. Valet nyligen till duman, det ryska parlamentets underhus, visade att maktens män har lyckats förbättra sina metoder ytterligare för att kontrollera val och få fram den önskade utgången.

Resultatet blev att Putins maktparti Enade Ryssland vann en jordsskredsseger och får två tredjedels majoritet i den nya duman. Det betyder att partiet på egen hand skulle kunna ändra i den ryska författningen, om önskemål om det hörs från Kreml de närmaste åren. Redan nu förekommer det spekulationer om att Enade Rysslands totala dominans i parlamentet kan utnyttjas för att ta bort den begränsning i författningen som innebär att presidenten som mest kan sitta i två mandatperioder, alltså tolv år. Det är presidentval i Ryssland 2018, och då har Vladimir Putin möjlighet att ställa upp för omval. Men han kan med nuvarande lagstiftning inte sitta längre än till 2024.

Den här gången valde de styrande ett mer sofistikerat sätt än vid valet 2011 för att åstadkomma segern för Enade Ryssland. 2011 ledde det utbredda valfusket till spontana demonstrationer och protestmarscher med hundratusentals deltagare framför allt i Moskva och S:t Petersburg.

Den här gången utgick ett påbud om att det inte fick fuskas lika öppet och flagrant som för fem år sedan. Den korrupte Putinvännen Vladimir Tjurov byttes ut som ordförande i den mäktiga Centrala valkommissionen. Han ersattes med Ella Pamfilova, tidigare presidentens ombudsman för mänskliga rättigheter, och en person med omvittnad personlig integritet. Hon har nu efteråt officiellt sagt att valet blev ”öppet och transparent”.

Det är inte alls sant, för både modiga journalister och oberoende valövervakare har gett bildbevis på fusk ute i landet. Lokala makthavare har stoppat buntvis med valsedlar – gissningsvis för Enade Ryssland – i valurnorna, och det har även denna gång förekommit  ”valkaruseller”, alltså att väljare har skjutsats runt till flera vallokaler och kunnat rösta mer än en gång.

Men den viktigaste förklaringen till att Putin och hans maktparti den här gången inte behöver oroa sig för protestdemonstrationer är inte att det fuskades mindre. Det är i stället att den opposition som 2011–2012 organiserade protesterna, idag är decimerad, demoraliserad och splittrad.

Putinregimen dömde ett stort antal av så kallade Bolotnaja-demonstranterna till långa fängelsestraff för att avskräcka från nya protester. Andra ledare i oppositionen har de senaste åren valt landsflykt framför väntade repressalier hemma. Mordet på den liberale politikern Boris Nemtsov förra året innebar en mycket allvarlig försvagning av oppositionen. Den som i år hade kunnat anföra oppositionen mot Putin, bloggaren och korruptionsavslöjaren Alexej Navalnyj, tilläts inte ställa upp i valet eftersom han har två villkorliga domar för ekonomiska brott hängande över sig.

På det här sättet var stora delar av den liberala, demokratiska och Europavänliga oppositionen oskadliggjord redan före valet till duman. Och de två liberala partier som tilläts ställa upp, Parnas (Partiet för folkets frihet) och Jabloko (Äpplet) leddes båda av ledare som har varit med sedan Jeltsins 1990-tal (Kasianov och Javlinskij), och därmed av många anses som hopplöst förbrukade. Varken Parnas eller Jabloko lyckades ta sig över spärren på fem procent till duman.

Valet hölls i år i september, och inte som tidigare i december. Det var ännu ett medvetet drag från regimen. September är fortfarande datja-tid för storstädernas invånare. Man åker ut på landet i stället för att gå och rösta. Och det väljarbortfallet drabbade oppositionspartierna, medan Putins och Enade Rysslands kärnväljare finns på landsbygden där också trycket att gå och rösta –och att ”rösta rätt” – är mycket större än i städerna.

Ytterligare en förklaring till Enade Rysslands stora seger var att hela valsystemet hade gjorts om. Tidigare tillsattes alla de 450 platserna i duman efter partilistor. Den här gången tillsatts bara hälften, 225 platser, på det sättet medan den andra halvan avgjordes i enmansvalkretsar. Enade Ryssland har en svag ställning på många håll, som parti, medan enskilda makthavare på många håll är starkare än det parti de ändå företräder och har bättre kontroll över sina väljare. Mycket riktigt fick Enade Ryssland endast 140 av sina totalt 343 mandat i den nya duman efter partilistorna, medan 203 ledamöter för partiet valdes i enmansvalkretsarna.

Valdeltagandet i år låg på bara 48 procent, mot 60 procent 2011, och de flesta bedömare förklarar det med en utbredd väljarapati. Det var alltså mer än hälften av de drygt 110 miljonerna röstberättigade i Ryssland som inte brydde sig om att gå och rösta, och i de flesta andra länder skulle ett så lågt valdeltagande ha varit en källa till stor oro.

Men inte i Putins Ryssland. Presidenten kommenterade valutgången med att ”resultatet visade att folket vill ha politisk stabilitet”. Att så många inte gick och röstade, innebar alltså att folk är nöjda med hur de har det, menade Putin. Det var i storstäder som Moskva och S:t Petersburg som valdeltagandet var särskilt lågt, i Moskva bara runt 20 procent och i S:t Petersburg 16 procent.

Men makthavarna har sin egen förklaring: det är ju där som oppositionspartierna är starkast, och de tilläts ju ställa upp den här gången. Men väljarna ville inte ha dem, de lyckades inte bli invalda i duman. Den här gången tilläts faktiskt oppositionskandidater att kampanja mer aktivt än för fem år sedan. Den landsflyktige före detta oligarken och politiske fången Michail Chodorkovskij till exempel kunde finansiera valkampanjen för 19 oberoende liberala kandidater. Inte en enda av dem blev invald. Den slutsats som Putin och hans regim nu har dragit, är helt enkelt att väljarna inte vill ha dem.

Dumavalet i september 2016 var på sätt och vis en generalrepetition inför presidentvalet 2018. Putin väntas ställa upp för omval även om han ännu inte har gett besked om huruvida han tänker kandidera. Han vet att han personligen är mycket mer populär än det parti, Enade Ryssland, som företräder honom i parlamentet. Hans personliga popularitet beror i hög grad på den nationalistiska och västfientliga propaganda som ryssarnas hjärntvättas med dagligen i de statskontrollerade medierna. Det är bara presidenten som kan försvara landet mot dess yttre fiender, därför gäller det att ställa upp enigt bakom presidenten, lyder budskapet. ”Utan Putin inget Ryssland” har det formulerats av vice stabschefen Vjatjeslav Volodin som var valgeneral och organiserade segern för Enade Ryssland den här gången.

Så Vladimir Putin borde vinna bekvämt om han ställer upp 2018. Men väljarnas likgiltighet, manifesterad i det låga valdeltagandet i dumavalet, bör naturligtvis inte upprepas när det blir fråga om presidentval. Det duger inte att presidenten blir omvald av mindre än halva väljarkåren. När Ryssland hade annekterat Krim 2014 steg Putins opinionssiffror dramatiskt i höjden. Kommer Vladimir Putin att försäkra sig om folkets stöd 2018 genom att skapa en ny utrikespolitisk kris?