Palestinier längst ned på samhällsstegen i Libanon

Ett besök i det palestinska flyktinglägret Shatila i Beiruts södra förorter är som att stiga ned ett par grader i helvetet. Ett smärtsamt förflutet gör sig påmint. Så var det när jag kom hit första gången för mer än 35 år sedan – och inte har det blivit bättre med tiden.

Hopplösheten klättrar på väggarna, melankonin kryper genom gränderna och i fattigdomens öppna kloaker och unkna rum frodas mental och fysisk ohälsa. Så är det hos familjen Abu Ghaliyoun, som flytt från det palestinska lägret Yarmouk i Damaskus, undan kriget i Syrien.

Till deras provisoriska hem i Shatila är gränden så trång att två personer måste ställa sig på sidorna för att kunna mötas. Solen når aldrig in i deras kyffen, två rum utan fönster. Det inre rummet har ingen ventilation. Fukten försvinner aldrig ur detta rum, där tvätten hänger på tork. I gränden finns inte plats att hänga upp torkstreck.

– Jag har fått astma av den dåliga, fuktiga luften, säger mamma Sanna.

I den muslimska världen har människor just firat Offerhögtiden, Eid al-adha. Det betyder normalt festmåltider och presenter till barnen. Men när den lilla dottern Nour frågar sin pappa om det är Eid, svarar han:

– Vaddå Eid? Här går vi i samma kläder som vanligt. Vi har inte haft råd att köpa några presenter till barnen eller att ställa bättre mat på bordet.

Sovrummet har bara en bred järnsäng för denna fyrabarnsfamilj. Elen är avstängd flera timmar om dagen. En socialarbetare, som jag och en medarbetare från Svenska Röda korsets Libanonkontor slår följe med, har tagit med en batterilampa för att nödtorftigt lysa upp rummet.

Arbetslösheten stort problem
FN-organet Unrwa, som Sverige är en stor finansiär av, ska ge humanitärt stöd till palestinska flyktingar från 1948 och deras ättlingar. Men familjen Abu Ghaliyoun säger att de bara har fått smärre bidrag sedan de kom till Libanon. Pappa Mohammed försörjer familjen genom att sälja frukt och grönt från en handdragen kärra. Men han har inte jobb alla dagar.

– Jag brukar tjäna mellan 10 000-15 000 libanesiska lira om dagen. Samtidigt måste vi betala  250 000 lira i hyra. Per år får vi punga ut med 62 000 lira per barn för deras skolgång. Det ska räcka till skoluniform och böcker. Så om jag inte drar in pengar blir det ingen skola för barnen. Och tjänar jag dåligt blir det ingen mat på bordet, säger denne daglönare.

Eftersom de hade med sig Unrwa-papper från Damaskus, som bevis på att de är registrerade palestinska flyktingar, har de rätt till Unrwas sjukvård även i Libanon. Men den täcker inte alla behov. Skulle de behöva avancerad vård, som hjärtkirurgi, måste de betala en stor del av vården själva, vilket är en omöjlighet för lägerflyktingar som inte kan få hjälp av släktingar utomlands. Unrwas stöd omfattar inte heller tandvård, varför dåliga tänder är ett synligt tecken på fattigdom. 

Pappa Mohammed askar sin cigarett på det råa betonggolvet. Det är som om han i sin misär inte orkar hålla snyggt omkring sig. Men, som palestinier brukar, är han medveten om vilka rättigheter som familjen inte har. Och han vet att palestinier har hamnat ännu längre ned på samhällsstegen än de syriska flyktingarna i Libanon.

– Syriska flyktingar i Libanon kan ansöka om att få komma till ett tredje land. Det kan inte vi. Palestinier registreras inte av UNHCR.

Minnet av massakern i Sabra och Shatila
På 1970-talet blev den palestinska paraplyorganisationen PLO som en stat i staten i det  bräckliga Libanon. Men 1982, under Israels invasion, kastades PLO ur ur Libanon. När landets tillträdande president Bashir Gemyael mördades i september samma år svarade en hämndlysten libanesisk falangiströrelse med att massakrera värnlösa civila flyktingar i Sabra och Shatila – vilket möjliggjordes av att Israels dåvarande försvarsminister Ariel Sharon släppte in milisstyrkorna i lägren.

Foto: Bitte Hammargren (samtliga bilder)

Som ett minne över massakern står ett monument på väg in i Shatila. Hit har en medelålders palestinsk kvinna tagit sina döttrar. ”Här förlorade jag sex familjemedlemmar”, berättar mamman, som själv inte kan ha varit mer än ett barn när det fasansfulla inträffade för 34 år sedan. 

Tjuvkopplade elkablar hänger som spaghetti över gränderna – precis som åren efter inbördeskriget. På några fasader syns ännu spår av det lägerkrig som utkämpades här i mitten av 1980-talet, mellan palestinska fraktioner och den shialibanesiska Amalrörelsens milis. Som närmaste grannar till lägret ligger Beiruts södra förorter där shiamuslimerna dominerar.

– Sunni eller shia, det är bara påklistrade motsättningar, säger Adel al-Ahmad, en läkare från Palestinska röda halvmånen, som visar oss vägen genom lägret.

Flagnade affischer av Yassir Arafat påminner om PLO:s gamla storhetstid. Men priset för vad PLO gjorde i Libanon för flera årtionden sedan får landets statslösa palestinier betala för även idag.

En form av apartheid
I Libanon råder i praktiken apartheid mot palestinierna. Uppskattningsvis lever här 300 000 palestinska flyktingar och de är alla statslösa än idag, nära 70 år efter Israels bildande. 

Ingen för dessa statslösa palestiniers talan.  Den libanesiska statens vägran att ge dem medborgarskap hänger samman med den sekteristiska statsbildning som de franska kolonisatörerna lämnade efter sig och som bekräftades 1989 i Taifavtalet, slutet på det libanesiska inbördeskriget. Tanken på att palestinierna i Libanon, som nästan alla är sunnimuslimer, skulle få medborgarskap vill varken republikens kristna eller shiamuslimer gå med på.

De statslösa palestinierna är också förbjudna att arbeta inom cirka 70 karriäryrken, som läkare, advokater eller ingenjörer.

Doktor Adel al-Ahmad, läkare på Palestinska Röda halvmånen. 

– De flesta av oss får inte öppna bankkonto i Libanon. Vi har svårt att resa utomlands eftersom ingen vill ge oss visum. Sedan 1999 får vi inte köpa fastigheter här. Palestinier som köpt sin lägenhet före 1999 kan inte låta den gå i arv till sina barn, säger Adel al-Ahmad på Palestinska röda halvmånen. I det libanesiska sjukvårdssystemet är porten stängd för denne läkare på grund av yrkesförbudet för palestinier och med sina resedokument blir han nästan aldrig beviljad visum utomlands, även om han skulle få en officiell inbjudan.

Palestinas president Mahmoud Abbas brukar i högtidliga  sammanhang tala om Palestinaflyktingarnas rätt att återvända till de byar och städer som de eller deras förfäder flydde eller fördrevs från 1948, när staten Israel bildades.

"Palestinierna här är realister"
Men doktor Adel al-Ahmed betonar att palestinierna i Libanon är realister. De vet att de varken kan få medborgarskap i Libanon eller en chans att återvända till förfädernas Palestina.

– Folk är inte dumma. De ser hur Israel bygger ut bosättningar på Västbanken och de fruktar att Israel kommer att fördriva palestinierna från Västbanken till Jordanien. Det enda Palestina som Israel i någon mån ”erkänner” är Gaza. Ändå stöds Israel av hela världen och har just fått löfte om 38 miljarder dollar av USA under tio års tid. Våra ungdomar har inget Palestina att återvända till! Deras enda hopp är att få börja ett riktigt liv i tredje land.

– Men vi känner oss bortglömda av hela världen, säger doktor Adel.

Det är också tydligt att många palestinier i Libanons flyktingläger anser att även Palestinas president Mahmoud Abbas och PLO har glömt bort dem. 

Det har hänt tidigare i Libanons historia att statslösa palestinier har tagit till vapen. Risken finns att nya generationer kommer att göra det igen, om de inte ser någon chans att kunna börja ett nytt liv i tredje land, som en väg bort från hopplösheten.