Syrien öppnade för rysk comeback i Mellanöstern

Ett år efter att Ryssland inledde sin militärinsats i Syrien har landet återerövrat sin starka ställning i Mellanöstern. I en ny rapport konstaterar Nikolay Kozhanov att Putin och Ryssland framför allt har västvärldens felsteg och passivitet att tacka för sina framgångar.

För Vladimir Putins Ryssland är krigs­insatsen i Syrien inte ett mål utan ett medel. Målen är: 1) att demonstrera Moskvas pålitlighet gentemot vänner och allierade – i kontrast till Washington som stött sig med såväl Egypten och Israel som Saudiarabien och rebellgrupper i Syrien, samt: 2) att definitivt demonstrera Rysslands comeback som storspelare i Mellanöstern.

Så lyder det bärande temat i en färsk forskningsrapport om dagens hetaste krishärd: Russia and the Syrian conflict. Moscow’s domestic, regional and strategic interests (Gerlach Press). Den är skriven av Nikolay Kozhanov vid Chatham House i London, som tidigare varit knuten till Carnegiestiftelsens Moskvakontor och The Washington Institute for Near East Policy.

Från Sovjetunionens fall 1991 och en bra bit in på 2000-talet fanns Mellanöstern knappt på Kremls politiska karta. Detta i skarp kontrast till kalla kriget, då Moskva var både fruktat och eftertraktat i regionen. Utan militär uppbackning från Sovjetblocket hade Israels tillkomst 1948 kunnat sluta i snabbt fiasko. Med Nassers nationalisering av Suezkanalen 1956 blev Sovjet Egyptens – senare även den syriska Assadregimens och den irakiska Saddam Hussein-regimens – viktigaste skyddsmakt. Moskva var också länge palestinska PLO:s främsta politiska mentor. Men på 1990-talet föll denna roll i spillror – Jeltsins strävan att bygga broar till Clintons USA uppfattades som svek av Moskvas tidigare bundsförvanter i regionen.

När Putin konsoliderat sin maktställning blev dock Mellanöstern på nytt ett viktigt fokus för rysk utrikespolitik. Från år 2003 gjorde Putin täta statsbesök i de flesta arabstater, men också i Iran och Israel (där han ofta prisas som den första icke-antisemitiska ledaren i Rysslands historia). Inte minst plockade Putin politiska poäng i arabvärlden för sitt starka fördömande av USA:s ockupation av Irak. 2007 lanserade Kreml policydokumentet ”Hur trygga säkerheten i Persiska viken-regionen?” som en markering om att Moskva inte tänkte acceptera att Bushadministrationen skulle omvandla denna strategiska havsvik till ett ”amerikanskt innanhav”.

Men det var först genom inbördeskriget i Syrien som Putin fick en verklig chans att visa framfötterna i Mellanöstern, poängterar Kozhanov. Till en början genom flera ryska veton i FN:s säkerhetsråd 2011–12, mot resolutionsförslag vilka enligt Moskva hotade att kränka Syriens suveränitet och leda till en upprepning av den FN-intervention i Libyen som slutat i kaos. Dock hade Kreml vid denna tidpunkt ingen avsikt att engagera sig militärt för att rädda Assadregimen. När det hösten 2012 såg ut som att USA och vissa Nato- och arabstater tänkte ingripa på de väpnade rebellernas sida påpekade utrikesminister Sergej Lavrov att om USA ville ge sig in i ett tredje krig i Mellanöstern efter dubbelfiaskot i Irak och Afghanistan – ja så varsågod.

Året därpå tog däremot Moskva tillfället att ­agera mer aktivt. Enligt Kozhanov lyckades man då med ”något som tidigare ansetts omöjligt: att förhindra en tillsynes ofrånkomlig västlig militäroperation mot Damaskusregimen”. Putin och Lavrov förmådde nämligen Assad att gå med på en total nedrustning av Syriens kemiska vapenarsenal. Därmed avstyrdes sannolikt ett storstilat amerikanskt missilangrepp mot Syrien efter avslöjandet om att regimen använt kemiska vapen i en Damaskus­förort i augusti 2013. När Putin och Obama vid G 20-mötet i Sankt Petersburg den 6 september ­enades om att erbjuda Assad nedrustningsalter­nativet accepterade denne omedelbart.

Enligt Kozhanov gjorde både Rysslands veton i FN:s säkerhetsråd och dess diplomatiska manöver för att hejda ett USA-angrepp mot Syriens kemvapenarsenal ett starkt intryck i arabvärlden: ”Moskva demonstrerade en förmåga att värna om sina bundsförvanter, vilket hos flera arabstater väckte nytt intresse för Ryssland som en politisk motvikt till USA i regionen.”

När sedan jihadiströrelsen Islamiska staten i början av 2014 inledde sin spektakulära offensiv i Irak och Syrien förändrades hotbilden i Mellanöstern radikalt. Plötsligt framstod IS i all sin brutalitet som ett i mångas ögon värre hot mot freden i regionen än den rätt så nedslitna syriska krigsmakten. Och än allvarligare: om Assadregimen störtades av IS och/eller konkurrerande jihadister i al-Qaidastödda Nusrafronten skulle det innebära att en renodlad terrorstat upprättades som kunde ge kraftfullt stöd åt likasinnade jihadister i andra länder i Mellanöstern, Centralasien, ja lite varstans i världen.

Detta perspektivskifte innebar också att omvärldens syn på inbördeskriget i Syrien förändrades. Sålunda citerar Kozhanov CIA-chefen John Brennan i mars 2015: ”Ingen av oss – Ryssland, USA, våra allierade eller staterna i Mellanöstern – önskar att regeringen eller de statliga institutionerna i Damaskus kollapsar”. Det uttalandet kan betraktas som startskottet för de försök att starta förhandlingar syftande till en politisk kompromissuppgörelse i Syrien som pågått alltsedan dess.

Men under resans gång tog Ryssland ett nytt avgörande steg, att intervenera militärt i Syrien, den 30 september 2015. En total ­överraskning för omvärlden. I väst hade man tidigare under året spekulerat livligt om att Putin bestämt sig för att överge Assadregimen innan den kollapsade ­inför trycket av rebelloffensiver med nya vapensändningar från Saudiarabien via Turkiet. Förvisso det var ingen tvekan om att syriska regerings­styrkor under sommaren var hårt trängda från flera håll: IS, Nusrafronten, moderatislamistiska och sekulära rebeller. Men, konstaterar Kozhanov: ”Åtminstone sedan i maj 2015 har västvärlden och dess bundsförvanter i Mellanöstern gång på gång misslyckats med att avläsa Rysslands avsikter i Syrien.”

Och den ryska militärinsatsen har inget egenvärde för Moskva, menar Kozhanov. Visserligen räddade den förmodligen Assadregimens överlevnad på kort sikt. Men det viktigaste för Ryssland var att få igång den förhandlingsprocess på högsta globala nivå om Syriens framtid som startade på allvar den 30 oktober (för första gången med även Iran som deltagare), fortsatte den 14 november (dagen efter terrormassakern i Paris) med ett nästan ­färdigt förhandlingspaket, som den 18 december antogs av ett enigt säkerhetsråd i FN. I korthet går det ut på att starta en ”nationell dialog”: att representanter för såväl Assadregimen som utvalda oppositionsgrupper under ledning av FN-sändebudet Staffan de Mistura ska förhandla fram en ”trovärdig, inkluderande och icke-sekteristisk” övergångsregering med uppgift att utarbeta en ny grundlag och förbereda fria och FN-övervakade val. Den vapenvila som tänks råda under förhandlingarna inkluderar dock inte IS och Nusrafronten vilka i stället ska bekrigas av alla inblandade parter.

”Rysslands militära intervention i Syrien syftade till att påverka situationen på marken så att Moskva klart och tydligt framstår som en nyckelspelare utan vars medverkan det syriska dilemmat aldrig kan lösas”, summerar Kozhanov. Samtidigt ändrade Kreml attityd mot diverse syriska oppositionsgrupperingar. I oktober accepterade man att förhandla med Fria syriska armén och moderat­islamistiska grupper (däribland Muslimska brödraskapet), samtidigt som man började kurtisera kurdiska PYD. Att den vapenvila som utlystes av USA och Ryssland i februari i år inte höll särskilt länge beror främst på att somliga rebellgrupper inte har tagit avstånd från utan i stället samarbetat med Nusrafronten. 

Det samma tycks gälla den vapenvila som ingicks i början av september men som redan drabbats av flera våldsutbrott – såväl USA som Ryssland och de Mistura säger sig dock hoppas på att själva förhandlingsprocessen ska komma igång.*

Till skillnad från Iran har Ryssland ­inget ideologiskt eller strategiskt ­intresse av att hålla just Assad och hans maktkotteri under armarna, skriver Kozhanov, som häromåret gav ut specialstudien Russia’s relations with Iran (2012). Putin-Rysslands intressen i Mellanöstern handlar om att slå vakt om för Moskva gynnsamma statsstrukturer, inte enskilda personer eller regimer. Iran, däremot, har en ideologisk (religiös samt antiamerikansk och antiisraelisk) agenda, som prioriterar alawitregimen i Damaskus, ­Hizbollah i Libanon, den shiadominerade regimen i Irak, samt allehanda ickestatliga miliser och grupperingar som går Teherans ärenden.

Så även om Ryssland och Iran har i hög grad sammanfallande intressen i Syrien kan det knappast bli fråga om något annat än ett ”resonemangsäktenskap” mellan det båda. Aldrig en faktisk säkerhetspolitisk allians med ovillkorliga ömsesidiga skyldigheter. I synnerhet som en formell allians mellan Moskva och Teheran skulle, med Kozhanovs ord, ”ruinera den ryska strategin att balansera mellan Mellanösterns viktigaste maktspelare”.

Och när det gäller att hålla sig på god fot med nästan alla regionens aktörer har Putins Ryssland uppvisat fenomenal fingerfärdighet. Moskva har idag förträffliga relationer med både Iran och Israel (!), vänskapliga relationer med Syrien, Irak, Egypten, Jordanien, Algeriet, Marocko och nu åter ­Turkiet, löpande kontakter med Saudiarabien och övriga Gulfstater, nära band med såväl palestinier som kurder. Så bred kontaktyta hade inte ens USA under kalla krigets guldålder.

Nikolay Kozhanovs skildring av Rysslands maktspel kring Syrien kan synas kallhamrad, i den meningen att han nästan aldrig uttalar sig fördömande eller berömmande om någon aktör. Men han ­understryker i slutändan att Rysslands framgångar i Mellanöstern på senare år oftast berott på felsteg och inaktivitet från USA:s och EU:s sida. Deras ekonomiska och militära kapacitet kan Ryssland aldrig hoppas på att matcha, och klyftan växer för varje år till Rysslands nackdel. Det vet förstås Putin också. Så han tar chansen att glänsa medan tid är.

*(Efter Assadregimens och de ryska stridsplanens bombräder mot östra Aleppo hotade USA:s utrikesminister John Kerry den 29 september att ställa in samtalen, red:s anm.)