Syriska flyktingkrisen gör Libanon särskilt sårbart

I Libanon, ett litet Medelhavsland som är mindre än Skåne till ytan, är mer än var fjärde invånare flykting från Syrien. Enligt FN har Libanon en befolkning på knappt sex miljoner.  Därav är drygt en miljon syriska flyktingar som registrerats av FN:s flyktingkommissariat UNHCR. Men enligt tillförlitliga källor är dessa siffror tagna i underkant. I landet finns i själva verket hela två miljoner syrier.

Libaneser talar bittert om att deras land har tagit emot fler syrier än hela Europa – och pekar på Storbritannien som bara har öppnat dörrarna för 30 000 syrier, medan Tyskland och Sverige klarar sig något bättre i jämförelsen..

I maj i år upphörde UNHCR med att registrera syriska flyktingar. Det följde på ett krav från Libanons regering. Uppdaterade siffror kan sticka i ögonen på libaneserna.

Det sker mot bakgrund av att Libanon under de första fem åren av kriget i Syrien haft en befolkningsökning på ofattbara 30 procent. Samtidigt växer antalet utsatta libaneser i antal. Men denna lilla republik med sin dysfunktionella statsförvaltning har också en inhemsk medelklass som lever på små marginaler, ofta på kredit. Utöver dem finns ett skikt mycket rika libaneser som kan flyta ovanför allt elände. 

Enligt FN är 1,5 miljoner libaneser särskilt sårbara. Till den siffran ska läggas lika många syrier och drygt 300 000 palestinska flyktingar. Det innebär att drygt hälften av invånarna är i behov av hjälp på något sätt. 

– Om vi överför Libanons situation till svenska förhållanden skulle det betyda att vi i Sverige hade tagit emot 64 miljoner flyktingar och fördubblat vår befolkning varje år under fem års tid, säger Malena Rembe, svenska Röda korsets regionchef i MENA, Mellanöstern och Nordafrika.

Malena Rembe från svenska Röda korset, här tillsammans med sina kolleger från det libanesiska Röda korsets katastrofenhet. Foto: Bitte Hammargren

Libaneser har i många fall generöst delat med sig. Skolor går i tvåskift; syriska lärare undervisar flyktingbarn på eftermiddagarna sedan de libanesiska skolbarnen gått för dagen. Många libaneser visar solidaritet med syrierna.

En libanesisk intellektuell, hemmahörande i en kristen maronitisk by, berättar hur byborna skänkte kläder och andra förnödenheter när de första flyktingarna kom till byn för några år sedan. Att flyktingarna i byn var sunnimuslimer störde inte maroniterna då. De såg till hjälpbehoven i första hand. Men när krisen höll i sig och det kom ännu fler syriska flyktingar till byn var förråden redan tömda och tålamodet hos bybefolkningen började tryta.

Att den syriska flyktingkrisen kan komma att permanentas är otänkbart för libaneserna, som i årtionden har vägrat att låta de långt färre palestinska flyktingarna integreras i landet. Gränsen mot Syrien är numera stängd för flyktingar, även om somliga tar sig igenom ändå.

Läget är så tillspetsat att chefen för den libanesiska underrättelsetjänsten, Abbas Ibrahim, nyligen förklarade att varje försök att ge flyktingar medborgarskap (naturalisering) kommer att betraktas som en krigshandling. Utrikesminister Gebran Bassil har kallat flyktingkrisen för ett hot mot den libanesiska identiteten.

Vanliga libaneser känner sig övergivna av sin egen stat och av världen. Ickesunniterna i Libanon (kristna och shiamuslimer) lever med rädslan för att inflödet av syriska sunnimuslimer ska påverka Libanons  sekteristiska maktfördelning, där presidentposten är förbehållen en kristen maronit, talmannen är shiamuslim och premiärministern sunnimuslim. I detta sekteritiska och bräckliga Libanon har landets parlament inte lyckats välja en president på mer än två år – vilket bidrar till ett politikerförakt i landet. Därför väntar både vanliga medborgare och politiker intensivt på att Syrien ska få ett varaktigt eldupphör, så att de syriska flyktingarna kan återvända till relativt säkra zoner.

Av de syrier i Libanon, som inte är registrerade som flyktingar, har somliga arbetstillstånd sedan gammalt, ibland på byggen, ibland som säsongsarbetare i jordbruket, medan andra hankar sig fram som papperslösa. Många libaneser klagar på att FN-stödda syrier dumpat lönerna medan de själva får klara sig utan hjälp från. Men sanningen är snarare att alla syrier inte får bidrag från UNHCR och att det bistånd som ges är magert.  

Fyra syskon som flydde med sin mamma undan strider på landsbygden utanför Aleppo. Här med Tania Kisserli från svenska Röda korset. Foto: Bitte Hammargren

Av Libanons 500 000 syriska barn går endast hälften i vanliga eller informella skolor, säger en välunderrättad källa. Resten av de syriska flyktingbarnen växer upp utan skolgång. Det i sin tur ökar risken för sociala problem som kriminalitet, drogmissbruk, prostitution, barnäktenskap – och kanske även politiska våldshandlingar.

Insikten om att den syriska flyktingkrisen har en politisk sprängkraft i Libanon måste också internationella hjälporganisationer ta hänsyn till.

– Numera går en del av våra insatser i Libanon till utsatta libaneser, säger Malena Rembe.

Eftersom Libanon inte accepterar att det byggs flyktingläger för syrierna, trängs de i provisoriska förläggningar där de tvingas dela på vad som står till buds av sanitet, vatten och möjligheter att laga mat. Somliga syrier hyr in sig privat i garage eller källare – och får betala ockerhyror för det. Andra bor i kåkstäder eller i ofärdiga huskroppar med rudimentära bekvämligheter. Det betyder att många får köa framför samma utedass eller trängas i kollektiva tvättrum. Risken ökar då för att minderåriga, inte minst flickor, blir utsatta för sexuella övergrepp.

I Libanon föds 40 000 syriska barn varje år och på de provisoriska förläggningarna hänger barnens kläder på tork. Foto: Malena Rembe

I de informella förläggningarna fungerar ofta en person, en så kallad shawish, som mellanhand mellan markägare och inhysta flyktingar. Denne shawish kan ha tecknat kontrakt med markägaren och fördelar i sin tur rum eller tältplats till de flyende, givetvis mot att en del av hyran hamnar hans egen ficka.

Vad händer om flyktingarna inte har råd att betala hyran till denna mellanhand? Frågan blir hängande i luften vid ett besök i några halvfärdiga studentbostäder, där cirka 1 000 syrier är inhysta tätt inpå varandra. Att få uppriktiga svar på känsliga frågor är inte möjligt om man inte har tid att bygga upp ett förtroende.

Men Kvinna till kvinnas Libanonrepresentant Alexandra Karlsdotter Stenström återger berättelser om hur syriska flyktingkvinnor ibland pressas att ställa upp på vad som kallas för ”överlevnadssex” – en omskrivning för prostitution – om inte familjen kan betala hyran.

När jag besöker ett provisoriskt tältläger vid Zahranifloden strax söder om Saida i södra Libanon, tillsammans med libanesiska och svenska Röda korset, möter jag Warda, en syrisk krigsänka och tiobarnsmamma från Hama. Hon ger några glimtar från sin vardag.

– Min man dog i Assadregimens fängelser. Från FN får jag och barnen 50 dollar i månaden, men det räcker inte för att föda oss. Häromdagen tog jag en av sönerna till doktorn eftersom han har svår hosta. När jag hade betalat läkarbesöket hade jag inga pengar kvar till den medicin som doktorn skrev ut.

Ovärdigt boende för libanesiska romer och syriska flyktingar vid Zahranifloden. Foto: Bitte Hammargren (liksom bilderna nedan)

Warda och några hundra andra syrier bor i fallfärdiga ruckel intill Zahranifloden. Det som ska kallas för deras hem består av hoplappade av plåtbitar, brädor och trasiga presenningar, med utedass intill flodbädden.

Zahrani – med en eländig kåkstad invid ett gammalt raffinaderi. 

Denna boplats ligger intill ett rostigt oljeraffinaderi med stora sjöar av klibbigt oljespill inpå knuten. Barnen leker i dy och bråte vid sidan av fritt strövande kor som utfordras med ruttnande matavfall som inte går att sälja.

Vad säger libaneserna om syriernas närvaro i Libanon?

– De vill ha bort oss, svarar Warda kort.

Så när libanesiska Röda korset, med hjälp av sin svenska systerorganisation, gör insatser för flyktingarna ser de till att även libanesiska lokalinvånarna drar nytta av hjälpen.

– Zahranifloden är svårt nedsmutsad. Därför har vi kontrakterat ett företag som håller på att dika ut. Det betyder på sikt renare vatten, färre ormar och mindre angrepp av insekter för alla som bor vid floden, säger Khalil al-Khatib vid libanesiska Röda korsets avdelning för katastrofhantering, som har byggt upp  en särskild enhet för vattenrening, sanitet och hygien.

– Sdan utdikningen inleddes har stanken från floden börjat försvinna, säger Warda erkännande.

En romsk kvinna tittar ut ur sitt plåtskjul och säger att hon nu hoppas slippa en upprepning av förra vinterns översvämningar, då det smutsiga flodvattnet flöt in på tältgolvet.

FN-skyltade utedass som förorenar Zahranifloden söder om Saida. 

Men miljöinsatser måste göras steg för steg. Trots att oljespillet och andra föroreningar ska muddras ur Zahranifloden står ännu utedassen med UNHCR-skyltar kvar invid flodstranden. Dessa avträden, som smutsar ned vattnet, går inte att flytta på i första taget. I ett land som inte accepterar att nya flyktingboenden ser ut som permanenta boplatser får även några felplacerade utedass vid flodstranden politisk betydelse.