Förtryck i Centralasien blir jordmån för extremister

Terrordådet i Stockholm fredagen den 7 april och attentatet i Sankt Petersburgs tunnelbana fyra dagar tidigare har en gemensam näm­nare: i båda fallen är den utpekade gärningsmannen av uzbekiskt ursprung. Akbarjon Jalilov, en 22-årig uzbek född i Kirgizistan men bosatt i Ryssland sedan 2011, har av ryska myndigheter identifierats som den självmordsbombare som i landets näst ­största stad tog livet av 14 människor. Rakhmat Akilov, en 39-årig man från Uzbekistan, misstänks ha mördat fyra människor när han med en stulen lastbil ­mejade ned gångtrafikanter längs med Drottninggatan i Stockholm.

De två dåden har ingen direkt koppling mellan varandra, och det är ännu för tidigt att säga vilken eller vilka organisationer som eventuellt kan ligga bakom. Det är emellertid ingen ren slump att de båda gärningsmännen har sitt ursprung i Centralasien. Tusentals ­invånare från regionen har under de senaste åren anslutit sig till militanta islamistiska grupper i Irak och Syrien. Många av dessa har i sin tur inte rest direkt till Mellanöstern, utan rekryterats i Ryssland, Turkiet eller Europa av nätverk som målmedvetet riktar in sig på migranter från politiskt repressiva hem­länder, däribland via sociala medier.  

Problematiken i Centralasien är mångbottnad, men dess kärna handlar om politik: auktoritära styren, ekonomisk vanskötsel och korruption på alla nivåer av samhället. Sedan Sovjetunionens fall 1991 har stora delar av befolk­ningen inte upplevt någon förbättring i levnadsstandard, samtidigt som de styrande eliterna ackumulerat privata förmögenheter, anskaffat stora tillgångar utomlands (inte minst i västvärlden), och förtryckt inhemsk opposition. 

Länderna uppvisar såväl likheter som skillnader. Uzbekistan och Turkmenistan är två av världens mest slutna och auktoritära länder, och Kirgizistan har bevittnat två regimskiften och etniska konflikter. Kazakstan har förblivit stabilt och relativt välmående tack vare internationella investeringar i olja och naturgas, men tillåter ingen demokratisk opposition. Politiskt lutar sig samtliga ledare i regionen av tradition mot Ryssland, även om det i dagsläget är Kina som står för de betydande investeringarna i infrastruktur, jordbruk och industri.   

Därtill har arvet från sju årtionden av kommunistiskt styre – då religiösa ledare fängslades och avrättades, och moskéer stängdes ned – skapat en situation med en befolkning som identifierar sig som muslimsk i termer av kulturell tradition, men som i praktiken inte har någon djupare kunskap om sin egen tro. Som en konsekvens har tusentals unga män och kvinnor i Centralasien de senaste 25 åren varit mottagliga för främmande och mer radikala tolkningar av islam, inte sällan med inflytande och stöd från Pakistan och Saudi­arabien. 

De fem forna sovjetrepublikerna, Kazakstan, Turkmenistan, Tadzjikistan, Uzbekistan och Kirgizistan, har kommit att utgöra lukrativa rekryteringsmarker för Islamiska staten (IS) och andra terrorgrupper. Utöver Stockholm och Sankt Petersburg, utpekades även en uzbek för IS-attacken mot en nattklubb i Istanbul på nyårsnatten 2016. Sex månader tidigare attackerades Atatürkflygplatsen i Istanbul av centralasiatiska attentatsmän. Bombdåden mot Boston marathon 2013 tillskrevs två bröder av kirgizisk härkomst.

I Afghanistan, inte minst i trakterna som gränsar till Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan i norr, har säkerhetsläget stadigt försämrats sedan 2014. 

Bedömningarna av terrorhotet från Centralasien varierar, men mellan 2 000 och 4 000 personer har de senaste tre åren tagit sig därifrån till stridigheterna i Mellanöstern. Uzbeker bedöms utgöra den största gruppen som från Centralasien anslutit sig till IS, följt av kirgizer, kazaker, turkmener och tadzjiker. IS har lockat sådana som primärt söker krig, men också dem som eftersträvar ett mer tro­ende, meningsfullt och fundamentalistiskt religiöst leverne. Denna situation utgör ett svårlöst dilemma för de centralasiatiska rege­ringarna, som också är angelägna om att utnyttja situationen i syfte att slå ned alla tecken på inhemsk opposition. 

Centralasien har inte varit förskonat från konflikt. Situationen är illavarslande i södra Kirgizistan, där en uzbekisk minoritet för­blivit marginaliserad sedan etniska konflikter i Ferganadalen år 2010 tvingade minst 80 000 uzbeker på flykt. I det tadzjikiska inbördes­kriget, 1992 till 1997, anslöt sig stridande från hela regionen till en konflikt som krävde mer än 50 000 dödsfall. År 1999 utfördes en serie sprängdåd i Tasjkent av Uzbekistans isla­miska rörelse (IMU), en gruppering med traditionellt nära kopplingar till al-Qaida. 

Den vidare geopolitiska dimensionen ­måste ses mot bakgrund av det försämrade säkerhetsläget i Afghanistan. I det maktvakuum som uppstått sedan västmakternas tillbakadragande förhandlar Ryssland sedan 2016 direkt med olika politiska grupperingar – däribland talibanerna, som enligt Moskvas synsätt är mer effektiva i kampen mot IS än ­regeringen i Kabul. Rysslands mål är att ­stärka sin roll i regionen, samt etablera politisk stabilitet i syfte att hindra spridandet av radikal islam in på eget territorium via Central­asien. Men agerandet stärker även Rysslands relationer till Kina, Pakistan och Iran, vars intressen i regionen i allt väsentligt sammanfaller, medan USA:s position för­svagas.

De styrande eliterna i Centralasien har i över 25 års tid underminerat byggandet av demokratiska institutioner, samtidigt som de byggt några av världens mest korrupta och dysfunktionella ekonomier. Mot bakgrund av ett försämrat säkerhetsläge i omvärlden har de stärkt sina egna positioner, och skaffat sig beskydd från regionala stormakter. Åtgär­derna kan förefalla öka säkerheten, men Stockholm och Sankt Petersburg blev i april 2017 varse den förda politikens destabiliserande konsekvenser.