Le Pen möter Macron efter gamla maktpartiers förlust

Denna tid var femte år brukar vara en kamp mellan två parter. Även om första valomgången ofta har en rad kandidater som ställer upp utkristalliseras de två främsta i regel redan veckor, ibland månader, före första omgången. 2012 stod slaget mellan högerpartiet UMP:s Nicolas Sarkozy och socialistpartiet PS:s François Hollande. Gången dessförinnan, 2007, stod UMP:s Nicolas Sarkozy mot PS:s Ségolène Royale.

Årets val är annorlunda. “Allt är möjligt” hör man analytiker, journalister och statsvetare säga denna vecka. Duellen har blivit en match mellan fyra som alla bedöms ha en chans att gå vidare till andra valomgången.

De två favoriterna, den socialliberale EU-vännen Emmanuel Macron samt den högerpopulistiska EU-motståndaren Marine Le Pen, har enligt opinionsundersökningarna båda gått bakåt något de senaste veckorna.Den förstnämnde å sin sida har en instabil väljarkår som är mindre förankrad i valet av kandidat än Marine Le Pens anhängare.

Den sistnämnda å sin sida har sedan den TV-sända valdebatten mellan alla 11 kandidater fått konkurrens från flera mindre kandidater i sin huvudgren – att hävda att hon är folkets representant.

Blir det extremhögerns Marine le Len som möter Emmauel Macron i den andra och avgörande valomgången? Frågan kan avgöras av den sista valdebatten den 20 april. Foto: Guillaume Destombes/Shutterstock

Samtidigt har den skandalomsusade högerkandidaten François Fillon knappat in något på de två ledande namnen.

Men den som dramatiskt seglat upp under valrörelsen är vänsterns Jean-Luc Mélenchon. Den 65-åriga före detta senatorn och ministern, känd för sin argsinta utstrålning och romantiska retorik, har på några månader gått från att vara en tydlig men oviktig bifigur till att bli en verklig utmanare om presidentposten.

Han var under 32 år medlem i socialistpartiet PS tills han bröt sig ur 2008 och kandiderade till presidentposten 2012, där han kom på fjärde plats med 11 procent. Han står för en mer hårdför vänsterlinje än socialistkandidaten Benoît Hamon, och har gått till val med sin nystartade rörelse “la France insoumise”, ungefär “Det okuvade Frankrike”. Målet är att förändra det franska samhället i grunden.

Vänsterns kandidat Jean-Luc Mélenchon, tidigare helt otippad, har nu plötsligt blivit jokern i leken . Foto: Guillaume Destombes/Shutterstock

En av hans främsta prioriteringar är att reformera demokratin genom institutionella ingrepp, bland annat tillsätta en konstituerande församling av aldrig tidigare valda ledamöter för att skriva en ny grundlag. Därmed skulle Frankrikes gå från sin nuvarande “femte republik”, där tyngdpunkten ligger på den exekutiva makten, till en “sjätte republik”, med större befogenheter åt den lagstiftande församlingen och åt folket som lättare skulle kunna använda sig av folkomröstningar.

Mélenchon säger sig också vilja demokratisera EU. Han var en galjonsfigur för “nej”-sidan när Frankrike röstade om EU:s grundlag 2005 och sätter sig emot ett alltför liberalt EU med krav på åtstramning under Angela Merkels inflytande. Som president lovar han att omförhandla EU-fördragen, och om detta inte går är “plan B” att lämna unionen – något som har fått hans kritiker att kalla honom “populist“ och likställa honom med Marine Le Pen.

Bakom Mélenchons framgång står bland annat PS:s bakslag. Socialistkandidaten Benoît Hamons kampanj har kontinuerligt tappat fart sedan primärvalet i januari då han såg ut att kunna gå vidare till andra omgången, medan han nu enligt opinionsmätningarna visar upp ett väljarstöd som är lägre än 10 procent. Många franska vänsterväljare känner sig vilsna och Hamon har inte lyckats etablera sig som den givna ledande vänsterkandidaten utan hamnat i skuggan av både Emmanuel Macron och Jean-Luc Mélenchon. Att dessa driver nya rörelser och inte representerar traditionella partier går hem i ett Frankrike där många är missnöjda med “l’alternance” – bollandet av presidentmakten fram och tillbaka mellan det största vänster- och högerpartiet. Ett av Mélenchonkampanjens koncept är “le dégagism” – en referens till Tunisiens arabiska vår där demonstranternas slagord gentemot landets maktelit var “dégage” – stick iväg. På samma sätt vill Mélenchon sopa rent efter den franska makteliten – som han dock själv varit del av sedan decennier.

Att presidentvalskampanjerna i stor utsträckning fokuserat på kandidaterna som personer snarare än på politiska sakfrågor har också varit bra för Mélenchon, vars personlighet uppskattas av fransmännen. Genom de TV-sända debatterna där hans talarstil fått utrymme har han vunnit mark, liksom av de mer moderna kommunikationsmetoderna som inte minst tilltalar unga. Mélenchons YouTube-kanal har över 300 000 prenumeranter och i onlinespelet “Fiscal combat” kan spelare vara hjälten Mélenchon som slåss mot oligarker. Dessutom håller han valmöten genom holografi, en tredimensionell teknik som gör att hans person i form av hologram kan framträda på valmöten i flera städer samtidigt.

Men även om Mélenchons uppsving bedöms ha mobiliserat vissa soffliggare pekar siffrorna på att rekordmånga ­– uppåt 30 procent – kan komma att låta bli att rösta i årets val. En helt avgörande grupp i valet är dessa icke-röstare och frågan nu är hur de påverkar resultatet i första omgången.

En annan fråga är hur Mélenchons nyvunna väljare skulle hantera en andra valomgång mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen. Många kommer sannolikt inte att rösta alls, vissa kan till och med komma att lägga sin röst på Le Pen. För många Mélenchon-väljare är förändring viktig och även om Marine Le Pens värdegrund står i bjärt kontrast till Jean-Luc Mélenchons är de båda kandidater som vill röra om rejält i grytan. För de fransmän som skyr ytterlighetsrörelser skulle en andra valomgång mellan dessa två kandidater vara ett mardrömsscenario.