EU:s vägval för handeln sätts nu på hårda prov

Osäkerhet präglar omvärlden och oss själva. Oro finns med såväl i dagligt tal som i debattartiklar. Vilka vägar leder till ekonomiska och sociala förbättringar? Det är oklart. Betyder det minskat risktagande och färre investeringar i näringslivet?

Europa är skakat. Efter brexit, där banden skärs av med en av EU:s viktigaste aktörer, kommer så Trumps protektionistiska slagord. Putins Ryssland ses av många vilja medvetet skapa osäkerhet omkring sig. I skrivande stund riktas också strålkastarna mot Frankrike. Om Marine Le Pen vinner presidentskapet och hennes parti, Nationella fronten, därtill gör bra ifrån sig i valet till den franska nationalförsamlingen i sommar, så kan EU:s själva existens hotas.

Hur kommer Europa att reagera? Kommer de centrifugala krafter som fått Storbritannien att lämna EU att sprida sig genom populistiska rörelser i andra länder? Kommer missnöjet i Östeuropa med den europeiska migrationspolitiken liksom stressen i eurozonen att bli överväldigande och delvis lamslå beslutsfattandet?

Eller kommer istället Trumps uttryckliga önskan att bryta upp den Europeiska unionen att leda till en impuls att sluta leden? Kommer några av de viktigaste medlemsländerna att ta initiativ till ett förstärkt samarbete i en hård kärna? Och kommer Sverige i så fall att verka för en sådan utveckling?

Dessa frågor togs upp av EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i en vitbok nyligen, där han lade fram fem alternativ för EU:s framtid:

1 – ”Muddling through” – varmed EU-länderna tröskar sig fram, som nu, genom att lösa akuta problem och låta de stora utmaningarna vara än så länge
2 – Koncentrera alla resurser på den inre marknaden, ”the Single Market”
3 – Tillåta ett EU där reformer genomförs i olika hastigheter i skilda länder
4 – Kraftsamla, bland alla medlemmar, på några viktiga områden men släppa andra
5 – Fläta samman medlemsländerna till en mer förenad Union

I debatten om vitboken i samband med Romfördragets 60-årsjubilem har många förordat alternativet med olika hastigheter, vilket är en realitet i vissa avseenden sedan länge, som till exempel i fråga om Schengen och euron. En del av de nya medlemmarna i Östeuropa är emellertid oroade av en sådan utveckling, eftersom de är rädda för att hamna i permanent bakvatten.

Det sägs ju ofta att EU utvecklats genom sina kriser, muddling through, men de nuvarande kriserna är många och sammanflätade. Något mera krävs – kanske en kombination av alternativ 3 och 4, med stor emfas på viktiga områden, där alla deltar, medan annat åternationaliseras eller tas med olika hastigheter.

På handelsområdet kommer EU:s vägval att testas ganska snart. Trump har bestämt sig för att säga nej till det handelsavtal, Trans-Pacific Partnership (TPP) kring Stilla havet, med elva asiatiska och latinamerikanska länder, som redan har undertecknats. Han avser att omförhandla Nafta med Mexiko och Kanada och bekämpa Kina i världshandelsorganisationen WTO – en organisation vars roll han samtidigt ifrågasätter. Ilskan över att nu lämnas i sticket är begriplig hos de andra TPP-länderna som ofta ansett sig ha gjort betydande eftergifter. Ett vakuum uppstår i handelspolitiken. Här skulle EU kunna ta initiativ och aktivt driva fortsatta åtaganden om frihandel. En möjlighet är WTO:s ministermöte i Buenos Aires i december, där EU-kommissionen skulle kunna ta ledningen.

EU skulle också kunna närma sig Kina konstruktivt. De rikaste provinserna, som har ungefär samma folkmängd som EU, efterfrågar i hög grad produkter där Europa har konkurrenskraft.

Men orkar EU med ett kraftigt fortsatt engagemang? Frihandel har ifrågasatts långt före Trump. Givetvis kan det finnas goda skäl, som är förenliga med WTO:s ramverk, att subventionera viss produktion och skydda utsatta regioner eller industrier. Det ska i så fall ske öppet och kostnaderna ska redovisas, men så sker emellertid sällan. Skyddsåtgärder innebär alltid en kostnad, för konsumenter och/eller skattebetalare. Protektionismen glider då lätt över i en råare nationalism.

Men det är tydligt att igenbommade industrier och regional arbetslöshet i betydligt högre grad åstadkommits genom teknologisk utveckling än genom importkonkurrens. Robotiseringen är här och löser nya uppgifter. I den så kallade fjärde industriella revolutionen kan maskiner skapa nya maskiner – också genom 3D-scanning. I bästa fall frigörs de arbetande till nya uppgifter i symbios med robotiseringen – men det kräver en medveten planering och öppenhet att ta till sig efterfrågan på sofistikerade tjänster.

Så i bägge fallen, vare sig arbetslöshet uppstår genom teknologiska genombrott eller import är det helt centralt med en omfattande arbetsmarknadspolitik och sociala skyddsnät. Den så kallade nordiska modellen väcker förnyat intresse i världen. Att med protektionistiska medel behålla gammalmodiga industrier leder till att chocken och smällarna kommer desto kraftigare senare när minskad försäljning och lönesänkning tar över.

Den svenska varvsindustrin är ett belysande exempel. I början av 1970-talet låg Sverige etta eller tvåa i världen på detta område. I början av 1980-talet övergav regeringen de många försöken att hålla liv i varven med konstgjord andning. De då övermäktiga japanska konkurrenterna har sedan i sin tur detroniserats av koreanerna – vilka idag står inför liknande frågor om att stänga sina varv. Det är nog få som önskar den svenska varvsnäringen tillbaka, så som den fördes på 1970-talet. Istället har ekonomin frigjorts så att dagens Sverige i de flesta bedömningar framstår som ledande i innovationskraft i världen – och med ett socialt ansvarstagande.

I USA härskar för ögonblicket en gammaldags protektionism. Trump hotar med rejäla tullhöjningar mot omvärlden och särskilt mot Mexiko och Kina men även med en generell importskatt. Det skulle leda till motåtgärder från oss andra genom WTO:s regler. Ett fullskaligt handelskrig skulle enligt vissa bedömningar kosta uppemot fem procent av USA:s BNP och leda till en sextioprocentig minskning av köpkraften hos de fattigaste.

Ironin i den Trumpska politiken är bland annat att fem miljoner jobb i USA är beroende av handeln med Mexiko och att fyrtio procent av Mexikos export till USA har sitt ursprung i produktion – i just USA. Detta illustrerar också de så kallade värdekedjor som numera präglar internationell produktion. De olika komponenter som krävs för att tillverka en Volvo lär komma från ett nittiotal länder, så det vore mer relevant att säga Made in the World, not Made in Sweden. Att bryta systemet med värdekedjor vore nog som att lyckas med konststycket få Aladdins ande tillbaka in i flaskan.

Made in the world. Här i en mässhall i Belgrad. Foto: Fotosr52/Shutterstock

Att gå bakåt blir inte heller enkelt för Storbritannien med brexit. Det blir att göra en anslutningsförhandling baklänges i varje detalj. Nya handelsavtal får göras från scratch. Vilka standarder och ursprungsregler som då ska tillämpas på exportprodukterna är högst oklart . Det har sagts att Storbritannien måste skapa trettiofyra nya tillsynsmyndigheter för att ersätta de europeiska. Brexit betyder en rejäl byråkratisk uppförsbacke som entusiastiska anhängare av brittisk självständighet (take back control) nog inte har räknat med.

För att byta perspektiv: USA och EU är varandras största investerare. 44 procent av USA:s utlandsinvesteringar går till EU27 och motsvarande siffra för EU är 31 procent. Förhandlingarna om ett omfattande handelsavtal, Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP), som gäller tullar såväl som regler och standarder mellan företagen över Atlanten ligger nu ”i frysboxen”. Det oklart när och hur en upptining kan ske.

Osäkerheten tilltalar sedan TTIP lagts i frysboxen. Foto: Andrew Linscott/Shutterstock

Liksom med det havererade Stilla Havsavtalet, TPP, hade miljö- och arbetsrättsregler fått sättas som inneburit en uppstramning istället för den djungelns lag med en kapplöpning till bottennivåer (race to the bottom) som nu faktiskt hotar. Det hade också blivit ordning på de vildvuxna investeringsavtal – cirka 3 000 – som hanterar företagens rättigheter gentemot förstatliganden av deras verksamhet, vilket väckt stor kritik i Europa. Det är något tragikomiskt att demonstranter mot TTIP i Europa nu i realiteten förenar sig med Trumps nationalism.

För att bedöma ekonomiska effekter av handelsavtal fordras en viss försiktighet. Alltför många glädjekalkyler har gjorts i det förgångna. Det går heller inte så lätt att isolera handelseffekter från andra pågående ekonomiska strömningar. En försiktig studie om TTIP, som gjorts av den tyska Bertelsmannstiftelsen, kan dock ha viss relevans. Den visar på tydligt ökad ekonomisk tillväxt och sysselsättning, också utanför det transatlantiska området, och av särskilt intresse: en viss konvergens mellan rikare och fattigare EU-länder. Det är ingalunda de redan välbeställda som nödvändigtvis drar mest drar nytta av den ökade handeln.

(Mer om dessa beräkningar finns i kompletterande sifferruta)

Världshandelns snabba förändringar är givetvis av största vikt för Sverige, en starkt exportberoende frihandelsvän. Med brexit försvinner vår viktigaste allierade i EU som kunnat stärka inriktningen på frihandel. Vi måste nu snabbt konsolidera allianser med andra, där Tyskland är en given partner, liksom – utöver våra nordiska grannar – länder österut som Estland och Lettland. I dag hör också Spanien och Portgal till länder som tillsammans med EU-kommissionen vill verka för frihandel.

I den kaotiska miljön omkring oss snurrar kompassnålarna vilt i skilda riktningar. Med ”America First” och stoppade handelsavtal skapar Trump ett vakuum i den internationella politiken. Har den Europeiska unionen kraft att fylla det? I Bryssels tankesmedjor är det många som önskar detta. Men hur ser det ut i huvudstäderna, där protektionistiska krafter kan ha attraktionskraft – en än så länge öppen fråga – där man emellertid inte ska underskatta Sveriges möjligheter att bidra till att bygga realistiska koalitioner för öppenhet och en friare handel.

Störst oro känner Europavänner för närvarande över de starka populistiska strömningarna – till vilka man räknar brexits take back control och Trumps oförblommerade anti-etablissemangs-kritik. Nu har populismen många olika rötter. Begreppet stammar från latinets populus. En populist var i Rom någon som stod upp för de fattiga.

Senare, under 1700-talet, före – och kanske förebådande – den franska revolutionen etablerade Jean-Jacques Rousseau begreppet volonté generale, ”allmänviljan”, som en form av direkt demokrati. Men Rousseaus motto har använts såväl för att främja demokratiska system som diktaturer, där ledaren ansetts inkarnera folkviljan.

Dagens populism stöds av grupper som kommit efter i den ekonomiska utvecklingen
och/eller inte känner igen sig i snabbt omvandlande ”globaliserade” kulturer. Gemensamt är en misstro mot korrupta eliter, avståndstagande mot invandring, protektionism och ovilja inför det kompromissande som kännetecknar de flesta demokratiska system – och särskilt då kompromissande ”på hög nivå ” i den Europeiska unionen. När väl de stora partierna i många länder – från höger och vänster – dragit sig mot mitten i försök att appellera till den växande urbana medelklassen, så har dessa uttryck på de allt tommare flankerna förstärkts av populistiska rörelser

Dessa kan ha en högerinriktning som Trump, Le Pen och Sverigedemokraterna. De kan komma från en antiglobaliserings-vänster men även ha en neoliberal historia som det norska Fremskrittspartiet, Alternative für Deutschland och i viss mån Geert Wilders i Nederländerna.

I den ideologiska strid som nu pågår mellan starka krafter skulle jag vilja uppmärksamma en av de mest respekterade historikerna i Tyskland, Heinrich August Winkler. Han är mest känd för verket ”Der lange Weg nach Westen”, den långa vägen västerut, som visar hur Tyskland med kulturella och politiska rötter i Central- och Östeuropa först efter lång tid blivit en ”vanlig” västlig liberal demokrati.
Han har nyligen skrivit om striden mellan liberala och illiberala krafter i Europa och USA. Han delar inte den tidigare utrikesministern Joschka Fischers pessimistiska bedömning att ”det västliga är slut”. Han citerar hellre den tyske finansministern Wolfgang Schäuble som menar att vi befinner oss mitt i en stresstest.

Med försiktig optimism menar Winkler att de liberala värdena är så väl förankrade att ett motangrepp mot populismen av frihetliga krafter kan vara förestående i den pendelrörelse som präglat de västliga samhällena. Men det kräver då väsentliga insatser  om de liberala värdena på allvar ska ta över.

För egen del vill jag gärna dela Winklers mening. Men när man befinner sig mitt i vågen är det svårt att klart se havet runt omkring där man simmar. Så var och en får göra egna bedömningar och ta ställning.