Sydafrika: Det blir värre innan det kan bli bättre

Tillbaka i Sydafrika hamnar jag mitt i ett drama som hade kunnat vara en såpopera om det inte sorgligt nog handlade om verkligheten. Sorg och vrede präglar stora delar av Sydafrika. Där härskar en president som numera i stort sett bara har två tankar i huvudet. Den ena är att komma åt mer pengar ur statskassan för att betala sina skumma vänner för löften han gett  – eller för att berika sig och sin familj så länge han är vid makten. Den andra är att försöka styra vem som ska efterträda honom som president om två år. Eftersom ANC är det dominerande partiet bestäms detta i realiteten vid partiets kongress i december i år. Jacob Zuma är livrädd att hamna i domstol och möjligen fängelse för alla de korruptionsaffärer han sysslat med under lång tid.

Under den gångna veckan har den eldfängda debatten i Sydafrika handlat om Zumas avskedande av sin hederliga finansminister Pravin Gordhan. Häromdagen gick Zuma till verket och avskedade därtill ytterligare nio ministrar plus ett antal viceministrar. Detta drama påminner om hur han för drygt ett år sedan utnämnde han en helt oerfaren och mot honom lojal parlamentsledamot att ta över finansdepartementet, men efter tre dagar under förödmjukande former fick ersätta honom med Pravin Gordham. Valutan rasade och de folkliga protesterna var då också högljudda. Efter Gordhans avgång nu är protesterna om möjligt ännu högre.

På ytan handlar allt som tidigare om presidentens girighet. Det sägs att han ligger ute med skulder eller löften till olika kommersiella intressen. Hans nära relationer med finansfamiljen Gupta har skapat rubriker och vrede bland hederliga människor i åratal. I december ska regeringspartiet ANC ha kongress och välja den ordförande som senare ska ta över presidentposten. Zuma vill agera snabbt med privata affärer innan han av konstitutionen tvingas överlämna makten till en efterträdare. Den finansminister han just avskedat har hindrat honom från att använda offentliga medel för detta. Nu vill han sannolikt lansera sin exhustru Nkosazana Dlamini-Zuma som nästa president i förhoppningen om att hon ser till att han inte hamnar inför domstol och möjligen fängelse för alla sina ofantliga korruptionsaffärer.

Härom veckan avled Ahmed Kathrada, en högt respekterad frihetskämpe och mycket nära vän till Nelson Mandela. De delade ödet att tillbringa flera årtionden i fängelse under apartheidtiden. För ett år sedan bröt Kathrada mot ANC:s traditioner genom att offentligt kräva presidents Zumas avgång. Dagen efter dödsfallet ägde hans begravning rum. Den blev också en stor demonstration mot Zuma där alla gamla ledare från frihetskampen närvarade – utom just presidenten, som fått beskedet att hans närvaro inte var önskvärd. Finansminister Gordhan hyllades, samtidigt som den förre presidenten Kgalema Motlante läste upp Kathradas öppna brev där han krävde Zumas avgång. Allt detta borde ha setts som en stor förödmjukelse för president Zuma men avhöll honom inte från att dagen efter avskeda finansministern.

Den sydafrikanska konstitutionen anses vara en av de mest moderna i världen och präglas helt av respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Den tillkom efter Nelson Mandelas tillträde som president och av en känsla att Sydafrikas president efter apartheid alltid skulle vara en respekterad och ärlig person. Den ger presidenten stor makt vilket man idag har många skäl att ångra. Nelson Mandelas efterträdare Thabo Mbeki var visserligen hårt kritiserad men han sysslade inte med korruption. På presidentnivå kom detta först igång, för att sedan accelerera, för närmare tio år sedan under Zuma. Nu har Sydafrika en president som söker efterlikna sina grannar i Angola, Mocambique och en rad andra länder i Afrika och på andra kontinenter. Detta i en tid när Sydafrikas befolkning till stor del lever i svår fattigdom.

Det är ingen tvekan om att det var en närmast omöjlig uppgift för ANC att för 23 år sedan ta över regeringsuppdraget efter det rasförtryck som behärskat landet i århundraden. Speciellt med tanke på de stora förväntningar som majoritetsbefolkningen hade med Nelson Mandela som president. Vid maktövertagandet var den nya regeringens första och akuta utmaning att i en orolig tid få alla att fredligt acceptera en svart president.  Därtill att få det helt ”vita” näringslivet att undvika att flytta sina tillgångar till ett annat land.

Då fanns en klar risk att Sydafrika hade kunna drabbas av samma öde som Jugoslavien: Att slås sönder i inbördeskrig vilket resulterat i en katastrof som hade drabbat alla. I stället lyckades regeringen med Mandelas försoningspolitik att undvika detta grymma öde. Sydafrika är idag fortfarande ett land. Men denna politik hade ett högt pris. Näringslivet blev kvar i sina tidigare ägares händer och därmed en mycket stor del av makten. Mer eller mindre lyckade metoder prövades för att åtminstone i små bitar bedriva omfördelningspolitik. Man kan dock även idag konstatera att den ekonomiska makten i stort sett är kvar i samma händer som tidigare.  Sydafrika är det kanske mest ojämlika landet i världen. Landet sitter fast i en närmast olöslig konflikt mellan att öka den ekonomiska tillväxten och att fördela makt och ekonomiska tillgångar mer rättvist.

Detta är definitivt ingen ursäkt för den nuvarande regeringens brottsliga agerande vilket kostat landet enorma summor. Kreditvärderingar har sänkt landets status till skräpnivå.  Alla de gamla kämpar som vi känner från tidigare, och som lyckades att i fredliga former befria landet från raspolitiken, är förtvivlade och organiserar sig för att stå emot Zuma. I december hålls partikongress. Zuma förväntas avgå eftersom han enligt konstitutionen inte kan ställa upp för en tredje period vid valet 2019. Det kommer nu att handla om ett djupt splittrat parti vars nuvarande ledning är mer eller mindre handplockad av Zuma. Konflikten kommer med all sannolikhet att fortsätta även nästa år.

Sydafrika befriades från apartheid för mer än tjugo år sedan. Men befrielsen av människorna kommer att få vänta, inte minst på grund av Zumas vanstyre. Men Sydafrikas folk är vant vid tålamod i kampen för det goda samhället. Man ska definitivt inte underskatta de goda krafterna i landet. De kämpade länge, tålmodigt och framgångsrikt mot raspolitiken. Nu pågår organiseringen för nästa utmaning. Jag är övertygad om att deras kraft en dag ska ge seger i denna andra befrielsekamp.