Syrien: Kryssningsrobotar får kosta, men inte matpaket

Den 6 april avfyrade amerikanska jagare i Medelhavet 59 kryssningsrobotar av märket Tomahawk mot en militär flygbas öster om Homs i Syrien. Angreppet kom som svar på vad Vita huset sade var en nervgasattack av syriska flygvapnet, som dödat dussintals människor i Idlibområdet i nordvästra Syrien tidigare samma vecka.

Det amerikanska tillslaget och uppgifterna om illegalt bruk av kemiska vapen utlöste en intensiv debatt. Som alltid i Syrienkonflikten försökte alla sidor utmåla sig själva som beskyddare av syriska civila gentemot den död och förstörelse som utlösts av deras motståndare.

I praktiken verkar det syriska folket ofta bara tjäna som ett retoriskt hjälpmedel för regeringar vars huvudsakliga intresse ligger helt och hållet på den militära sidan av konflikten – ty samtidigt som de lägger oräkneliga miljarder på väpnade insatser varje år, måste FN kämpa för att övertyga samma stater att finansiera hjälpsändningar till flyktingar och lidande civila.

Underfinansierade biståndsinsatser
De gångna sex åren av krig har ödelagt Syrien. Hundratusentals människor har förlorat sina liv och närmare 6,3 miljoner civila har drivits på flykt inom Syriens gränser, medan ytterligare fem miljoner har flytt till grannstaterna. Kostnaderna för ekonomisk återuppbyggnad uppskattas nu till runt 200 miljarder dollar. Trots det har internationella hjälporganisationer aldrig lyckats få ihop de pengar de begärt för att hjälpa närmare tretton miljoner civila som är beroende av deras stöd.

FN driver två separata men nära besläktade hjälpinsatser för Syrien. Den ena fokuserar på att bistå människor inne i landet, medan den andra syftar till att stötta syriska flyktingar i Mellanösternregionen och stärka de länder som tagit emot dem. Det första av dessa program har bara blivit finansierat till hälften sedan det inleddes 2012, med mellan 43 och 62 procents täckning av de årligen uppskattade behoven. De flyktingfokuserade insatserna har lyckats lite bättre, med mellan 62 och 73 procent av insamlingsmålen nådda sedan 2013.

Den ständiga bristen på pengar leder till att biståndet har en tendens att börja sina mot slutet av varje år, vilket leder till nedskärningar i matleveranser och inställda stödprogram, även för gravida kvinnor och andra i desperat behov av hjälpen.

Konsekvenserna av det underfinansierade biståndet är med andra ord allvarliga nog på kort sikt, men de mindre synliga långsiktiga effekterna kommer sannolikt att göra ännu mer skada. Mer än 40 procent av de syriska flyktingbarnen i Turkiet får exempelvis ingen skolgång, och situationen är ännu värre i Libanon. Med tanke på att kriget nu är inne på sitt sjunde år och att de flesta av dessa flyktingar inte kommer att kunna återvända de närmaste åren, om ens någonsin, lär detta närmast garantera framtida friktion och instabilitet i värdländerna.

Kostnaden för att fullt ut finansiera FN:s biståndsinsatser är lätt inom räckhåll för de länder som slåss i kriget eller stödjer de stridande parterna, men ändå görs det inte. Hittills under 2017 har FN bara fått ihop ungefär en femtedel av vad man säger sig behöva, och året lär med andra ord sluta i ännu en undermålig stödinsats för Syriens civila. 

Syriska barn som flytt med sin mamma undan strider på landsbygden utanför Aleppo – här i ett provisoriskt boende i flyktinglägret Shatila utanför Beirut. Foto: Bitte Hammargren

Brysselkonferensen
Den 4 och 5 april hölls en stor internationell biståndskonferens i Bryssel. Den kom visserligen att överskuggas av rapporterna om giftgasanvändning och de därpå följande amerikanska flygattackerna, men Brysselmötet visade ändå vem som är villig att betala för humanitär hjälp till Syriens civila – och vem som inte är det.

Konferensen leddes av Tyskland, Kuwait, Norge, Qatar, Storbritannien, EU och FN, och bland deltagarna fanns sammanlagt ett sjuttiotal stater och internationella organisationer. Av dem förband sig 41 till att ge ett finansiellt bidrag till FN:s biståndsinsatser. Tillsammans nådde de upp till 6 miljarder dollar av de 8 miljarder som FN har begärt för 2017.

Att de församlade staterna alltså lovade att skaffa fram pengar till tre fjärdedelar av vad FN hade begärt låter förstås som ett stort steg framåt, men man bör inte förväxla biståndslöften med faktiska utbetalningar. En del stater är ökända för att offentligt lova att finansiera biståndssatsningar, bara för att sedan inte betala ut några pengar. FN:s biståndschef Stephen O’Brien varnade i sitt anförande för just detta och konstaterade att FN “så snart som möjligt måste se dessa utfästelser omsättas i kontanta medel för handling”.

Listan över vilka stater som har förbundit sig att bidra visar klart och tydligt att större delen av hjälpen till Syrien kommer från en mycket liten krets. Närmare två tredjedelar av den totala summan på 6 miljarder dollar har utlovats av bara fyra donatorer: Tyskland, EU, Storbritannien och USA. Bland de mest generösa bidragsgivarna fanns även Kanada, Norge, Japan, Nederländerna, Kuwait och Qatar, vilka samtliga lovade att skänka mer än 100 miljoner dollar.

I det sammanhanget är det värt att notera att de flesta av dessa regeringar stödjer den syriska oppositionen och att flera av dem också är inblandade i att finansiera väpnade rebellgrupper. Den syriska regeringens allierade har däremot visat mindre intresse för krigets humanitära aspekter. Kina förband sig att donera 29 miljoner till behövande civila, men både Ryssland och Iran lämnade konferensen utan att skänka en enda dollar.

Krigets kostnader
Det blir lätt att se skillnaden mellan hur utomstående aktörer frikostigt spenderar pengar på militära insatser i Syrien och hur de samtidigt släpar benen efter sig när det gäller finansieringen av humanitärt stöd, om man jämför biståndslöftena den 5 april med missilangreppen följande dag.

En Tomahawkrobot sägs kosta 1,59 miljoner dollar, vilket innebär att prislappen för 59 sådana missiler är närmare 94 miljoner dollar (motsvarande nära 844 miljoner svenska kronor). Då ingår ändå inte kostnaderna för de skepp och den personal som behövs för att få kryssningsrobotarna på plats och avfyra dem.

Denna enda salva motsvarade alltså mer än 16 procent av de 566 miljoner dollar i humanitärt bistånd som Förenta staterna utlovade 5 april, trots att man var en av de största donatorerna på Brysselkonferensen. Eller säg såhär: om amerikanska flottan hade spenderat motsvarande summa på bröd och filtar åt flyktingar istället för på kryssningsrobotar, så hade den bara varit några få missiler från att bli världens tionde mest generösa bidragsgivare till Syrien under 2017. Och det på en enda kväll.

En kryssningsrobot avfyras från ett amerikanskt krigsfartyg. En enda Tomahawkrobot sägs kosta 1,59 miljoner dollar. Foto: US Navy.

Det är nu inte bara den amerikanska regeringen som förtjänar kritik av det slaget. Samma sak skulle kunna sägas om den ryska, turkiska, iranska eller saudiska inblandningen i Syrienkonflikten, och det gör varken till eller från för den kontroversiella frågan om huruvida detta specifika missilangrepp var lagligt, moraliskt riktigt, eller meningsfullt.

Men den väldiga skillnaden mellan hur det internationella samfundet hanterar humanitära respektive militära utgifter i Syrien är lika talande som tragisk. Det kommer tydligen alltid att finnas pengar för bomber och kulor, men världens generositet gör halt så snart det handlar om matpaket, skolor, sjukhus eller flyktingmottagande.