Talande tystnad från Turkiets förre president

Från Turkiets förre president Abdullah Gül råder en talande tystnad. Det betyder något. Förklaringen är att han inte stöder Erdoğans önskan om en författningsändring. Ja-sidans förslag om ett presidentstyre är skräddarsytt för Recep Tayyip Erdoğan.

Men alla inom Erdoğans maktparti AKP stöder inte detta. De som är emot det ligger lågt. Men en talande tystnad, som från Erdoğans gamle politiske vapendragare Gül, innehåller också ett budskap.

I dagens Turkiet, där medier har tystats, journalister fängslats, liksom rader av kurdiska parlamentariker och borgmästare, medan oliktänkande har utsatts för häxjakt eller förlorat sina jobb, så måste människor lära sig att tolka tystnad och läsa mellan raderna. Det måste notera även det som inte sägs – som tystnad från tidigare mäktiga personer som Abdullah Gül.

Tillsammans med bland andra Erdoğan var han en av AKP:s grundare. Abdullah Gül tjänade sitt parti som premiärminister en kort tid efter AKP:s första segerval i november 2002, då Erdoğan var bannlyst från att kandidera. Han blev därefter utrikesminister sedan Erdoğan tillträtt posten som premiärminister efter ett fyllnadsval 2003. Från 2007 och sju år framåt var Gül opolitisk president med begränsade maktbefogenheter. När Erdoğan tog över posten som statschef efter det första direktvalet till presidentposten i Turkiets historia 2014 såg han snart till att ta sig maktbefogenheter som inte fanns inskrivna i författningen – den verkställande makt han nu vill ha grundlagsfäst..

Under årets kampanj för en ny författning har Abdullah Gül avhållig sig från att uttala sig. Det ska tolkas som att han är emot ett presidentstyre utan inbyggd maktbalans. Så har det varit ända sedan Erdoğan väckte idén 2013, när hans egen tid som premiärminister var på väg att gå mot sitt slut. Så länge Erdoğan själv satt säker som premiärminister hade han inget emot Turkiets parlamentariska system. Men när hans mandattid som regeringschef började närma sig slutet blev han istället en förespråkare för ett presidentstyre.

Vid den tiden, i mars 2013, mötte jag president Abdullah Gül för en SvD-intervju i Çankaya-palatset i Ankara, det klassiska gamla presidentpalatset som hade en elegant och modest prägel i jämförelse med det jättelika skrytbygge, Vita palatset, Ak Saray, som president Erdoğan har låtit uppföra åt sig.

Gül svarade tillmötesgående på alla frågor. Men när jag ville veta hur han såg på förslaget om att ändra författningen till presidentstyre, svarade han på två sätt: Dels med ett minspel som visade att detta inte var hans melodi. Dels genom att väja för frågan genom att säga att han själv endast hade begränsade maktbefogenheter som president i ett parlamentariskt system och att det viktigaste var att demokratin bibehölls i slutändan.

Medan Erdoğan i sin ledarstil ständigt polariserar landet och även använder utfall mot utlandet – som när han förolämpade ledare i Tyskland och Nederländerna och anklagade dem för fascism och nazism – höll sig Gül till presidentämbetets ceremoniella roll, där statschefen ska stå över partipolitiken och representera hela republiken.

För detta blev han respekterad också av politiska motståndare. Under Güls presidenttid, när frilansfotografen Stefan Bladh och jag besökte aleviter, en religiös minoritet, i staden Dersim – eller Tunceli som det officiella namnet lyder på turkiska – berättades det med respekt om hur Abdullah Gül besökt deras bönehus, cem evi, som den förste turkiske statschefen i republikens historia. Det hade stor symbolisk betydelse eftersom aleviterna har utstått förföljelser historiskt av sunnimuslimer och är diskriminerande av den statliga myndighet i Turkiet som ger pengar till sunnimuslimernas moskéer och imamer, Diyanet. Denna gest över religionsgränserna från dåvarande president Gül, själv sunnimuslim, vore främmande för Erdoğans polariserande ledarstil.

Begravningsceremoni vid aleviternas cem evi i Dersim (Tunceli) som den förre presidenten Abdullah Gül besökte. Foto: Stefan Bladh

När Erdoğans nuvarande premiärminister, den lojale Binali Yıldırım, nyligen höll ett kampanjmöte för ja-sidan i Güls gamla hemstad Kayseri så avstod den förre presidenten från att delta i mötet. Det väckte uppmärksamhet i Turkiet.

Om det trots ja-sidans massiva dominans – i det offentliga rummet och i de turkiska medier, som i hög grad tvingas gå maktens ärenden – skulle bli en seger för Nej den 16 april, så kommer det att sökas syndabockar.

Skuggan kan då falla på det turknationalistiska MHP, vars ledare Devlet Bahçeli brottas med inre splittring och med många nej-sägare, trots att han själv ställt sig bakom Erdoğans önskan om en författningsändring med vida verkställande maktbefogenhetern för presidenten.

Bland dem som riskerar att utses som syndabockar märks även Gül och två andra gamla tungviktare inom AKP: den förre talmannen Bülent Arinç liksom den förre utrikesministern och premiärministern Ahmet Davutoğlu, med vilken EU slöt sin omtvistade flyktinguppgörelse.

Även Davutoğlu har i stort sett hållit tyst under valkampanjen inför folkomröstningen. Men han bröt mönstret på fredagen när han deltog i ett ja-möte i sin hemstad Konya. I sitt tal nämnde han dock inte ordet ”ja” en enda gång, påpekas det. Det är känt att Davutoğlu är emot författningsändringen, men han vill inte säga det rakt ut, noterar välinformerade källor i Turkiet.

Så om det skulle bli en skräll när rösterna räknas, med en seger för nej-sidan, beror det inte så mycket på oppositionen inom CHP och HDP som på det interna, tysta motståndet till presidentstyre inom AKP samt på splittringen inom det turknationalistiska MHP, som inte alls agerar som ett helgjutet stödparti till Erdoğan.

Opinionsmätningar ska alltid tas med en nypa salt i Turkiet. Men även i dessa har ja-sidan länge släpat efter. Först på senare tid har ja-kampanjen fått en smärre övervikt i mätningarna. Men oberoende analytiker tar inte för givet att Ja vinner, även om de utgår från att det är mest sannolikt.

Något som har gagnat Erdoğan i hans valkampanj är påhoppen på ledare i Tyskland och Nederländerna. När utlandsröstandes vallokaler stängde häromdagen mättes ett valdeltagande på omkring 40 procent – vilket är en rejäl förändring jämfört med det enda tidigare tillfälle när turkiska medborgare kunnat rösta i utlandet i en folkomröstning, och då valdeltagandet stannade vid endast 8 procent. Bedömare tror att Erdoğan har lyckats mobilisera ja-röster bland turkiska medborgare i utlandet, främst Tyskland. Det har betydelse för ja-sidan, eftersom det vid denna folkomröstning inte finns några uppdelningar i valkretsar utan alla röster hamnar i samma box.

En seger för nej-sidan vore en sensation med tanke på hur ja-sidan har dominerat det offentliga rummet, även i storstäder där många är emot presidentens maktfullkomlighet och ledarstil, och med tanke på hur nej-kampanjen har missgynnats, vilket även påpekats av observatörer från OSSE.

Men även ett Ja med en knapp marginal, kanske 52 procent, skulle vara ett nålstick mot Erdoğan. Det måste i så fall ses mot bakgrund av att AKP tillsammans med MHP fick nära 61 procent av rösterna i det senaste parlamentsvalet i november 2015.

AKP:s nej-läger, de som nu håller låg profil, kan delas upp i tre olika grenar:

• De som skulle kunna acceptera författningsändringen i sig, men bara inte med Erdoğan som president.
• De som inte har så mycket emot Erdoğan men som är oroade för att han blir för maktfullkomlig när han får åtalsimmunitet och när parlamentet blir mer av ett transportkompani, genom att det förlorar sin interpellationsrätt, dvs rätten att ställa den verkställande presidenten till svars.
• De som är emot både Erdoğan som ledare och författningsändringen i sig.

Ett uttalat Nej skulle vara ett slag i ansiktet mot Erdoğan och kunna vitalisera de kretsar inom AKP som inte är nöjda med sakernas tillstånd och som nostalgiskt blickar tillbaka till det som var regeringspartiets bästa tid, åren 2002-2011, innan det ännu skakats av korruptionsskandaler.

Men oavsett om det blir Ja eller Nej kommer Erdoğan att sitta tämligen säker i sadeln fram till nästa presidentval 2019. Men den fortsatta ritten kommer givetvis inte att vara lika bekväm för honom om det stannar vid ett Nej.