Svältkatastrofen i Afrika beror på ansvarslösa ledare

FN slår larm, Afrika har drabbats av den värsta torkan i organisationens mer än 70-åriga historia. 40 miljoner människor bedöms riskera svält. Internationella resurser mobiliseras.

Människor i nöd måste få hjälp, det är det humanitära imperativet. Men fokus på det kortsiktiga behovet av mat riskerar att tappa bort diskussion av grunderna till svälten.

Uteblivna regn leder till torka och felslagna skördar, det vet vi och det gör vi normalt något åt, genom matleveranser till drabbade länder.

Men det är inte brist på regn som leder till svält, det vet vi också. Men inför den insikten tycks världssamfundet maktlöst. För det är varken torka, översvämningar, gräshoppor eller prishöjningar på livsmedel som skapar svält, det är konflikter, kaos och krig. 20 miljoner av de som nu riskerar svält bor i länder som drabbats av krig och konflikter. Eller, rättare sagt, där oansvariga ledare skapar krig och konflikter.

Sydsudan blev självständigt 2011 efter ett långvarigt självständighetskrig mot den norra delen av Sudan. Landet skulle kunna vara en kornbod och försörja hela Afrika, men vid självständigheten importerade man all mat. Det fanns inga bönder. Jordbruken hade slagits sönder eller lagts för fäfot under det långa kriget då bönder och boskapsskötare hade blivit soldater, och människorna hade fösts samman i befästa byar. Ingen investerade, vem som hade rätten till marken var oklart.

Efter ett par år sprack den regerande koalitionen och slängde in landet i kaos i kampen om makt och resurser. Förödelsen är enorm; byar bränns ner, de små skördarna förstörs, boskap stjäls, fiskebyar bombas, mord, överfall och våldtäkter grasserar. Över 2 miljoner människor har flytt, 6 miljoner är i behov av mat men omvärldens leveranser stoppas. Trots detta dör fler människor av gevärskulor än av matbrist i Sydsudan.

Den som ändå inte är övertygad om att det är kaos och konflikter som skapat svält kan lära av Somalia 2014 då 4 miljoner människor var drabbade och hundratusentals flydde landet. Katastrofen kunde hanteras först när terrorgruppen al-Shabaab hade tvingats retirera och upphört med sin tvångsrekrytering av soldater och uttaxering av mat från bönderna. Men Somalia har fortfarande inte fred och när nu torkan slår till igen drabbas landet flerfaldigt värre än fredligare grannländer.

Kvinnor i norra Kenya rullar hem vattendunkar det genom det torra landskapet. Foto: Cecilia Bäcklander 

I Afrika anges 17 länder ha medborgare som är i riskzonen. I vissa länder bedöms regeringarnas resurser vara tillräckliga för att undvika omfattande nöd, det gäller exempelvis Rwanda, Tanzania och Kenya.

I alla länderna har priset på mat stigit kraftigt. Uteblivna regn leder till lägre skördar, bönderna tjänar mindre men måste köpa mer, samtidigt som bristen på livsmedel gör att priserna stiger.

Detta kan en målinriktad jordbrukspolitik göra något åt, genom att utveckla landsbygden och skapa säkerhetsnät som träder in när skördarna uteblir. Etiopien har byggt ett fungerande stödsystem. För ett år sedan hade landet nära 20 miljoner människor i behov av stöd, ett stöd som fungerade, människor dog inte i svält även om många säkert blev undernärda. I år anges 6 miljoner vara i riskzonen, men det är snarast ett normalläge för detta land med över 100 miljoner invånare. Det blir inga svältläger i år heller i Etiopien, men på sikt räcker det inte med trygghetssystem; Etiopien måste effektivisera sitt jordbruk.

Korem i norra Etiopien drabbades hårt av hungersnöden 1984. Här förebyggs risken för nya svältkatastrofer genom matutdelningar till bondeföreningar. Men Etiopien måste också effektivisera sitt jordbruk. Foto: Cecilia Bäcklander

När parter kommer i öppen strid verkar alla uppfattas som lika goda kålsupare. Frågor om ansvar och skuld bleknar bort, i dess ställe kommer det humanitära perspektivet, som inte skiljer på vän eller fiende, på ond eller god, på anstiftare eller angripen.

Befolkningen i Sydsudan har inte drabbats av svält utan av usla och kriminella ledare, presidenten och förre vice presidenten, som förorsakar död och elände. IS, al-Shabaab och Boko Haram är inte sekterister eller radikaliserade – de är folkmördare.

Omvärlden måste vara snabbare och bryskare med sanktioner mot statsledningar som agerar som i Sydsudan. ICC, Internationella brottsmålsdomstolen i Haag, borde kunna spela en mycket aktivare roll och kräva stöd från medlemsstaterna för att arrestera anklagade. Kontroll av vapenhandel och övervakning från luften av transporter är möjlig. Vad används alla satelliter och drönare till?

Världen skulle behöva ett mycket mer samordnat FN för att stödja de regionala ansträngningarna till ökad politisk samverkan. Men också med kompetens och resurser att agera resolut, utifrån ett kraftfullt mandat, med ett batteri av diplomatiska, humanitära, politiska, ibland militära åtgärder, inte minst preventiva.

Kanske Sverige utifrån platsen i säkerhetsrådet kunde verka för en sådan kraftsamling och göra FN mindre tandlöst och fragmentiserat?

Tillbaks till den akuta situationen. FN säger att den är den allvarligaste på 70 år och i det läget hotar USA, som traditionellt varit den största bidragsgivaren till just de humanitära insatserna, att radikalt minska sina bidrag.

Ytterligare en absurditet på en planet där resurser finns i överflöd, men på fel plats och i fel händer.