FN i Elfenbenskusten – en lyckad fredsoperation

Ett historiskt beslut

Den 30 juni i år fastslog ett enigt säkerhetsråd att fredsoperationen UNOCI hade uppnått sitt mål att bistå Elfenbenskusten att återupprätta fred och stabilitet, förbättra den ekonomiska tillväxten (se fotnot) och genomföra fria parlaments- och presidentval under 2015 och 2016.

Efter 15 år av blodiga konflikter, som hade tudelat landet, kunde UNOCI nu avvecklas, efter att ha skyddat civila i inbördeskriget, medverkat till att stärka statliga institutioner och samhällsservice, främja politisk dialog och mänskliga rättigheter samt att få kontroll över och reformera försvarsmakt och polis.

Säkerhetsrådet underströk dock att ”viktigt arbete återstod” för att bibehålla försoning och sammanhållning. För detta behövdes alltjämt omvärldens uthålliga stöd.

Sammantaget ansåg rådet att UNOCI var ”en milstolpe i FN:s fredsbevarande verksamhet” och uppmanade generalsekreteraren att genomföra en studie av UNOCI:s insats i syfte att ”främja den allmänna effektiviteten av FN:s fredsbevarande ansträngningar”.

Konflikten var politisk, inte etniskt grundad

Inbördeskriget bröt ut 2002 då ”rebellsidan” tog till vapen efter att stora delar av befolkningen i norr hade förvägrats delta i de då aktuella valen. ”Norrsidan” bestod huvudsakligen av invandrade från grannländerna som i generationer erbjudits uppehållstillstånd, mark, arbete, tillgång till samhällelig service. Men medborgarskap och rösträtt kunde endast de få som var ”riktiga etniska ivorianer”, med två ivorianska föräldrar. Denna princip, ”l´ivoirité”, utnyttjades av den år 2000 folkvalde presidenten Laurent Gbagbo för att länge hindra konkurrenten från norr, Alasanne Ouattara, att delta i kampen om makten.

Gbagbo agerade här på samma sätt som Slobodan Milosevic gjorde i forna Jugoslavien. Det var med andra ord inte en etnisk konflikt utan en politisk maktkamp.

När inbördeskriget hotade också miljontals gästarbetare från grannländerna intervenerade den regionala ekonomiska organisationen ECOWAS militärt 2003. Men hela civilbefolkningen drabbades av kriget: sexuella övergrepp florerade, ett otal milisgrupper härjade fritt, politiskt arrangerade massakrer med etniska förtecken tvingade fram uppskjutande av val, alltmedan korruption, kidnappningar och smuggling av blodsdiamanter tillhörde vardagen.

Soldater i UNOCI-styrkan samlar ihop vapen från milisgrupper. Foto: Basile Zoma/FN 

Genom ett säkerhetsrådsbeslut 2004 övertog FN skyddsrollen med en initial styrka på 6000 man. När jag tillträdde som UNOCI-chef 2005 var vi uppe i 10 000 soldater och poliser.

Gbagbo satt kvar på presidentposten, utan att ha valts om, ända till riktiga val kunde genomföras år 2010, med Ouattara som legitim kandidat.  Då hade kampen om presidentposten kostat över 3000 människor livet.

Förloraren tvingades acceptera valen på grund av en gemensam aktion av ECOWAS, Afrikanska unionen (AU) och FN:s säkerhetsråd. Sannolikt gick Gbagbo med på val, då han in i det sista tvivlade på att oppositionen skulle kunna ena sig kring Ouattara, och att han själv hade tillräckligt stöd.

Den 28 november 2010 kunde Ouattara som samlad kandidat för hela opposition, ta hem segern med 54 procent av rösterna, en seger som certifierades av de internationella övervakarna som inkluderade FN, AU, ECOWAS och EU.

Men en chockad Gbagbo svarade med att belägra sig i sitt befästa residens, stänga gränserna, utvisa utländska journalister, medan hans lojala styrkor började beskjuta områden i Abidjan som beboddes av Ouattara-sympatisörer.

Den 19 januari 2011 uttryckte säkerhetsrådet sin djupa oro över det fortsatta våldet mot civilbefolkningen och FN:s fredsbevarande styrkor. Den 16 februari beslutade rådet om en tre månaders förlängning av omplaceringen av tre infanterikompanier och fem helikoptrar från FN-missionen i Liberia till Elfenbenskusten. 

Personal från UNOCI lastar röstlängder ombord på en helikopter inför de val som var tänkta att hållas i november 2009 men fick skjutas upp: Foto: Ky Chung/FN

Den 24 mars krävde ECOWAS:s toppmöte att säkerhetsrådet skulle ge mandat åt UNOCI att ”använda alla nödvändiga medel för att försvara liv och egendom och att underlätta den omedelbara maktöverföringen till Alassane Ouattara och samtidigt stärka sanktionerna mot Gbagbo-regimen”.

Den 30 mars krävde rådet Gbagbos avgång och uppdrog år UNOCI att skydda civila. Efter fortsatta beskjutningar av civila områden arresterades Gbagbo den 11 april i en gemensam militär operation av trupper lojala med den nyvalde presidenten, UNOCI och den i landet stationerade franska Licorne-styrkan. Den 6 maj 2011 svors Alassane Ouattara in som president.

Stridigheterna efter valet 2010 hade enligt UNOCI kostat över 1000 människor livet.

I oktober 2011 utfärdade den internationella brottsdomstolen ICC en arresteringsorder för Gbagbo, misstänkt för brott mot mänskligheten i fyra punkter: ”mord, våldtäkt och andra former av sexuellt våld, förföljelse och andra inhumana aktioner” under perioden 16 december 2010 och 12 april 2011. Gbagbo fördes till ICC den 29 november. I skrivande stund sitter han fortfarande kvar i sin cell i Haag då målet har skjutits flera gånger på grund av ny information och åtalades sviktande hälsa.

UNOCI som modell för framtida fredsoperationer

Som chef för UNOCI upplevde jag direkt den stora skillnaden mellan en Nato-ledd militär operation och en FN-ledd sådan. Parallellt med eftervalskrisen i Elfenbenskusten outsourcades till Nato under 2011 en militär insats i Libyen på grund av oenighet i säkerhetsrådet. Detta ledde till bombkrig (där Sverige deltog med JAS-plan) och regimskifte, vilket inte fanns med i mandatet från FN.

Det är uppenbart att det inte hade gjorts någon analys av konsekvenserna av den utländska militärintervention. Hela Afrikanska unionen var emot den Nato- ledda insatsen och resultatet blev katastrofalt.  Libyen blev ett laglöst land med klanstrider, maffior, flyktingsmugglare samtidigt som mängder av vapen och jihadister spreds över Afrika.

Barn på ett barnhem i staden Man som renoverades av UNOCI. Foto: Hien Macline/FN

I Elfenbenskusten såg jag hoppet i människornas ögon när de mötte de blå baskrarna. Operationen hade stöd från både ECOWAS och Afrikanska unionen. Den hade föregåtts av en omfattande analys och följdes ytterst noga av säkerhetsrådet, där jag rapporterade var tredje månad under mina två år. UNOCI stod under civil ledning och hade till sitt förfogande hela FN-familjens verktygslåda.

Varje utvidgning av mandatet hade föregåtts av toppmöten i ECOWAS och AU. UNOCI-operationen utvecklades sålunda först genom regionala initiativ och förslag, vilka sedan skickades vidare till den kontinentala Afrikanska unionen som i sin tur endosserade förslagen och skickade dem vidare till FN:s säkerhetsråd för global legitimitet. 

I min slutrapport 2007 till generalsekreterare Ban Ki-Moon, hävdade jag, att det sätt på vilket både rådet och de berörda regionala organisationerna ECOWAS och Afrikanska unionen agerade, under mina konfliktfyllda år i landet och därefter, borde kunna tjäna som modell för framtida fredsoperationer i Afrika, där ju huvuddelen av FN-insatserna sker.

Gbagbo och hans anhängare hade demagogiskt påstått att UNOCI var ett neokolonialt verktyg, styrt från New York och Paris. Därför var det en styrka att mandatet under kapitel VII i FN-stadgan om att ingripa militärt mot ett ”hot mot internationell fred och säkerhet” kunde kombineras med ett agerande under kapitel VIII, som handlar om möjligheten av att delegera säkerhetsinsatser till regionala organisationer.

Från kapitel VII till kapitel VIII?

Min uppfattning om UNOCI som förebild har stärkts av den globala maktförskjutning som ägt rum sedan min tid i Elfenbenskusten. Legitimiteten i Kapitel VII-aktioner ökar om de föregås av en kapitel VIII-process.

I UNOCI-fallet blev det omöjligt att hävda annat än att säkerhetsrådet agerade med tvingande åtgärder först efter stadgeegenliga beslut hade fattats på toppnivå i ECOWAS och AU.

År 2006, då krisen i landet var som värst och Gbagbos chocktrupper i form av påtända vildhjärnor ur de så kallade Jeunes Patriotes under fyra dagar attackerade FN-högkvarteret, uppmanade Gbagbo mig att lämna landet med FN-trupperna. Men säkerhetsrådet sviktade inte, och vi höll ut utan att svara med dödlig verkanseld mot provokatörerna. 

När jag återbesökte landet 2015 hade läget förändrats dramatiskt. FN-trupperna fanns kvar, men president Ouattara sa mig att han hoppades att de skulle kunna lämna år 2017 efter ett väl utfört arbete.

Så skedde också.

Fotnot: Elfenbenskusten är nu med en tillväxt på 9 procent en av Afrikas starkaste ekonomier.