Angela Merkel fortfarande en gåta för många tyskar

Angela Merkel och hennes CDU/CSU ser ut att gå mot promenadseger i det tyska valet den 24 september. Vinner hon bildar hon regering för fjärde gången och tangerar därmed Helmut Kohls rekord på 16 regeringsår (1982-1998). I västvärlden är det numera rätt ovanligt med regeringschefer som innehar sin post i mer än ett decennium. Angela Merkel är som bekant kansler sedan 2005. Men trots att hon funnits med i den tyska och europeiska toppolitiken under så lång tid, och trots att hon själv utstrålar en nästan överdriven alldaglighet, fortsätter hon att vara en gåta för de allra flesta. Hur kan man förklara Merkels popularitet?

Det finns åtminstone fem viktiga faktorer för att bättre förstå gåtan Merkel.

För det första har Merkel haft en oerhörd tur. Hon regerar i en tid när Tyskland slår exportrekord efter exportrekord och ekonomin går som på räls. Detta faktum har dock väldigt lite med hennes politik att göra. I stället ligger ett flertal andra faktorer och aktörer bakom uppsvinget.

Den gemensamma europeiska valutan infördes bara några år innan Merkel tillträdde posten som kansler för första gången. Genom att Tyskland delar valuta och penningpolitik med övriga Euro-länder drar man nytta av att valutan är relativt lågt värderad i förhållande till vad en rent tysk valuta skulle varit. Därtill har Europeiska Centralbankens lågräntepolitik sedan krisen 2008 stabiliserat konjunkturen i Europa och bidragit till att andra länder kan köpa tyska produkter. Tyskland har således gått från att vara ”Europas sjuke man” under 1990-talet till att bli ett ”Export-Wunder”, och den ”billiga” valutan är en viktig förklaring till hur detta kunnat ske så snabbt.

Merkel har också haft turen att sitta som kansler när de så kallade Hartz IV-reformerna (eller Agenda 2010) fått full effekt. Dessa reformer var ett arbetsmarknadspolitiskt paket som introducerades av regeringen Schröder (SPD) i början av 2000-talet och i korthet innebar att reglerna kring socialförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringen stramades åt. De tyska ”socialpartnerna” – dvs arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer – kom ungefär samtidigt överens om att hålla igen löneökningarna för att främja produktion och export. Dessutom – och delvis på grund av ovanstående – klarade sig den tyska industrin hyfsat bra genom finanskrisen, inte minst på grund av att parterna accepterade lönesänkningar och arbetsdelning i utbyte mot att rädda arbetsplatser.

Tyskland har till skillnad från de flesta andra västeuropeiska länder behållit en hög industriandel i BNP under de senaste 20 åren (över 22 procent), medan det europeiska genomsnittet sjunkit och i dagsläget når cirka 15 procent. Alla dessa faktorer tillsammans förklarar att Tyskland ligger i den absoluta världstoppen när det gäller export (efter Kina och USA). Därtill kommer att globalt låga råvarupriser gör den tyska importen (och insatsvarorna i produktionen) billigare, vilket ytterligare stärker ekonomin. När väljarna kryssar i sina valsedlar den 24 september tänker de nog inte på dessa faktorer – de tycker nog mest att Merkel har skött det hela fin-fint under sina år som kansler.

Flyktingar eskorteras av polis vid ankomsten till Münchens centralstation september 2015.  Foto: Jesus Fernandez/Shutterstock

För det andra, och parallellt med det ekonomiska uppsvinget, har tyskarna under denna period också genomgått något av en kulturell förändring: de har tillåtit sig själva att odla en slags ny patriotism. Här har Merkel själv varit något mer aktiv.

Det var inte länge sedan det ansågs stötande att vifta med svart-röd-gula flaggor och sjunga nationalsången. Det är fortfarande inte helt problemfritt, men inte minst ett antal framgångsrika fotbollsmästerskap har under de senaste åren i alla fall gjort det mindre fult. Greklandskriserna (eller Eurokriserna där Grekland stått i centrum) har bidragit till att forma den tyska självbilden som ett måttfullt och ansvarstagande folk. När Tyskland tog emot långt över en miljon flyktingar 2015, och Merkel stod som en frihetsgudinna i ett europeiskt hav av nationalism och rädsla, vacklade visserligen opinionsstödet för henne några månader. Men Tyskland klarade den akuta fasen av krisen och idag har folk glömt att de någonsin tvivlat på möjligheten att hjälpa folk som flyr undan krig. I stället minns de Merkels löfte att ”vi klarar det”, och känner sig som primus inter pares i en främlingsfientlig omvärld. 

Med Brexit, Trump och andra svallvågor på det globala havet får Merkel förkroppsliga det nya tyska egot: lugn, inga onödiga åthävor, inga överreaktioner, tålamod, storsinthet parat med rationalism, kompetens, och kanske en smula måttfull framtidstro.

Den socialdemokratiske oppositionsledaren Martin Schulz. Foto: Shutterstock

Den tredje faktorn i förklaringen av Merkels popularitet är något så världsligt som politisk strategi och taktik. Hon är, till hennes utmanare Martin Schulz (SPD) stora förtret, en mästare på ”asymmetrisk demobilisering”, eller som man sade för tio år sedan, triangulering. Merkel sägs lägga enorma summor på opinions- och fokusgruppsundersökningar för att ta reda på vad folk gillar och inte gillar. Hon är lidelsefri när det gäller det mesta; är en fråga tillräckligt populär för att kunna bli en utmanarfråga avväpnar hon den genom att omfamna den. Ett exempel är minilönen som den socialdemokratiska arbetsmarknadsministern Andrea Nahles utvecklat och drivit igenom. Eftersom den har stöd i befolkningen har Merkel också lagt sin vikt bakom den – till sitt eget partis stora förtret.

Inför sommaren 2017 lovade SPD att driva frågan om homoäktenskap i regeringsförhandlingar efter valet. Merkel lät frågan gå till omröstning i parlamentet väl medveten om att en majoritet av de folkvalda tänkte rösta för. Så avväpnade hon SPD på en potentiellt laddad fråga, och gjorde det eftersom stödet i befolkningen för homoäktenskap är stort.

Mer generellt kan hennes strategi beskrivas som ”så många som möjligt för, så få som möjligt emot”. Om man vill vara mer generös kan man beskriva henne som en verklig samförståndspolitiker. Ideologiskt öppnar hennes sociala konservatism för kompromisser åt nästan alla håll, och hon är därmed accepterad av både höger- och vänsterväljare, avskydd av få.

Den fjärde förklaringsfaktorn är av en sorgligare sort. Kortsiktighet lönar sig i politiken – så också för Merkel. Det går bra för den tyska ekonomin i dagsläget, men problemen hopar sig. Flaggskeppsprogrammet för att göra Tyskland världsledande i hållbarhet och förnybara energisystem – Energiewende – knakar i fogarna. Kostnaderna för utbyggnad av sol- och vindkraft fördelas regressivt; den tyska industrin har bland Europas högsta elpriser; ingen vet hur strömförsörjningen ska säkras efter nedstängningen av de sista kärnkraftverken 2022; de tyska utsläppen ligger kvar på envist höga nivåer trots både löften och pengar för motsatsen.

Andra allvarliga problem för den framtida ekonomiska och sociala utvecklingen ligger i krackelerande infrastruktur och låga offentliga och privata investeringsnivåer. Den växande ekonomiska ojämlikheten, vilken framför allt hänger samman med extremt ojämnt fördelade förmögenheter och kapitalinkomster, växer långsamt som politisk fråga. Arbetslivets förändring, vilket ibland sammanfattas i begreppet ”Arbete 4.0” och omfattar processer som digitalisiering, växande krav på flexibilitet och en massiv låglönesektor, är andra bubblande oroshärdar i välståndsundret. För att inte tala om ett pensionssystem som fortsätter att vara gravt underfinansierat. 

Merkel har inte mycket att komma med i dessa frågor. Hon undviker dem om hon kan. Och eftersom det fortfarande går relativt bra för de flesta tyskar utkrävs hon ännu inga svar. I bästa fall hinner hon avgå innan någon fråga blivit riktigt stor. Och då kanske man önskar att hon varit mer långsiktig och försökt avhjälpa problemen innan de exploderar i ansiktet på någon annan. Men som sagt, kortsiktighet lönar sig i politiken, vilket Merkel väl vet och därmed håller sig till mer dagsaktuella händelser.

Angela Merkel med maken Joachim Sauer. Foto: Shutterstock

Slutligen finns en faktor som är lite svårare att belägga, men som jag ändå tror spelar en viktig roll: hennes person. I tider av ständigt twittrande presidenter och instagrammande ministrar är Merkel fortfarande mycket tystlåten om både sitt förflutna (i Östtyskland) och sitt privatliv. Därtill mycket anspråkslös. Hennes man är så gott som aldrig med i officiella sammanhang. Hur hon bor och vad hon gör på sin fritid är väl bevarade hemligheter, förutom att det är enkelt och ganska ”vanligt”. Media håller ett respektfullt avstånd till hennes person, förföljer henne nästan aldrig utanför jobbet.

Min gissning är inte bara att hennes ”vanlighet” gjort högerpopulismen mindre framgångsrik i Tyskland än annorstädes, utan också att Merkel lyckats bevara ett intresseskapande ”mystikens skimmer” över sig själv som kansler. Medan SPD försöker locka väljare med detaljerade beskrivningar av partiordförandens kamp mot alkoholism och andra gripande berättelser, och medan befolkningar i andra länder avverkar sina facebookande företrädare på löpande band, är tyskarna faktiskt fortfarande nyfikna på sin svårgripbara kansler.

Allt pekar på att Merkel vinner valet den 24 september, efter tolv år vid makten, lika mycket för att tyskarna tycker sig veta ungefär vad hon står för (stabilitet och välstånd) som att de ännu inte riktigt känner henne och därför fortfarande är nyfikna på att ta reda på vem hon egentligen är.