Tvång det enda språk Israel och palestinierna förstår

Sommarens rapporter från Palestina och Israel är variationer på ett tema: nya uttryck för samma konflikt, längre än någonsin från en lösning.

Vi påmindes om dess religiösa dimension i juli när Israel installerade metalldetektorer och övervakningskameror vid portarna till Klippdomen och Al Aqsa-moskén i Jerusalem, sedan palestinier från norra Israel dödat två israeliska poliser i kvarteren intill. Efter omfattande och fredliga protester av palestinier som vägrade gå in på det heliga området Haram Al-Sharif, och påtryckningar från jordanska myndigheter som förvaltar området, tog israeliska myndigheter bort alla installationer.

Vi påmindes om den inompalestinska splittringen när eltillförseln till Gaza under den heta sommaren så gott som strypts. Gazaborna går igenom sin djupaste kris – bortsett från det senaste årtiondets tre krig – sedan den israeliska blockadens strypgrepp inleddes för tio år sedan. Den hårt prövade civilbefolkningen offras åter när den Palestinska myndigheten och Hamas strider om kontrollen innanför de israeliska avspärrningarna.

Och vi har påmints om konfliktens historiska dimension då Palestina i år ser tillbaka till femtio år av israelisk ockupation, och det som många palestinier ser som början på sin olycka, den brittiska kolonialismens arrogans för hundra år sedan, då judar och araber genom Balfour-deklarationen 1917 samtidigt gavs rätt till det historiska Palestina.

Palestinier kontrolleras av israeliska soldater när de ska passera en checkpoint  mellan Betlehem och Jerusalem. Foto: Ryan Rodrick Beiler/Shutterstock

Men temat är detsamma – konflikten och den israeliska ockupationen fortsätter, fryst i sin interimistiska form sedan Oslo-avtalet 1994. Nya förhandlingsförsök, senast från USA och Frankrike, har varit fruktlösa. Palestiniernas uppgivenhet och hopplöshet blir allt djupare. Varför fortsätter då konflikten? Borde det inte ligga i parternas intresse att undvika en framtid som bara kan te sig värre än idag och bidra till stabilitet i den krisdrabbade regionen? Förstår inte Israel, som den starkare parten, [BH3] att fortsatt ockupation med demografisk obönhörlighet leder till apartheid eller den judiska statens upphörande?

I en nyutkommen och mycket uppmärksammad bok – The Only Language They Understand: Forcing Compromise in Israel and Palestine (Metropolitan Books) – gör Nathan Thrall, analytiker vid International Crisis Group och bosatt i Jerusalem, en skarpsinnig, övertygande och väl underbygd analys av varför konflikten och ockupationen fortsätter. (Thrall sammanfattar boken i en artikel i The Guardian). Hans tes är att kompromisser mellan parterna under den långa konflikten alltid krävt våld eller starkt yttre eller inre tryck. De har valt att göra eftergifter för att undvika stor skada snarare än för att uppnå fred.

För att underbygga sin tes visar Thrall i en inledande analys av USA:s Mellanösternpolitik att endast två amerikanska presidenter lyckats åstadkomma ett israeliskt territoriellt tillbakadragande. Under Suezkrisen 1956 hotade Dwight Eisenhower med att dra in amerikanskt bistånd och inte motsätta sig Israels uteslutning ur FN om Ben Gurion inte beordrade israeliska styrkor att dra sig tillbaka från erövrat egyptiskt territorium i Sinai. Eisenhowers ultimatum fick omedelbar effekt.

President Jimmy Carter pressade premiärminister Menachem Begin till israeliska eftergifter. Foto: Jimmy Carter Library 

Men den president som haft störst påverkan på konflikten är Jimmy Carter. Den bibeltrogne baptisten intog under första året av sitt presidentskap 1977 den för många överraskande ståndpunkten att fred i Mellanöstern inte kunde uppnås utan palestinskt självbestämmande, erkännande av PLO som deras legitima representant och israeliskt tillbakadragande till de gränser som rådde före sexdagarskriget 1967. För Carter var rättvisa för palestinierna en central del av en utrikespolitik grundad på främjandet av mänskliga rättigheter. Han var beredd att sätta mycket starkt tryck på den israeliske premiärministern Menachem Begin för att uppnå detta mål, ett kraftigt minskat ekonomiskt och militärt bistånd och en nedgradering av de diplomatiska förbindelserna med Israel.

Samma tryck riktat också mot den egyptiske presidenten Anwar Sadat under Camp David-förhandlingarna ledde till fredsavtalet mellan Egypten och Israel 1978. Ramavtalet bestod av två delar, dels mellan Israel och Egypten men också en israelisk-palestinsk del, i grunden Begins motförslag till det Sadat förde fram vid sitt tal i det israeliska knesset i november 1977. Denna del kom inte att genomföras, men i praktiken låg det till grund för Osloavtalet om partiellt palestinskt självstyre 1994.

Amerikanska presidenter efter Carter har i enskildheter utövat tryck på Israel, men inte som strategi för att uppnå ett slut på ockupationen och konflikten. Istället menar Thrall att amerikanskt agerande präglats av innehållet i det brev som president Gerald Ford i september 1975 tillställde premiärminister Yitzhak Rabin, och som utlovade att USA ”på allt sätt skulle söka samordna sina förslag med Israel” och avstå från att lägga fram planer ”som Israel skulle finna otillfredsställande”, dvs i praktiken ett löfte om att ge Israel veto. Så har heller ingen av de USA-ledda förhandlingsomgångarna lett till verkliga framsteg.

Konfrontation mellan palestinier och israeliska säkerhetssyrkor nära el Arrub på den ockuperade Västbanken 2011. Foto: Israel Defence Forces 

Men det finns andra exempel på när yttre och inre tryck lett till israeliska eftergifter och tillbakadraganden. Det första palestinska upproret – intifadan - med början i december 1987 gjorde Västbanken omöjlig att styra med militärmakt och ökade Israels kostnader för ockupationen till det oacceptabla. I Thralls analys var detta upprinnelsen till Osloavtalet med bildandet av den palestinska myndigheten och dess partiella självstyre på Västbanken och i Gaza. Den betydligt våldsammare andra intifadan ledde till det ensidiga israeliska tillbakadragandet från Gaza men också byggandet av muren mot Palestina, delvis i strid med folkrätten inne på palestinskt territorium.

Fyra gånger har Israel invaderat och dragit sig tillbaka från Libanon; vid två tillfällen på grund av oavvisliga amerikanska och internationella påtryckningar, vid de två andra då israeliska förluster blev alltför höga och den inhemska opinionens motstånd för stort.

Som den allt svagare parten har Palestina inte haft något territorium att ge upp. Istället har palestinierna gång på gång tvingats kompromissa om sina mest grundläggande krav på en fredlig lösning och ett slut på ockupationen. Skälen har varit militära nederlag, ekonomisk utarmning och risken att vägen till en egen stat skulle skäras av. Från att ha kämpat för ett återupprättande av det historiska Palestina mellan Jordanfloden och Medelhavet, har palestinska företrädare accepterat FN:s delningsresolution 181, erkänt staten Israel och satt som sitt mål en egen stat på bara 22 procent av det ursprungliga territoriet. ”Vi har övergett en rättvis lösning för en fredlig sådan”, konstaterar en bedrövad PLO-företrädare som Thrall citerar.

”Det enda språk dom förstår” är alltså våld eller att priset för att hålla kvar territorium och ståndpunkter blir alltför högt. Förhandlingar har misslyckats inte för att taktiken har brustit, omständigheterna varit olyckliga eller förtroendet mellan parterna obefintligt. Nej, de misslyckas för att åtminstone en av partnerna föredrar dödläget och status quo. För palestiniernas del i fruktan att en uppgörelse inte skulle möta de minimivillkor som folkrätten och nästan alla stater har ställt upp: en sammanhängande stat inom 1967 års gränser, med eventuella mindre, överenskomna byten av mark, östra Jerusalem som huvudstad, tillbakadragande av bosättningarna och en pragmatisk lösning av flyktingfrågan.

I den israeliska kalkylen är enligt Thrall dödläget att föredra då en uppgörelse som innebär en självständig palestinsk riskerar leda till politiskt uppror i Israel, en blodig evakuering av bosättningarna, förlusten av ett strategiskt djup med palestinska vapen inom skotthåll från Ben Gurion-flygplatsen och med det potentiella hot en fysisk förbindelse mellan Gaza och Västbanken skulle innebära. Israel skulle inte längre kontrollera vem som tillåts besöka eller lämna det palestinska territoriet. Man skulle förlora dess naturresurser, inklusive grundvattnet. Och man skulle bli av med inkomsterna från uppbörd av tull och avgifter å Palestinas vägnar och få axla kostnaderna för att flytta hundratusentals bosättare. Fredens vinster kan i den israeliska analysen inte tillnärmelsevis uppväga dessa kostnader, särskilt som Israel utmärkt väl hanterar internationell kritik och en svag inhemsk opposition mot ockupationen. Ett annat agerande vore irrationellt ur israelisk synpunkt enligt Thrall. Det kan väntas först om kostnaderna för status quo blir alltför höga.

Israels premiärminister Benyamin Netanyahu och palestiniernas president Mahmoud Abbas skakar hand vid ett möte 2010 tillsammans med utrikesminister Hillary Clinton och det amerikanska Mellanösternsändebudet George Mitchell. Foto: State Department

Istället för att öka ockupationens kostnader menar Thrall att särskilt USA bidrar till dödläget genom att minska särskilt Israels incitament för att avsluta konflikten. Finansiering av den palestinska myndigheten PA, så att Israel slipper förvalta Västbanken, utbildning av palestinska säkerhetsstyrkor som undertrycker palestinsk opposition, tryck mot PLO att inte konfrontera Israel i internationella institutioner, inklusive Haag-domstolen, veto mot israelkritiska resolutioner i säkerhetsrådet, och ett militärt bistånd på över tre miljarder dollar per år leder till ett israeliskt engagemang i förhandlingar för syns skull snarare än för att uppnå fred.

Dessutom skyddar USA konsekvent Israel från ansvarsutkrävande genom ”en fasad av opposition mot bosättningarna som i praktiken är ett bålverk mot ett verkligt tryck att nedmontera dem”. Både USA och EU gör åtskillnad mellan staten Israel och det ockuperade området, där man inte erkänner israelisk överhöghet och kräver märkning av produkter från bosättningarna. Trots att Israel protesterar mot differentieringspolitiken för att den kan leda till bojkotter och sanktioner, är effekten är den rakt motsatta enligt Thrall. Den gör det möjligt att inta den bekväma ståndpunkten att samtidigt vara för Israel och mot ockupationen. I verkligheten är den ett substitut för ansvarsutkrävande som inte kommer att ändra Israels agerande.

Differentieringspolitikens förespråkare kräver inte sanktioner mot den regering som i strid med folkrätten bygger bosättningarna och flyttar dit sina medborgare, eller bestraffning av de företag och myndigheter som har ekonomisk nytta av den olagliga verksamheten på det ockuperade området. Sanktioner mot ockupationens administratörer och profitörer skulle öka dess pris till oacceptabel nivå och omedelbart ändra israelisk politik, hävdar Thrall. Det är det vi bör ha lärt av Eisenhowers och Carters framgångar och en följsam Mellanösternpolitiks misslyckanden. Genom att vidmakthålla en illusion av kritik bär USA och EU ett stort ansvar för att ockupationen och våldet fortsätter. Frågan är vilka slutsatser USA, EU och Sverige är beredda att dra av Thralls bestickande analys.