Egypten söker relation med mindre krävande partner

Sisi slår hårt mot oppositionella

Tillbakagången till ett militärstyre under president Abd al-Fattah al-Sisi har betytt att militären under de senaste fem åren tillförskansat sig ett större inflytande. Genom att brutalt bekämpa krafter i samhället som den ser som ett hot har fältmarskalk Sisi konsoliderat militärens maktposition.

Obama-administrationen fördömde Sisis blodiga statskupp i juli 2013 och undanhöll en del av biståndet till Egypten. Valet av president Trump förra året tycktes signalera att en ny period i de amerikansk-egyptiska relationerna stod för dörren efter Trumps varma uttalanden om Sisi.

Men den amerikanska kongressen är till skillnad från Vita huset mer kritisk mot regimen. Human Rights Watch har rapporterat om omfattande tortyr och avrättningar utförda av egyptiska säkerhetsstyrkor och i maj i år antogs en ny egyptisk lag som bland annat förbjuder civilsamhällesorganisationer som anses skada ”nationell säkerhet.” Människorättskränkningar och brist på demokratisering har lett till att amerikanskt militärt och ekonomiskt bistånd till Egypten återigen undanhållits.

Men likt Obamas sanktioner, som senare revs upp, väntas påtryckningarna ha liten effekt. Egyptenkännaren Islam Habib som tidigare arbetat med egyptiska politiska partier och icke-statliga organisationer på Swedish International Liberal Centre, SILC, hävdar att trots människorättskränkningar under Mubarakregimen är den nuvarande regeringen ”otroligt mer brutal och man bryr sig helt enkelt inte om vad andra tycker”.

Demonstration för Mohammed Mursi i juli 2013. Foto: Shutterstock

Mursis gästspel

Sisis statskupp 2013 mot den demokratiskt valda presidenten Mohammed Mursi fördömdes av Obama-administrationen. Den välkomnades däremot av Saudiarabien. Mursis kortlivade regering sågs som ett hot mot de styrande i Riyad eftersom Muslimska brödraskapet förespråkar upprättandet av ett pan-arabiskt styre. Istället kom Qatar in som självklar samarbetspartner till Mursi-regeringen. Den lilla halvön, inklämd mellan Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, är en fristad för det Muslimska brödraskapet och den qatariska tv-kanalen Al Jazeera hade varit en högljudd kritiker mot Mubarakregimen, som störtades under den arabiska våren 2011. Qatars förre emir Hamad bin Khalifa al-Thani gav omedelbart ekonomiskt stöd till Mursi för att knyta band till en ny bundsförvant på Saudiarabiens bekostnad. Gulfstaterna och Sisis Egypten har terrorstämplat Muslimska brödraskapet och Qatars stöd till dem ligger bakom den bojkott och diplomatiska kris som under året riktats mot landet.

Blicken vänd österut

USA:s tidigare relationer till Mursi-regeringen och sänkt ekonomiskt och militärt stöd har skadat Sisi-regimens tro till Washington som en pålitlig partner. Sisi har istället försökt återuppbygga relationerna till Saudiarabien och andra Gulfstater, men också närmat sig Ryssland. Genom köp av vapensystem och gemensamma militärövningar vill Egypten signalera ett oberoende från USA och Moskva ser Kairo som sin ”ledande partner” i regionen.

Egypten, med en stor sunni-muslimsk majoritet och en av arabvärldens starkaste militärer, är en viktig partner till Saudiarabien, inte minst som motvikt till Irans inflytande. Landets stabilitet är därför avgörande och Saudiarabiens samt Förenade Arabemiratens ekonomiska stöd till Egypten har sedan 2013 uppgått till 30 miljarder dollar. Mestadelen av detta har skett genom injektioner till centralbanken, lån och oljesubventioner för att backa upp stora budgetunderskott och underbyggt president Sisis maktposition.

Men sedan oljepriserna störtdök i mitten av 2014 har det skett betydande åtstramningar av Gulfstaternas egna statskassor, inte minst genom minskade bidrag till Egypten. Därmed tvingades president Sisi i november förra året skriva på ett avtal om 12 miljarder i lån från Internationella valutafonden. Avtalet kräver omfattande ekonomiska reformer, som redan visat på positiva resultat. Baksidan är en växande inflation och reformer som kraftigt sänka bränsle- och brödsubventioner, som slår hårt mot stora delar av befolkningen.

För två år sen presenterade regeringen planer på byggandet av en ny huvudstad öster om Kairo. Stadens slutnota beräknas till gigantiska 300 miljarder dollar, nästan hela landets BNP. Projektet ses av regimen som ett led i att lösa bostadsproblemen som uppstått efter decennier av snabb befolkningstillväxt och urbanisering. Men kritiker ser det inte som en lösning och tillräckliga investeringar har uteblivit.

Projektet kan ses som symtomatiskt för andra storskaliga planer som regimen hyser i syfte att rivstarta ekonomin, inte minst en planerad frihandelszon vid Suezkanalen. Dessa är beroende av utländska investeringar och Saudiarabien utlovade under ett statsbesök i april förra året en utvecklingsfond på 16 miljarder dollar. Dock har enbart ett fåtal mindre projekt påbörjats. Det oroliga säkerhetsläget på Sinai-halvön, såsom terrorattacken 2015 mot ett ryskt passagerarplan, är ett hinder för att den viktiga turistnäringen ska återhämta sig.

Lastfartyg utanför ön Tiran i Röda havet vid infarten till Akabaviken. Foto: Shutterstock

Spänningar i samarbetet

Under Saudiarabiens kung Salmans statsbesök i april beslutades också att de två öarna Sanafir och Tiran skulle överlåtas till Saudiarabien. De två öarna var tydligt utmarkerade i de planer på byggandet av Neom, en ny metropol vid Akabaviken, som kronprins Mohamed bin Salman presenterade i oktober.

Denna byteshandel väckte stora protester och en domstol har överklagat beslutet. Men regimen har försökt tysta kritiken genom att parlamentet ifrågasatt domstolens domsrätt i målet samt att man lät fängsla oppositionspolitikern Khaled Ali som drev rättsfallet. Islam Habib hävdar att den allmänna opinionen har förändrats och i folkmun kallas Sisi för al mutasawil eller ”tiggaren” på grund av eftergifterna till Riyad.

Den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salmans aggressiva utrikespolitik, inte minst Jemenkriget — där Egypten deltar med flyg- och sjöstridskrafter — har lett till spänningar i samarbetet. Under 1960-talet stred Egypten mot saudiska styrkor i Jemen, ett krig som orsakade stora förluster och innebar att det var en försvagad egyptisk armé som mötte Israel i det för Egypten katastrofala Sexdagarskriget 1967. Minnet av 1960-talets konflikt begränsar Sisis möjligheter att också delta med marktrupper som Riyad tidigare begärt.

Däremot har länderna upprepade gånger förnekat att deras relation skulle vara ansträngd. Såväl Mellanösternanalytikern Mikael Eriksson vid FOI som Egyptenkännaren Islam Habib drar slutsatsen i samtal med UI att oenigheterna i egyptisk och saudisk politik gällande de två öarna samt Jemenkriget är inte tillräckligt allvarliga för att i nuläget stjälpa samarbetet.

Presidenterna Sisi och Putin i Kairo 2015. Foto: Kremlin.ru

Men Mohamed bin Salmans aggressiva utrikespolitik, inte minst en eskalerad retorik mot Iran, oroar Kairo. När det gäller Syrien har Egypten alltmer följt Moskvas linje i Astana-processen samt i säkerhetsrådet till stöd för Assadregimen. Än så länge består relationerna till Saudiarabien, men ställningstagandet i Syrienfrågan, som går på tvärs mot den saudiska linjen, visar på att Riyad inte längre kan förvänta sig Kairos helhjärtade stöd.

Sisis ställning alltjämt stark

Med ett minskat ekonomiskt stöd från Gulfstaterna har Egypten på senare år fört en mer självständig utrikespolitik. Det försiktiga närmandet till Ryssland signalerar ökat oberoende från USA efter att relationerna till Washington försämrats. Ryssland är en mindre krävande partner än Saudiarabien där de egyptiska eftergifterna som överlåtandet av öarna Sanfir och Tiran samt deltagande i Jemenkriget har piskat upp en inrikespolitisk opposition.

Trots detta är de goda relationerna till Gulfstaterna oumbärliga för fortsatta investeringar och länderna vid Gulfen är de största importörerna av egyptiska varor och tjänster. Sisis maktposition är beroende av ett ekonomiskt uppsving men regimen står inför ett moment 22 där ekonomiska reformer är nödvändiga men har väckt missnöje på de egyptiska gatorna.

Men inför presidentvalet nästa år håller militären alltjämt makten i ett järngrepp och landvinningarna från revolutionsdagarna från 2011 har gått förlorade. Under ökad censur, repressalier mot icke-statliga organisationer och polisvåld finns det lite utrymme för en opposition att växa fram.