Kampen om Colombias väljare Farcs nya strid

BOGOTÁ

Egentligen är det konstigt att någon överhuvudtaget trodde att avväpningen av Farc skulle fungera. Sedan 1990-talet har Colombia varit hemvist för åtta avväpningsprocesser, alla mer eller mindre misslyckade. Ingen vet heller hur många vapen Farc äger. Men när de sista containrarna hämtades av FN den 15 augusti, deklarerade president Santos kriget som officiellt avslutat. Fredsprocessens första etapp firades som en triumf.

Colombias president Juan Manuel Santos besöker stortinget och dess talman Olemic Thommessen, dagen efter mottagandet av Nobels fredspris. Foto: Stortinget/Creative Commons

Carlos Montoya, projektledare för freds- och konfliktprogrammet på den colombianska organisationen Fundación Paz y Reconciliación, säger att processen är den första i Colombia där varje rebellsoldat lämnat in minst ett vapen. Skillnaden mellan denna och tidigare är att gerillan vill få politisk legitimitet.

— Vi kan jämföra det med paramilitärerna som officiellt avväpnades mellan 2003 och 2006. De lämnade in enbart ett vapen för varannan medlem, och därefter omgrupperade sig många av dem i kriminella gäng, säger han.

Amerikansk forskning om fredsprocesser mellan 1975 and 2005, har visat att av dem som innehöll överenskommelser om politisk inkludering återföll endast 21 procent i väpnade strider. När sådana avtal saknades var siffran istället 56 procent. I de colombianska fredsförhandlingarna blev det därför en kärnfråga att låta Farc ombildas till ett politiskt parti. 

Farc har tidigare bedömts kunna räkna med högst några få procent av väljarstödet när de går till val nästa år. Ex-presidenten Alvaro Uribe, ledare för högerpopulistiska Centro Democrático, har lanserat en “civil motståndsrörelse” mot fredsavtalet, med argumentet att Farc kommer lämna Colombia i händerna på “castro-chavismo”. Krisen i ”chavismens” hemland Venezuela gör det till tacksam skrämselretorik. Den 11 november samlades dessutom en Farc-delegation utanför Caracas, för att undersöka möjligheterna att etablera en politisk rörelse i grannlandet.

I sitt preliminära partiprogram och på sociala medier för Farc ett resonemang som enligt colombiansk press är ”mer reformistiskt än socialistiskt”. Partiet har fokuserat på områden som anställningstrygghet, förbättrad infrastruktur och jämställdhet mellan könen (bland partistyrets 16 medlemmar återfinns dock endast en kvinna). Farc förordar blandekonomi och accepterar äganderätten. Partiet har för länge sedan lösgjort sina gamla band till Colombias kommunistiska parti, även om det inte utesluter att bilda en allians med dem inför valet 2018.

I sin partikampanj har partiet riktat in sig på den fråga som kanske starkast bekymrar Colombias väljarkår just nu: kampen mot korruptionen. Det är ett taktiskt drag, då fredsprocessen har fått colombianska väljare att bry sig mindre om säkerhetsfrågor och mer om korrupta politiker. En rad muthärvor som skakat den colombianska politiken den senaste tiden har fått förtroendet för de etablerade partierna att sjunka.

Farc-soldat i väntan på avväpning. Foto: Damien Fellous/Mira-V

De som förkastar gerillans blodiga historia blidkas knappast av Farcs ovilja att bryta med sitt förflutna - till exempel genom att vägra byta ut sin ökända akronym. 

”Dels tyder det [namnet] på en avsaknad av självkritik mot deras egen historia. Dels att de ignorerar de väljargrupper för vilka namnet associeras med fruktan, arrogans och blodbad”, skrev det colombianska nyhetsmagasinet Semana dagen efter lanseringen av partiet “Farc” den 1 september.

Carlos Montoya från Fundación Paz y Reconciliación säger att det är väldigt svårt att komma över misstron mot Farc:

— Och det är naturligt eftersom det handlar om en gerilla som varit aktiv i över 50 år. I landets mest tätbefolkade områden är de totalt stigmatiserade.

Tre fjärdedelar av Colombias invånare lever idag i städer. Deras prioriteringar ligger sällan i linje med Farcs ursprungliga krav på jordreformer, ett småbrukarvänligt regimskifte och antikapitalistisk revolution. Farcledaren Iván Márquez försökte tillmötesgå även denna grupp vid partilanseringen, då han deklarerade att Farc vill bli den ”nya urbana aktören”. Lokaltrafiken och bostadssituationen i städerna måste förbättras, menade han. Han vet att minst tre fjärdedelar av befolkningen bör hålla med.

Farcs största väljarstöd finns dock troligtvis på landsbygden, där krigets rötter lever kvar. Fortfarande äger 1,5 procent av befolkningen mer än hälften av Colombias mark, och 2015 levde nästan hälften av landsbygdens invånare under fattigdomsgränsen.

Det är också där, i det maktvakuum som uppstod när Farc lämnade sina områden under vita flaggor, som det avgörande slaget om fredsprocessens framtid kommer att utkämpas.

Historien har visat att det politiska våldet ofta fortsätter flera år efter att ett fredsavtal är undertecknat. Avväpningsprocesser tenderar att ge spelrum för nya väpnade aktörer. Colombia är inget undantag. Inför gerillans demobilisering i december 2016 varnade FN för ”spänningar” som kan uppstå i före detta Farc-områden när ”nya maktstrukturer etablerar sig.” Man fick rätt. Spänningarna blir i en blodig realitet där paramilitära och kriminella grupper försöker ta över narkotikahandel och illegala gruvor som tidigare legat under Farcs kontroll.

Demonstration för Farc i Bogotá när gerillan ombildades till ett parti den 1 september. Foto: Julio Barrera/Mira-V

I denna nya maktkamp lever sociala ledare särskilt farligt. Samtidigt som det allmänna våldet i Colombia har sjunkit till historiskt låga nivåer sedan fredsförhandlingarna inleddes 2012, har morden på sociala ledare ökat. Enligt den välrenommerade människorättsorganisationen Somos Defensores, inträffade 51 sådana mord under det första halvåret 2017 – ett var tredje dag. Det innebär en ökning med 31 procent jämfört med samma period förra året. De flesta av offren är engagerade i vad som historiskt sett har ansetts vara Farcs hjärtefrågor, som landsbygdsutveckling och en rättvis fördelning av naturresurser. En stor del av dem tillhör den politiska rörelsen Marcha Patriótica, som har starka ideologiska band till Farc. Dessutom har minst 25 avväpnade Farc-medlemmar mördats sedan november förra året, rapporterade nyligen tidningen El Tiempo.

I Farcs minne lever 1980-talets havererade fredsförhandlingar då mer än 3000 medlemmar från det politiska parti som bildades av Farc dödades på mindre än tio år. Den nuvarande fredsprocessens största hot är att Farc återgår till vapnen i rädsla för att historien ska upprepa sig.

President Santos har lovat att göra sitt bästa för att inte ”göra om misstag från det förflutna”. Därför innehåller fredsavtalet skyddsgarantier som innebär att regeringen, med hjälp av 65 000 soldater och 950 poliser, säkrar Farcs zoner och bekämpar andra väpnade aktörer. Från september assisteras de också av en insatsgrupp från FN. Men Farcs förtroende för statens förmåga att skydda dem är lågt.

Rodrigo Londoño, alias Timoshenko,  med Norges utrikesminister Børge Brende. Foto: M B Haga/Norges UD

Den andra stora gerillan, ELN, inledde fredsförhandlingar med regeringen 2016. Det var ingen slump att de väntade ut förhandlingarna med Farc, och hur implementeringen av fredsavtalet lyckas under den närmaste tiden kommer att ha en avgörande betydelse för om ELN fortsätter sina samtal eller inte.

Den 1 november offentliggjorde en av Farcs tre ledare Rodrigo Londoño, alias ”Timochenko”, att han kommer ställa upp som kandidat i presidentvalet 2018. Till posten som vicepresident kandiderar svensk- colombianska Imelda Daza, som 2015 återvände till Colombia efter 26 år i småländska Aneby för att leda vänsterpartiet Patriotiska Unionen. Att de lyckas hela vägen är föga troligt, men att ge Farc en chans i maktens korridorer skulle de flesta tjäna på.