Kina vill vara med och utnyttja Arktis möjligheter

Arktis är ett av de områden där konsekvenserna av global uppvärmning och klimatförändringar är mest påtagliga. Det har lett till att aktörer, utöver de länder som besitter arktiskt territorium, visar ett växande strategiskt intresse för regionen eftersom möjligheten att utvinna sällsynta mineraler och naturresurser ökar, samt att eventuellt nya handelsrutter kan öppnas i spåren av issmältningarna. En av dessa aktörer är Kina, som i juni publicerade ”Vision for Maritime Cooperation under the Belt and Road Initiative”, vilket utgör den hittills mest tydliga redovisningen av vilka Pekings prioriteringar i Arktis är.

Trots att Kinas närmaste gräns ligger 1400 km bort från Arktis, har landet de senaste åren försökt porträttera sig självt som ett ”nära-Arktis land” (近北极国家) genom att poängtera att de frågor som berör Arktis även påverkar Kinas ekonomi, samhälle och politik. Det är därför meningsfullt, menar man i Peking, för länderna vid Arktis att fortsätta samarbeta med Kina, som är en av världens största handelsnationer, och därmed minska risken för konflikt i Arktis.

Ny Ålesund på Svalbard där Kina har en forskningsstation. Foto: Shutterstock 

Avsaknaden av arktiskt territorium till trots, så visade Kina ett intresse för regionen redan 1925, då man ratificerade Svalbardtraktaten. Avtalet förtydligade Svalbards folkrättsliga status och innebar att området tilldelades Norge. Under senare år har Kina förespråkat naturvetenskapligt samarbete med flera arktiska länder, och i juli 2004 öppnades forskningsstationen ”Gula floden”  (黄河站) i Ny-Ålesund på Svalbard. I samma anda har Kina och de nordiska länderna även etablerat ett China-Nordic Arctic Research Center, som forskar kring klimatförändringar i Arktis, arktiska resurser och handel, samt arktisk politik och internationell rätt. Dessa initiativ belyser Kinas försök att genom forskningssamarbeten förstärka och utöka sitt inflytande i arktiska frågor.

Det har också varit ett sätt att inte väcka för stor misstänksamhet gentemot Kinas ökande närvaro i regionen. När konteramiral Yin Zhuo (尹卓) i 2010 argumenterade för att Arktis bör betraktas som ett område där alla länder har lika rättigheter menade många västerländska analytiker att det var ett tydligt exempel på hur Kina försöker använda sig av sitt ekonomiska inflytande för att tillskansa sig politisk makt. Följaktligen avslogs Kinas två första medlemsansökningar till Arktiska rådet 2009 och 2011 (som består av åtta permanenta medlemmar och tretton observatörsländer). Först 2013 lyckades Kina få observatörsstatus, tillsammans med Indien, Japan, Sydkorea och Singapore – vilket för övrigt belyser att det är många länder som ser ett strategiskt värde i Arktis; det är inte bara Kina som försöker utöka sin framtida närvaro i området.

Isbjörnar utanför Svalbard. Foto: Ondrej Prosicky/Shutterstock

Kina hävdar att det inte har något intresse av att förändra den nuvarande maktordningen i Arktis, och att man respekterar varje lands suveränitet, vilket dessutom var ett av de krav Arktiska rådet ställde på eventuella observatörsmedlemmar. I ”Visions” framgår även att Kina förväntar sig att rådet i gengäld ska respektera Kinas rätt enligt internationell lag att få bruka transportleder och internationella vatten för forskningssyften.  Peking målar här upp de syften och ambitioner Kina har kring Arktis, som att samarbeta med andra länder om naturresurser, att utveckla nuvarande och framtida handelsrutter, samt samarbeta med länder för att kartlägga klimatförändringars påverkan på Arktis och dess ekosystem.

I ”Visions” framkommer det också att dessa samarbeten ska leda till att Norra ishavet blir en ”blue economic passage”, som integrerar Europa och Asien genom en ny sjöfartsled, i komplement till två andra liknande passager. Det framgår klart att Arktis har en tydlig plats i president Xi Jinpings stora utrikespolitiska projekt, den nya Sidenvägen.

En orsak är att Kina vill tillgodose sina framtida energibehov. År 2008 publicerade US Geological Survey en rapport som hävdade att Arktis besitter 13 procent av världens oupptäckta oljeresurser, samt 30 procent av världens naturgasresurser, vilket väckte stort intresse innan kraschen på råvarumarknaden 2014-15, som forskaren och Kinaexperten Marc Lanteigne påpekar i en artikel publicerad i januari i år. Trots att de låga råvarupriserna består, har Kina ett långvarigt intresse av att finansiera projekt som kan leda till utvinningen av nya resurser. Kina är världens största konsument av sällsynta jordartsmetaller, och i mars 2014 kom China Non-Ferrous Metal Industry’s Foreign Engineering and Construction Co Ltd överens med Greenland Minerals and Energy, ett australiensiskt bolag baserad i Perth, om att utforska möjligheterna att utvinna sällsynta mineraler och uran i Kvanefjeld på Grönland.

Det har dock inte resulterat i någon resursutvinning ännu. En del av lokalbefolkningen är skeptiska till hur gruvor kan påverka deras miljö. En annan anledning är att utvinningen av uran har väckt en del juridiska frågetecken i Danmark, vars regering hävdar att uran berör nationell säkerhet, och därmed måste Köpenhamn bestämma om någon eventuell utvinning kan ske.

Den ryska isbrytaren Kapten Dranitsyn i Arktis ismassor. I bakgrunden det franska segelfartyget Tara. Foto: Mike Dunn/NC State Museum of Natural Sciences/NOAA

Behovet av naturresurser har även lett till ett fördjupat samarbete med Ryssland. Partnerskapet mellan Moskva och Peking är däremot huvudsakligen pragmatiskt, snarare än en långsiktig allians, vilket en rapport av Sipri publicerad i juni i år också framhäver. Ryssland har tidigare motsatt sig ett ökat inflytande av utomstående aktörer i Arktiska rådet, men ser nu ett fördjupat samarbete mellan Peking och Moskva som ett sätt att bemöta sanktionerna mot Putins regim. Dessa har begränsat den ryska regeringens ekonomiska resurser, och Kina, som är berett att investera i infrastrukturprojekt kring Nordostpassagen och diverse energiprojekt, ses som en partner för att motverka detta.

Kina och Ryssland publicerade den 4 juli i år ”China-Russia Joint Declaration on Further Strengthening Comprehensive, Strategic and Cooperative Partnership”. I dokumentet konstaterar länderna att de vill utöka sitt strategiska samarbete, samt fortsätta investera i den arktiska regionen för att skapa ”Ice Silk Road”, som syftar på just Nordostpassagen.

Att Nordostpassagen blir en allt viktigare transportled kommer att påverka den globala handeln, men är också särskilt betydelsefullt för Kina eftersom man kommer att minska sitt beroende av transporter genom de politiskt instabila och känsliga lederna genom Suezkanalen och Malackasundet. 2012 navigerade det första kinesiska skeppet ”Snödraken” (雪龙) Nordostpassagen och nådde Barents hav, och 2013 seglade ”Oändligt liv” (永生) från Dalian till Rotterdam på 33 dagar, ungefär två veckor snabbare än om man hade valt de traditionella sjöfartslederna.

Även om Kina har fördjupat sitt samarbete med Ryssland, har Peking också varit aktivt med att förbättra relationerna med både Norge och Island. 2013 slöt Kina ett frihandelsavtal med Island, och förbindelserna med Oslo normaliserades i december 2016, efter att ha varit i stort sett frusna sedan litteraturkritikern och aktivisten Liu Xiaobo tilldelades Nobels fredspris 2010. Det talar för att Kina har lyckats upprätta en närvaro i området som accepteras. De arktiska länderna måste nu se till att samarbetet med utomstående aktörer, inklusive Kina, bidrar till en hållbar utveckling i Arktis.