Politisk maktkamp hotar freden i Elfenbenskusten

Inbördeskriget i Elfenbenskusten bröt ut den 19 september 2002 efter att en grupp unga militärer misslyckades med att avsätta president Laurent Gbagbo. Militärerna reste sig för att försvara landets nordliga invånare från den snabbt tilltagande diskrimineringen som de utsattes för under Gbagbos styre och den politiska ideologin Ivoirité. Militärkuppen utvecklade sig snabbt till ett fullskaligt inbördeskrig och vapenvila slöts först när franska militärstyrkor intervenerade och etablerade en demilitariserad zon tvärs över landet. Trots ihärdiga medlingsförsök för att nå en fredlig lösning mellan rebellkoalitionen Forces Nouvelles och regeringssidan bestod dödläget i nästa tio år. Konflikten tog inte slut förrän rebellsidan lyckades erövra storstaden Abidjan och arrestera Gbagbo i samband med eftervalsvåldet 2011.

Med många mått mätt har Elfenbenskusten gjort enorma framsteg sedan inbördeskrigets slut 2011. Landet som då fruktades urarta till en etnisk konflikthärd av rwandiska proportioner är idag en någorlunda välfungerande demokrati som under de första sex åren som postkonfliktland upplevt en snabb ekonomisk utveckling. I en artikel i Utrikesmagasinet tidigare i år beskrev till exempel den svenske före detta biståndsministern och diplomaten Pierre Schori hur ett enigt säkerhetsråd fastslagit att fredsoperation UNOCI har ”uppnått sitt mål att bistå Elfenbenskusten att återupprätta fred och stabilitet, förbättra den ekonomiska tillväxten och genomföra fria parlaments- och presidentval under 2015 och 2016.”

Chefen för FN-insatsen UNOCI, Aïchatou Mindaoudou Souleymane, tröstar kvinnor i Bayota efter blodiga strider i området 2015. Foto: UN Photo/Abdul Fatai Adegboye

Men trots att den internationella hyllningskören sjunger i takt tornar orosmolnen upp sig över Västafrikas ekonomiska motor. Många bedömare som jag har talat med i Elfenbenskusten ställer sig frågande till UNOCI:s uttåg och menar att FN har haft för bråttom att dra sig tillbaka från landet. Visserligen har de blå baskrarnas avfärd inte följts av någon större försämring av säkerhetsläget, men det lugnar inte de ivorianer som jag intervjuat.

Den huvudsakliga anledningen till att många bedömare i Elfenbenskusten är oroliga är att de politiska val som hittills ägt rum sedan krigsslutet knappast utgjort något verkligt lackmustest för den politiska stabiliteten i landet. Alltsedan president Alassane Ouattara kom till makten 2011 har landets styrts av en bred koalition, Rassemblement des Houphouëtistes pour la Démocratie et la Paix (RHDP). Koalitionen består av presidentens parti RDR och flera starka oppositionspartier (PDCI och UPDCI) och har i praktiken kunnat befästa sin politiska ställning mycket tack vare stöd från Forces Nouvelles.

Sprickor inom den styrande koalitionen är ett orostecken, men än allvarligare är att presidenten befinner sig i en allt bittrare maktkamp med talmannen för nationalförsamlingen, tidigare rebelledaren Guillaume Soro. Soro har gjort det tydligt att han har höga politiska ambitioner och har tagit sikte på presidentposten 2020. Om den politiska skiljelinjen i Elfenbenskusten tidigare drogs mellan politiska partier, skär den nya politiska fronten rakt igenom det styrande partiet RDR.

Guillaume Soro. Foto: The Daily Maverick/Wikimedia Commons

Den politiska tvekampen mellan Ouattara och Soro tar sig en rad olika uttryck. Presidenten anklagas av Soro-anhängare för att ha drivit igenom en omskrivning av konstitutionen som ställer Soro längre från presidentposten än tidigare. Han påstås även ligga bakom en utrensning av Soro-sympatisörer inom såväl säkerhetsstyrkorna som civila myndigheter, inklusive det ekonomiskt inflytelserika kakaoexportrådet. En annan källa till missnöje bland Soro-anhängare är arresteringen av Soros närmsta man, Souleymane Kamagaté Koné (även känd som ”Soul to Soul”), för en vapengömma som upptäcktes i Bouaké tidigare i år. Han har sedermera häktats för högförräderi. Dessa ”utrensningar” väcker ont blod och är inte helt olika de utrensningar som skulle visa sig bli upprinnelsen till den militärkupp som 2002 eskalerade till inbördeskrig.

Guillaume Soro, å andra sidan, anses av de flesta bedömare ligga bakom vårens militäruppror. Dessa protester, som nästan ledde till sammandrabbningar mellan demonstrerande ex-rebeller och specialstyrkor i maj, handlar officiellt om uteblivna pensionsutbetalningar men anses av många vara ett sätt för Soro att signalera hur starkt hans inflytande över före detta rebeller inom militären verkligen är. Säkerhetsstyrkorna är djupt splittrade och tenderar att tjäna enskilda befälhavare snarare än nationen. De institutioner och nätverk som rebellerna skapade under ett decennium av ockupation har visat sig svåra att avveckla och utgör fortfarande en källa till inflytande för tidigare rebelledare inom Forces Nouvelles. Individer som tjänade rebellernas civila administration har integrerats i RDR och sitter idag på politiska poster på lokal, regional och nationell nivå. Detta stärker Soros hand i den pågående maktkampen.

Utöver den politiska dragkampen finns en rad andra orostecken. De senaste åren har en rad väpnade attacker mot polisstationer och gendarmerier ägt rum runt om i landet. Även om det spekuleras fritt kring deras syfte är det fortfarande oklart vem som ligger bakom. Detsamma gäller flera dramatiska massflykter från landets fängelser. Och trots att väpnade islamistiska rörelser inte har något fotfäste i Elfenbenskusten finns ett uttryckligt hot från al-Qaida i Islamiska Maghreb (AQIM) mot landet, särskilt mot den påtagliga franska närvaron. Senast förra året attackerade terrorister en badort i staden Grand Bassam vilket kostade 14 människoliv.

Kakaobönor plockas ur frukten. Elfenbenskusten är världens största producent av kakao.  Foto: Shutterstock

I de västra gränsområdena mot Liberia fortsätter lågintensiva markkonflikter att skörda människoliv. I oktober dödades till exempel sju personer och över 5000 drevs på flykt när lokala grupper slogs om en större kakaoplantage i regionen Cavally. Dessa markkonflikter, som ofta har etniska förtecken, är ett resultat av decennier av överlappande ägandeformer och politisk manipulation.

Det var i dessa områden som eftervalskrisen 2011 var som allra våldsammast och väldigt lite har egentligen gjorts för att lösa grundproblematiken. Många oroar sig för att dessa markkonflikter ska sprida sig och flätas samman med pågående konflikter inom säkerhetsapparaten. Som en högt uppsatt företrädare för Laurent Gbagbos numera marginaliserade parti FPI uttryckte det när vi diskuterade landets framtid: ”Nästa krig i Elfenbenskusten kommer att handla om mark.”

Att dessa orosmoln tornar upp sig mot bakgrunden av ett fallande kakaopris gör inte situationen bättre. Historiskt sett har politisk instabilitet i Elfenbenskusten, som är världens största kakaoproducent och vars ekonomi står och faller med råvarupriset på kakaobönor, alltid följt tätt inpå rejäla nedgångar på den internationella kakaomarknaden. De låga priserna bidrar till ökad kakaosmuggling till Ghana (som har statliga prisgarantier), vilket minskar det fiskala underlaget som är nödvändigt för att stävja upproriska ex-kombattanter. I takt med att säkerhetsstyrkorna alltmer dras in i den politiska maktkampen minskar också deras kapacitet att hantera ständigt uppblossande markkonflikter och det växande hotet från jihadistiska terrorgrupper i Sahelområdet.

FN-insatsen UNOCI bidrog otvetydigt till att förhindra ett fullskaligt inbördeskrig och etnisk rensning i Elfenbenskusten. Men huruvida landet verkligen har lämnat kriget bakom sig kan bara framtiden utvisa. Presidentvalet 2020 och den politiska mobilisering som sker dessförinnan lär bli helt avgörande.