Ryska revolutionen – oundviklig och katastrofal

Februarirevolutionen 1917 gjorde slut på det 300-åriga ryska tsarväldet och Oktoberrevolutionen införde ett nytt samhällssystem byggt på idéer och tvång, samt påverkade i form av Sovjetunionen starkt Europas och världens utveckling under hela 1900-talet. Till 100 års-minnet av detta har det hållits ett otal konferenser och utgivits en mängd böcker. En bra bok är engelsmannen Geoffrey Swains A Short History of the Russian Revolution (I. B. Tauris, London & New York 2017) som sammanfattar forskning och identifierar väsentliga faktorer. Dock tar han inte med utvecklingen inom kulturen.

I polemik med bland andra sovjetforskningens nestor Leonard Schapiro menar Swain att den ryska arbetarklassen efter demonstrationerna och strejkerna i januari 1905, som tvingade tsaren att inrätta ett parlament (duma) och proklamera demokratiska rättigheter, var revolutionär snarare än reformistisk. Medan tsarmakten under åren därefter stegvis inskränkte de demokratiska rättigheterna och slog ner alla protester, till exempel i massakern vid floden Lena 1912, så ökade missnöjet. Bolsjevikerna vann inflytande på bekostnad av mensjevikerna, särskilt när dessa stödde insatserna i kriget som började 1914.

Swain anser därför att Februarirevolutionen 1917 (enligt rysk tideräkning), som störtade tsarmakten, var en avvikelse och Oktoberrevolutionen kulmen på den revolutionära vågen och en reaktion på den provisoriska regeringens misslyckande. Under hårt tryck nerifrån – demonstrationer, strejker och soldatmyterier – tvingade ledande dumapolitiker och militärledningen tsaren att abdikera, en provisorisk regering dominerad av liberala politiker upprättades, och mycket omfattande demokratiska rättigheter infördes. Samtidigt etablerade mensjevikerna ett arbetarråd (sovjet) i Petrograd och annorstädes, som också omfattade soldater. Dess första order var att dumans militära beslut bara fick genomföras om de inte stred mot sovjetens order.

Mensjeviken Irakli Tsereteli och Alexander Kerenskij från Socialistrevolutionärerna (SR) gick i april med i regeringen. Samtidigt återvände ledande bolsjeviker från förvisning och exil, däribland – med tysk hjälp – Lenin, som i sina aprilteser krävde all makt till sovjeterna och arbetarnas och böndernas diktatur. Inledningsvis gick de in för att vinna majoritet inom sovjeterna.

Arbetare från Putilovfabriken i Petrograd demonstrerar under februarirevolutionen 1917 för bättre villkor för soldaternas familjer. Foto: Wikimedia Commons
 

Swain visar att inställningen till kriget starkt påverkade utvecklingen. Medan Petrograd-sovjeten och bolsjevikerna ville ha fred, förblev regeringen trogen sina allierade i väst. Som krigsminister agiterade Kerenskij vid fronten med kraft för kamp för fred, frihet och demokrati mot de gamla imperierna Tyskland och Österrike-Ungern och startade en offensiv i mitten av juni. Men den misslyckades och oroligheter (”julidagarna”) utbröt i Petrograd.

Lenin ansåg dock inte tiden vara mogen för att ta makten och måste fly. En ny, mer social regering bildades under Kerenskij. Den nye överbefälhavaren Lavr Kornilov försökte sedan genomföra en militärkupp men Kerenskij stoppade den genom att låta beväpna arbetarnas ”röda garden”.

Swain klargör vidare att regeringen under sommaren alltmer förlorade kontrollen över samhället. På grund av krig och krisåtgärder fortsatte strejkerna, många fabriker lades ner, vilket ledde till arbetslöshet, eller övertogs av arbetarråd. På landet organiserade sig bönderna, övertog adelns mark och minskade produktionen, vilket ledde till matbrist i städerna. Soldater vid fronten deserterade och andra vägrade bli sända dit, de tyska trupperna avancerade. I september fick bolsjevikerna stöd i Petrograd-sovjeten för kravet på en sovjetregering, medan Kerenskij kallade till ett ”för-parlament”, där alla samhällsgrupper skulle ingå.

Rekonstruktion av Oktoberrevolutionen på 100-årsdagen den 7 november i Gomel, Vitryssland. Soldater överlämnar sig till rödgardister. Foto: Grisha Bruev/Shutterstock 

Swain skildrar ingående hur Lenin före och efter sin återkomst till Petrograd den 23 oktober (vår tideräkning) genomdrev sin vilja att bolsjevikerna skulle bojkotta för-parlamentet och ta makten genom ett väpnat uppror före den andra sovjetkongressen som planerades till oktober – i strid med Lev Kamenev och Grigorij Zinovjev, som menade att bolsjevikerna kunde få makten där utan väpnat uppror.

Men Lev Trotskijs centrala roll framgår också. Det var han, som i egenskap av Petrograd-sovjetens ordförande organiserade dess militära revolutionära kommitté (MRK) och genomförde maktövertagandet, och han formulerade taktiken att inte bestämma datum utan avvakta ”kontrarevolutionärernas” försök att hindra sovjetkongressen. Tillfället kom då regeringschefen Kerenskij beslöt flytta trupper från Petrograd för att möta den tyska framryckningen och natten till den 6 november beordrade att MRK skulle arresteras och bolsjevikpressen stängas.

Förparlamentet röstade samma dag ner Kerenskij och majoriteten anslöt sig till kravet på en sovjetregering. Bolsjevikkuppen den 7 november (25 oktober, rysk tideräkning) godkändes genast av den just öppnade sovjetkongressen och en regering kallad folkkommissariernas råd bildades enbart bestående av bolsjeviker. Lenin proklamerade proletariatets diktatur, lät stänga den ”borgerliga” pressen, arrestera alla möjliga motståndare till bolsjevikerna och genomföra utrensningar i partiet. Den 20 december 1917 bildades därför (i MRK:s ställe) en ny, hemlig polis, Tjekan, formellt för att bekämpa kontrarevolution, terrorism och sabotage.

Men Swain poängterar att bolsjevikregimen ännu inte satt säkert. Redan några dagar efter kuppen försökte trupper lojala till Kerenskij inta Petrograd, men stoppades av de röda gardena. Lenin, som sedan länge velat ha samarbete med de fattigaste bönderna, förhandlade efter kuppen med vänster-socialistrevolutionärerna (vänster-SR) och gav dem i december både plats i regeringen och Tjekans ledning. Den fortskridande konfiskeringen av adelsgods blev en framgång för vänster-SR.

Lenin måste i november acceptera det allmänna val till en lagstiftande församling, som både regering och sovjeten förberett sedan våren, men resultatet blev att bolsjevikerna bara fick 24 procent av platserna mot 54 för vänster-SR. Då församlingen öppnade den 18 januari 1918 stängdes den snart av på order av Lenin.

Angående den centrala frågan om fred såsom Lenin utlovat inleddes i början av december 1917 förhandlingar med Tyskland och vapnen tystnade tillfälligt. Förhandlingarna komplicerades av att en ukrainsk folkrepublik utropades i Kiev, som inledde egna fredsförhandlingar med Tyskland. Bolsjevikerna skapade då en sovjetrepublik i Charkiv, som vid årsskiftet inledde ett inbördeskrig mot Kiev.

Ryska revolutionens tvårsdag firas 1919 på Röda torget i Moskva. I mitten Lenin och Trotskij. Foto: Wikimedia Commons

Kriget öppnade också en spricka bland bolsjevikerna. Medan Trotskij inte ville ha fred utan ett revolutionärt krig mot världsimperialismen i hopp om arbetaruppror i Berlin och Wien, förespråkade Lenin fred på de tyska villkoren för att få andrum för revolutionen. Då tyskarna den 23 februari 1918 intog Pskov, vann Lenins linje. Fredsavtalet undertecknades dagen efter i Brest-Litovsk och ratificerades i mars av en sovjetkongress. Huvudstaden flyttade till Moskva. Lenin föreslog ett ekonomiskt avtal med Tyskland.

Men enligt Swain ville inte bara Trotskij utan också de andra partierna inklusive vänster-SR fortsätta kriget, vilket fick stöd från västmakterna. SR-styrkor stödde tjeckoslovakiska krigsfångar som ville fortsätta kriget, och under sommaren bildades vid Volga en sovjetrepublik i krig med Tyskland. Lenin anklagades för att ha gjort Sovjetryssland till den tyska kapitalismens tjänare.

Vänster-SR reagerade också starkt mot att Lenin förklarade ”klasskrig” på landet och lät ”produktionsbrigader” beslagta säd från bönderna. På den femte sovjetkon­gressen i juli hoppades partiet få 40 procent av rösterna, men bolsjevikerna riggade valet. När den tyske ambassadören sedan mördades av vänster-SR, uteslöt Lenin partiet från sovjeterna och kommunistterrorn började på allvar. Därmed inleddes två års förödande inbördeskrig och 70 års diktatur.

Avslutningsvis ställer Swain den kontrafaktiska frågan vad som kunnat hända om Lenin förlorat valet och en regim av bolsjeviker och vänster-SR som en fortsättning av tiden efter februari 1917 tillträtt. Kriget skulle ha fortsatt men inbördeskriget kunnat undvikas. Tyskarna hade kanske intagit Moskva men den allierade offensiven på västfronten framåt hösten kunde ha räddat regimen. Men som Swain övertygande visar ville Lenin behålla makten och drog sig inte för terror och inbördeskrig. Med Lenin vid makten framstår också Stalins diktatur som oundviklig.