EU vill bekämpa migration med militära medel

Nyligen beslöt EU:s medlemsstater, under toppmötet på Malta, att inleda ett partnerskap med Libyen. Det är ett av många försök med en uttalad målsättning att rädda liv och få stopp på människosmugglingen. Det är också ett led i den redan pågående militära insatsen EU Naval Force Mediterranean (EuNavfor Med)  i vilken Sverige deltar under ledning av Italien. Frågan är dock om det är rätt metod för att bekämpa människosmuggling, vars grundorsaker finns i Afrika söder om Sahara (Subsahara).

Människosmuggling över Medelhavet
I årtionden har ett mycket betydande antal migranter påbörjat sin resa i Libyen med sikte på Europa. Denna trend har accentuerats under de senaste åren, vilket beror på att krigen i Syrien och Irak har tvingat ett mycket stort antal människor på flykt.

Det är dock inte enbart skyddsbehövande som anträder resan över Medelhavet, utan en stor grupp är arbetskraftsmigranter som hoppas på förbättrade levnadsvillkor. I den här texten inkluderar ordet migrant både skyddsbehövande, det vill säga både flyktingar och arbetskraftsmigranter.

Libyen har under mycket lång tid fungerat som transitland för människor som vill till Europa. Det beror bland annat på att Libyens förre diktator Muammar Gaddafi välkomnade gästarbetare från Subsahara, vilket skapade en möjlighet för dem att tjäna ihop de pengar som krävdes för att ta sig vidare till Europa.

Räddade ur sjönöd. Foto: IOM/Francesco Malavolta/Shutterstock 

Definitionen av människosmuggling är enligt svensk utlänningslag när någon uppsåtligen hjälper en utlänning att olovligen komma in i eller passera genom Sverige eller en EU-medlemsstat. I grunden är människosmuggling från Nordafrika en företeelse som utvecklats till följd av de europeiska staternas restriktiva migrationspolicy, vilken gör det mycket svårt att ta sig till Europa på laglig väg. Idag utgör smugglingen en grundförutsättning för migrationen från Afrika till Europa. Samtidigt är det en form av transnationell brottslighet, som ofta är länkad till andra typer av internationell smuggling, till exempel av vapen och droger.

Det är inte ovanligt att även människohandel, också kallad trafficking, förekommer i migrantflödena över havet. Människohandel är ett brott mot den enskilda människan i syfte att exploatera henne. Det kan bland annat ske genom att rekrytera och transportera en person genom hot, våld, tvång, kidnappning eller bedrägeri. Det är inte ovanligt att migranterna som kommer över Medelhavet utsätts för olika typer av exploatering, till exempel prostitution eller hot om våld mot nära anhöriga. UNHCR rapporterar att människosmugglarna i Libyen systematiskt använder sig av våld för att tvinga ombord migranterna på båtarna. Resan över havet utgör en mycket stor risk, eftersom den oftast genomförs i sjöovärdiga båtar som saknar säkerhet.

Eunavfor Med
I april 2015 omkom över 800 migranter när deras båt kapsejsade utanför Libyens kust. Denna katastrof fick mycket stor medial uppmärksamhet och väckte debatt runtom i Europa om skyddsbehövandes möjlighet att få skydd i EU utan att riskera sina liv. Den tragiska händelsen ledde till att EU snabbinkallade ett extra ministermöte. Syftet var att diskutera vilka åtgärder EU skulle vidta för att förhindra att fler människor förolyckades på Medelhavet. Mötet resulterade i att EU påbörjade en militär insats, kallad Eunavfor Med, eller Operation Sophia, med målsättning att bekämpa människosmugglarna och förstöra deras affärsmodell. I praktiken innebär det att borda, genomsöka, avvisa och förstöra båtar som misstänks användas för människosmuggling och människohandel.

Eunavfor Med kan bara verka på internationellt vatten, inte på libyskt territorium. Insatsen leds av den italienska flottan. Sverige bidrar med tre officerare och en politisk rådgivare. I samband med EU:s nyligen genomförda ministermöte på Malta fick Eunavfor ytterligare en uppgift: att utbilda den libyska kustbevakningen i gränsbevakning. Ytterst är Eunavfor en del av EU:s säkerhetsstrategi för att upprätthålla skyddet av EU:s södra gräns i Medelhavet med ambitionen att stabilisera säkerhetsläget i Libyen.  

Flera av EU:s insatser har som målsättning att undsätta migranter på Medelhavet genom olika räddningsinsatser, bland annat den europeiska gräns- och kustbevakningsbyråns, Frontex, operation Trithon. Eunavfor Med har dock inte detta som sin uppgift, men det utgör i praktiken en viktig del av arbetet eftersom ett fartygs befälhavare har skyldighet att bistå människor i sjönöd.

Människosmugglarna har emellertid anpassat sina metoder till detta faktum. Tidigare transporterades migranterna hela vägen till Italien. Idag transporteras de till Libyens territorialgräns, där människosmugglarna förväntar att migranterna blir upplockade av EU:s fartyg eller av någon av de frivilligorganisationer som verkar på Medelhavet. Sannolikt bidrar detta till att optimera smugglarnas förtjänst.

Den nödvändiga sjöräddningen har gjort enskilda organisationer och Eunavfor till en del av smugglarnas nätverk genom att de transporterar migranterna från Libyens territorialgräns till Europa. På detta sätt minskas både smugglarnas risk att bli arresterade på internationellt vatten och deras omkostnader för långa transporter till den europeiska kontinenten. Det visar hur flexibla och förändringsbenägna människosmugglingarna är och hur de utnyttjar både moraliska och folkrättsliga skyldigheter för sina egna syften. Eunavfor  måste rädda migranterna i sjönöd eller i sjöovärdiga båtar. Samtidigt kan de inte komma åt smugglarna, så länge insatsen är begränsad till internationellt vatten. 

Migration som fenomen
Migration styrs av flera olika faktorer. Dessa inkluderar bland annat ökad globalisering, väpnad konflikt, politisk instabilitet, demografiska förhållanden med en mycket ung befolkning i kombination med arbetslöshet, socioekonomiska förhållanden och avsaknad av samhällsservice, kränkningar av mänskliga rättigheter samt ökad tillgång till kommunikation och medier vilka ger kunskaper om andra nationer och möjligheterna att migrera. Liksom vid andra större folkomflyttningar samverkar ofta en rad av dessa faktorer.

De som reser via Libyen är ofta både skyddsbehövande flyktingar och arbetsmigranter som söker asyl eller bättre livsvillkor. Under hösten 2016 kom de främst från Nigeria, Eritrea, Gambia och Senegal. Enligt UNHCR utgör arbetskraftsmigranterna mer än 50 procent. Det är en förändring från tidigare år, då skyddsbehövande utgjorde 60 procent av det totala flödet via Libyen. Anledning till att strömmen av skyddsbehövande har minskat beror, enligt UNHCR, på att de syriska flyktingarna väljer eller tvingas välja andra flyktvägar. Tidigare flög de till Algeriet och korsade gränsen till Libyen. Idag kommer de skyddsbehövande främst från Eritrea och Somalia. Människosmugglingen från Libyen är det slutliga steget på en långa resa. Libyen är främst ett transitland.

Libysk öken, på vägar där endast lokalbefolkningen eller smuggelsyndikaten hittar rätt. Foto: Shutterstock 

Människosmuggling är en komplex verksamhet. Den förändras efter rådande förhållanden för att optimera den ekonomiska vinsten beroende på de möjligheter och begränsningar som smugglingen medger. Smugglingsnätverken är inte nödvändigtvis toppstyrda hierarkiska strukturer eller sofistikerade karteller. Det är snarare nätverk som samverkar med andra nätverk. Även om verksamheten initialt kan vara strukturerad som en resebyrå så kontrollerar inte försäljaren av resan i migrantens hemland hela resvägen. Den kan närmast liknas vid en kedja med ett antal länkar, där migranten får ny information efter hand.

Undoc, United Nations Office on Drogs and Crime, rapporterar att människosmugglingen är speciellt välorganiserad i Västafrika, särskilt i Nigeria. Enligt studier genomförda av den mellanstatliga organisationen ICMPD (International Centre for Migration Policy Development), som även Sverige är medlem av, ingår en mängd människor och organisationer i smugglingen.

Några exempel på deras funktioner:

• upprätthålla internationella kontakter för att rekrytera migranter i deras hemländer
• vara mellanhand i ett transitland och hålla kontakt med landsmän
• anskaffa båtar, drivmedel och övrig logistik inför avfärd

Släktband och klantillhörighet kan spela en stor roll i vissa av nätverken. Det är värt att notera att det bara är undantagsvis som det finns besättningsmän på båtarna som tar migranterna över Medelhavet.

Svårt stoppa människosmugglingen
Eunavfor har räddat ett stort antal migranter i sjönöd. Insatsen har dock haft mindre framgång med att stoppa människosmugglingen. Inte mycket talar för att det kan förändras i framtiden. Grundorsakerna finns i migranternas hemländer och de kan inte hanteras med militära medel på Medelhavet. Smugglingen från Nordafrika är bara en liten del av betydande nätverk som även omfattar migranternas hemländer, organiserad brottslighet och diaspora i mottagarländerna.

På kort sikt behöver EU skapa förutsättningar för att både skyddsbehövande och arbetsmigranter ska kunna ta sig till Europa på ett säkert och ordnat sätt. Människor kommer inte sluta migrera. Detta gäller särskilt den unga befolkningen som finns i Västafrika. En stor del av världens arbetsföra befolkning kommer i framtiden att finnas i Nigeria. Europa har en åldrande befolkning och kommer att behöva arbetskraftsinvandring för att upprätthålla sina välfärdssystem och ekonomier, samtidigt som Västafrika inte kan generera arbetstillfällen till den växande arbetsföra befolkningen.

En annan faktor som inte Eunavfor kan påverka, eftersom insatsen är begränsad till internationellt vatten, är smugglarnas rörelsefrihet i Libyen. För att nå den målsättningen krävs också insatser från de libyska myndigheterna, vilket är en utmaning eftersom det fortfarande pågår en väpnad konflikt där och eftersom centralregeringen i Tripoli inte har kontroll över hela territoriet.

Kanske EU:s resurser bättre kan komma till användning genom att bekämpa grundorsakerna till migration i olika länder och genom att bidra till en hållbar migrationspolitik i EU som tar hänsyn till den ökande arbetskraften söder om Sahara och framtida behov i Europa.