Brist på EU-stöd slår hårt mot Italiens flyktingpolitik

Ett gäng unga killar från Nigeria, Gambia, Elfenbenskusten och Senegal, som idag befinner sig i en småstad i den italienska bergskedjan Apenninerna i centrala Italien, vittnar om hur de av olika skäl har tvingats lämna hemlandet på grund av fattigdom, konflikter och i vissa fall politiskt våld. Om hur de har tagit sig från sina olika hemländer, till ett grannland och sedan vidare i jakt på att hitta en plats att tillfälligt leva på. Killarnas berättelser skiljer sig från många av deras landsmäns historier. De som anlände till Italien ett eller två år tidigare bar på ett hopp om att ta sig till Europa. Men de här killarna har, enligt egen utsago, aldrig tänkt tanken.

Ändå har deras olika historier förvånansvärt likartade förlopp. De hamnade i Libyen. De berättar om hur detta sönderfallande land är som en magnet som suger åt sig de flyende, de utsatta och de äventyrslystna – alla de som från rader av länder desperat letar efter en bättre framtid. De berättar om hur de arbetat i Libyen, oftast inlåsta och ibland under våld eller hot om våld, och utan att få betalt. Vare sig de protesterar eller inte, transporteras de efter en tid – några veckor till några månader – till kusten och sätts i kontakt med en människosmugglare som ska ta dem över havet. Utan att de själva har bett om det. Utan att ha fått betalt för utfört arbete eller ha betalat för resan.

Genom öknar och berg i det vidsträckta och svårkontrollerade Libyen går leder som används av människosmugglare. Foto: Pascal Rateau

Men samtidigt hamnar de snart i skuld hos människosmugglarna vars nätverk sträcker sig över många nationsgränser. Det kanske mest synliga exemplet på detta är de nigerianska kvinnor, som har ökat explosionsartat i antal under det senaste året. Det handlar om unga fattiga kvinnor från Nigeria, som under falska förespeglingar lockas till Europa, och sedan ser sina drömmar grusas när de köps och säljs flera gånger på vägen, för att sedan utnyttjas för prostitution på gatorna i Europa och inte minst i Italien. Ibland används killarna som lockbeten, pojkvänner, eller för att kontrollera kvinnorna väl på plats i Europa.

Tack vare att de överlevde resan över Medelhavet, de flesta efter att ha plockats upp av Röda korset eller något annat större fartyg som finansierats av den italienska staten, kan vi ta del av deras berättelser. Medan de nu väntar på att få sin asylansökan prövad, får de tak över huvudet och mat- och fickpengar av en solidaritetsorganisation, som under de senaste åren har nischat in sig på organiserat mottagande av asylsökande i samarbete med polismyndigheten, finansierat av den italienska staten.

Tillsammans med Grekland är Italien det land i Europa som har tagit emot flest asylsökande de senaste åren. Italien är också det land som har räddat flest liv på Medelhavet. Landet har, till skillnad från många av grannländerna, inte stängt sina gränser.

Men Italien famlar idag efter en politik som kan balansera mellan flyktingmottagande och kontroll.

Flera försök har gjorts för att kontrollera situationen, eller snarare ta kontroll över de personer som kommer in i landet. Något EU kritiserade Italien för att inte ha gjort.

På uppdrag av EU-kommissionen inrättade Italien 2015 så kallade hotspots, ett slags akutmottagningar för asylsökande, i landets södra delar. De två första öppnades på ön Lampedusa och i Trapani på Sicilien. Tanken var att migranterna skulle tas emot för en första identifiering (fingeravtryck), registering och kategorisering, innan de skickades vidare inom det italienska mottagningssystemet eller direkt hem utan att få en asylansökan prövad.

Vid sidan av EU:s flyktingavtal med Turkiet blev dessa provisoriska läger EU:s enda svar på migrationskrisen. Tanken var att fånga upp alla flyktingar, så fort de landsteg i Italien, som första anhalt i Europa. Detta i syfte att dels öka kontrollen av de anländande, och dels att lättare kunna fördela flyktingarna mellan de olika EU-länderna.

I realiteten har dessa läger bara tjänat till att öka kontrollen, eftersom någon fördelning av flyktingar aldrig har kunnat genomföras mellan EU-länderna. Under tiden har lägren i södra Italien blivit en symbol för den misslyckade EU-politiken och dragit problemen till sin spets.

I en artikel i italienska Vice liknas hotspot-lägren vid en fabrik som producerar papperslösa istället för att bidra till att på allvar ta itu med de utmaningar Europa står inför när det gäller att dra sitt strå till stacken och hjälpa de hundratusentals, av världens totalt runt 60 miljoner flyktingar, som tar sig till Europa.

Italien kritiseras i en Amnestyrapport från november 2016, Hotspot Italy, för landets brister i mottagandet. Framför allt har organisationen dokumenterat övergrepp mot mänskliga rättigheter i de provisoriska lägren. De, som skulle vara EU:s svar på ett förbättrat mottagande, har visserligen lett till att något fler asylsökande kan identifieras via fingeravtryck i olika EU-länder och därefter skickas tillbaka till Italien, som första asylland i enlighet med Dublinkonventionen.

Men framför allt har dessa hotspots, och svårigheterna med att ta sig vidare, inneburit att allt fler av de som nu landstiger i Italien väljer att stanna och söka skydd i landet – vilket ytterligare har ökat belastningen på det italienska mottagningssystemet.

Målet att 100 procent ska identifieras har lett till tvångsmetoder och att både inlåsning och fysiskt våld har använts för att få personer som gör motstånd att lämna fingeravtryck, rapporterar Amnesty. Organisationen menar också att trycket på Italien från EU:s institutioner och medlemsländer har lett till en oroväckande utveckling där tusentals människor, ofta traumatiserade efter resan, avvisas utan att ens få en chans att hävda sina rättigheter, än mindre hinna ta åt sig information om vilka rättigheter de faktiskt har. Trots ett avvisningsbeslut kan de flesta, i brist på dokument och pengar, inte ta sig någonstans, utan blir kvar på Italiens gator.

Den bristande solidariteten bland många EU-länder, när det handlar om flyktingmottagande, har gjort att många italienare höjer rösten och vill skrota Dublinreglerna. Många vill också se ett avtal med Libyen om flyktingåtertagande.

Över 5000 personer druknade i Medelhavet förra året. Många av dem var kvinnor och barn. Europa står återigen vid ett vägskäl. Men istället för att välja en väg som skulle innebära att legala och säkra vägar in i Europa upprättas, så att dödsfallen på Medelhavet förblir historiska händelser, väljer EU att hellre förhandla med länder som Turkiet och nu Libyen – ett land i totalt sönderfall efter störtandet av Muammar Gaddafi. Ett land med två rivaliserande regeringar som inte förmår upprätthålla säkerheten och än mindre garantera mänskliga rättigheter. Ett land där kriminella grupper och transnationellt organiserade maffialiknande nätverk har tagit kontrollen och utnyttjar desperata människor på jakt efter mat för dagen för att göra i princip vad de har lust med dem. 

Om en laglig väg till Europa hade hjälpt killarna, som nu försöker få tiden att gå i ett mottagningsprojekt i en småstad i Apenninerna, är svårt att veta. Men det hade helt säkert varit ett hedervärt försök att undergräva fundamentet för delar av den organiserade kriminella smugglingen från Libyen. 

Samtidigt törstar italienarna, liksom stora grupper av Europas medborgare, efter att återfå kontrollen över sina liv. En kontroll som i första hand förknippas med nationens gränser. Det menar historikern och den politiskt sakkunnige Giovanni Orsina på Luiss-universitetet i Rom. Han beskriver hur Italien, liksom många andra västerländska demokratier befinner sig i en djup politisk kris – där medborgarna inte längre sätter sin tilltro till den representativa demokratin och etablerade politikers förmåga att lösa både reella och upplevda problem i deras egna liv och samhället i stort.

Svar kommer istället från euroskeptiska partier, vilket Femstjärnerörelsens framgångar i Italien liksom brexit i Storbritannien visar – liksom från de högerextrema partier, som arbetar i medvind i Europa, och som alla partier både på höger- och vänsterflanken, tycks oförmögna att matcha. Efter valsegrarna för Trump och brexit ser nu Marine Le Pen, kandidat i vårens presidentval i Frankrike, sin chans att dra stora växlar på de senaste årens flyktingkris.

”I italienarnas ögon är Italien jättekorrupt”, säger Giovanni Orsina, och menar att den upplevda korruptionen är större än den faktiska korruptionen i landet.

Frågan är hur stor diskrepansen är mellan den upplevda flyktingkrisen och den faktiska flyktingsituationen i världen.