Kylig dialog mellan Ryssland och Sverige

Utrikesminister Margot Wallströms besök hos sin kollega Sergej Lavrov i Moskva den 21 februari innebär att även Sverige återupptagit den politiska dialogen på toppnivå med Ryssland. Mötet öppnade vägen för fler bilaterala kontakter på en rad områden men visade också att parterna förblir oense i många frågor, framför allt angående kriget i Ukraina.

Sverige och övriga EU-länder avbröt som bekant relationerna med Ryssland och införde sanktioner med anledning av Rysslands angrepp på Ukraina våren 2014. Ryssland svarade med motsanktioner och antivästlig propaganda. Men utrikesministrarna träffades ändå ibland på internationella konferenser, senast i december 2014. När alltfler EU-länder återupptog bilaterala kontakter med Ryssland, gjorde Sverige det också, vilket ses som en framgång i Kreml.

Det kan dock nämnas att Sveriges officiella utbyte med Ryssland är mycket glesare och mer haltande än till exempel Finlands. Ingen rysk president har varit i Sverige på officiellt statsbesök sedan Jeltsin 1997. Vladimir Putin var dock med på ett EU-toppmöte i Göteborg 2001. Under 00-talet var relationerna frostiga på grund av svensk kritik av den antidemokratiska utvecklingen i Ryssland, svenskt stöd för baltstaternas EU- och Nato-anslutning, det svensk-polska initiativet till EU:s Östliga partnerskapsprogram, vilket syftar till att reformera och med EU integrera före detta sovjetrepubliker, Sveriges stöd till Georgien mot rysk invasion 2008, samt Sveriges tvekan att tillåta Nordstreams gasledning genom svensk ekonomisk zon.

Men då Sverige godkände den senare hösten 2009, kom dåvarande president Dimitrij Medvedev på EU-möte i Stockholm. Statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt inbjöds och var på officiellt besök till Moskva i mars 2010, och Putin kom på svarsvisit 2011 i egenskap av premiärminister.

Wallström ansåg på presskonferensen att hon och Lavrov haft en rak, öppenhjärtig och konstruktiv diskussion, men att parterna var djupt oeniga i vissa frågor. Lavrov menade att de haft bra förhandlingar, även om relationerna inte var de bästa. Detta borde dock inte hindra ömsesidigt fördelaktiga ekonomiska och humanitära relationer. Så kallade europeiska värden i Ukraina förtjänar inte att stater offrade sina nationella intressen, hävdade han.

Båda sidor prisade samarbetet inom regionala organisationer som Arktiska rådet. Som svar på en fråga avvisade Lavrov behovet av en internationell säkerhetsregim i Arktis och framhöll önskan om förtroendeskapande i Östersjöområdet genom ett stöd till Finlands initiativ om förbud av avstängda transpondrar på flygplan över Östersjön.  Fast det enklaste vore förstås om Ryssland bara satte på transpondrarna i stället för att kräva förhandlingar om saken.

Margot Wallström bekräftade att Sveriges militära alliansfrihet ligger fast, men markerade att Sverige själv bestämmer sin säkerhetspolitik. Sergej Lavrov upptryckte Rysslands stora uppskattning över alliansfriheten, som sågs som en garant för stabiliteten i både Östersjön och hela Europa. Inget sades offentligt om Sveriges värdlandsavtal med Nato. Wallström framförde vidare Sveriges syn på kriget i Syrien. Hon betonade behovet av vapenvila och humanitärt tillträde, vikten av att samarbetet mellan svenska och ryska organisationer underlättades och att utländska journalisters arbete i Ryssland säkrades. Efter mötet träffade hon också ryska icke-statliga grupper som stämplas som utländska agenter.

Lavrov försäkrade att undersökningen av ett överfall nära Tjetjenien, mot bland andra Sveriges Radios korrespondent Maria Persson Löfgren, inte lagts ned. Men han framhöll att ryska journalister också drabbats i före detta Jugoslavien och nuvarande Ukraina – som om det gjorde saken lättare.

Sergej Lavrov, rysk utrikesminister sedan 2004. Foto: Shutterstock

Störst oenighet rådde i synen på Ukraina. Wallström såg Rysslands aggression mot Ukraina som en utmaning mot den europeiska säkerhetsordningen och folkrättens principer. Hon underströk att Sverige inte erkänner Rysslands olagliga annektering av Krim och Sevastopol. Hon var dock enig med Ryssland om att Minsköverenskommelserna om kriget i östra Ukraina måste uppfyllas.

Lavrov konstaterade också allvarliga motsättningar om Ukraina och lade hela skulden för olika problem på den ukrainska ledningen. Som svar på en fråga påstod han att Rysslands erkännande av pass och andra handlingar från de självutnämnda republikerna Donetsk och Lugansk enbart dikterades av humanitära skäl och omsorg om mänskliga rättigheter samt var förenligt med Minskavtalens bokstav. Förresten fick Ungern och Rumänien utfärda pass i andra delar av Ukraina, tillade han, dock utan hänsyn till att dessa länder inte befinner sig i krig som Ryssland. Lavrov hävdade vidare att de självutnämnda republikernas ledare redan blivit erkända som konfliktpart genom Minskavtalen, vilka godkänts av FN:s säkerhetsråd. Ryssland tolkar alltså avtalen på sitt eget sätt. Lavrov inbjöd dessutom svenska företrädare att besöka Krim för att få veta hur saker ligger till där. Detta kan naturligtvis Sverige inte göra för det skulle innebära acceptans av en illegal annektering.

Parterna närmade sig således inte varandra en tum. Det är väl för mycket begärt att en utrikesminister från ett litet land som Sverige ska kunna påverka en självsäker stormaktsföreträdare. Men det är ju bättre med en kylig dialog än ingen alls i dessa oroliga tider.