Metternich lade grunden till det moderna Europa

Ett Europa som hotar att splittras och gå under i en hårdnande global kamp. Traditionella värdegrunder som sätts ur spel av populistiska och nationalistiska krafter. Falsk nyhetsspridning och stater som bedriver propaganda utanför sina egna gränser. Radikaliserade ungdomar som förhärligar våld och martyrskap. Världen för 200 år sedan kan tyckas mer aktuell än någonsin, i varje fall om man läser den nya tyska biografi (se faktaruta) som kommit ut över den österrikiske kanslern Clemens von Metternich, 1773-1859, mannen som möjligen kan ha lagt grunden till det moderna Europa. 

Med franska revolutionens utbrott 1789 brukar man ofta datera den moderna världens genombrott. Den förmoderna erans samhällsordning ifrågasattes och etablerade begreppshierarkier miste sin mening. Men man glömmer lätt hur svårt det var för någonting nytt att resa sig ur askan. Året 1789 markerade inte början på någon human och upplyst epok, utan ett kvarts sekel av förödande krig i Europa, där folk stod mot folk och centraliserade makter med globala ambitioner kämpade om herraväldet.

För den tyske filosofen Hegel var detta ”historiens slut”, förkroppsligat i Napoleons person, ”världsanden” han såg rida in i det erövrade Jena hösten 1806 efter det tysk-romerska rikets upplösning. Det var en närmast apokalyptisk förväntan som lätt känns igen i de teorier av Fukuyama och Huntington som varit föremål för sådana livliga debatter efter 1989.

Europas historia kunde verkligen ha slutat med Napoleon. Sommaren 1807 slöt fransmännens kejsare ett fördrag med Rysslands tsar Alexander I som i praktiken delade Europa i två zoner och stängde England ute från kontinenten. Avtalet fick omedelbara följdverkningar för det Osmanska riket, som under en rysk blockad samma vår kastats in i sin svåraste regeringskris någonsin, och för Sverige, som 1808–1809 miste halva sitt historiska kärnland till Ryssland. Europas centrala delar, där furstarna inte förmådde sätta upp något enat motstånd, förvandlades i ett drag till franska lydstater.

Alla samtidens betraktare var dock inte lika bländade som Hegel. Det nybildade Österrikes ambassadör i Paris beskrev efter sitt första möte Napoleon som en man i för stora kläder: en uppkomling som försökte lägga sig till med skenet av legitimitet och stabilitet. Hans imperium var byggt inte på utan av ruiner och hölls uppe av en kortsiktig styrka och nyckfull folkopinion. Ett större bakslag kunde lätt omintetgöra det, i värsta fall förlänga krigen och kriserna i Europa för oöverskådlig framtid.

Ambassadören hette Clemens von Metternich. Under åren som följde skulle han avancera till både utrikesminister och kansler i Wien, och utvecklas till Napoleons kanske viktigaste motspelare, som på diplomatisk istället för militär väg sökte finna vägen till ett stabilt Europa, ”ett förbund av oberoende stater” som han själv beskrev sin vision i ett samtal med Napoleon. Det allianssystem han lyckades bygga upp blev tongivande för Wienkongressen 1814–1815, som markerade slutet på Napoleonkrigen och lade grunden för den europeiska maktbalansen för hundra år framåt.

Metternich var ingen bakåtsträvare, trots att det ofta kommit att framstå som att han försökte skruva tillbaks klockan till tiden före 1789. Hans far hade spelat en viktig roll under de reformer som kejsar Josef II försökte genomdriva under det tysk-romerska rikets sista tid, och i likhet med många av den förrevolutionära erans aristokrater hade han fått en upplyst uppfostran. Livet igenom förblev han en beundrare av England och dess styrelseskick.

Däremot var han präglad av den chock som revolutionen och den därpå följande terrorn och revolutionskrigen hade inneburit. Han var bördig från Rhenlandet, som snabbt drogs in i händelserna i Frankrike, och där familjen inom ett fåtal år miste sin egendom. I sådana kretsar kunde man inte sällan förstå och rentav sympatisera med revolutionens ideal, men stöttes tillbaka av terrorn och utrensningarna, av de nya makthavare som med pengar och propaganda sökte mobilisera och uppvigla hela folk och nationer, och av Napoleon, som i deras ögon personifierade en hänsynslös och oförutsägbar tid.

Något av det första Metternich gjorde efter sin utnämning till utrikesminister i Wien 1809 var att etablera en ”litterär byrå” för att samla, bearbeta och sprida information. Idén hade han delvis fått under åren i Paris, och ett viktigt incitament var att bemöta den propaganda och ryktesspridning som Frankrike använde sig av för att söndra och bryta ned sammanhållningen hos sina motståndare i Europa. I en värld av moderna kommunikationer – ”ordets tidevarv” som Metternich uttryckte det – kunde de politiska ledarna inte längre kosta på sig att stå över samhällsdebatterna eller försöka tysta undersåtarna: de måste själva nå ut och tala för sin sak. Med tiden skulle den ”litterära byrån” själv utvecklas till en av Europas mest fruktade instanser för illiberal censur och propaganda. 

Åren närmast efter 1815 var det emellertid inte de liberala så mycket som de nationalistiska krafterna som tog Metternichs energi i anspråk. Under slutstriden mot Napoleon hade de tyska furstarna försökt appellera till folket med tysknationalistiska paroller, inspirerade av det exempel som Frankrike hade satt under revolutionskriget. 1817 möttes tyska studenter på Wartburg för att fira minnet av segern, vilket bland annat innebar att de brände böcker av författare som ansågs ha förnedrat det tyska folket. 1819 höggs en av de utpekade författarna, August von Kotzebue, ned i sitt hem av en fanatiserad student. Studenten dömdes och avrättades, men blev snabbt till en ikon och martyr i nationalistiska kretsar. Ledarna i de tyska länderna svarade med en våg av repressalier, vilket i sin tur förenade liberaler och nationalister i hatet mot det system som Metternich hade kommit att representera. När den grekiska frihetskampen mot osmanerna bröt ut två år senare, delvis inspirerad av samma ideal, genomgick den nya europeiska maktbalansen sin första allvarliga kris.

Kanske är det i denna skärningspunkt mellan liberalism, nationalism och reaktion som Metternich har något att säga vår tid, om inte som förebild så åtminstone som varnande exempel. Han förblev en kosmopolitisk aristokrat hela livet och ställde sig därför främmande till nationalismen både som idé och som folkrörelse. Personlig vän med baron Rothschild, som 1848 hjälpte honom att fly från revolutionen i Wien, såg han ned på antisemitismen och främlingshatet som hotade att slita sönder den multinationella monarkin i Österrike.

Han trodde på ett fredligt Europa sammanhållet av gemensamma värderingar och en förenande historia, och bidrog kanske mer än många andra till att ett sådant Europa faktiskt kom att äga bestånd. Men till sin natur förblev hans ideal elitära. Det var ingen bra utgångspunkt i en tid när demokratin just inlett sitt segertåg.