Svåra utmaningar för splittrad Afrikansk union

Solidaritet och enighet, speciellt i ljuset av vad brexit och Trumpadministrationens ”Amerika först”-doktrin kan komma att föra med sig. Det var ledorden när statscheferna för AU (Afrikanska unionen) nyligen öppningstalade vid toppmötet i Addis Abeba. Afrikanska unionens och den västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas hantering av den politiska krisen i Gambia var återkommande källa till stolthet och beröm.

Trots det breda perspektivet präglades mötet av inåtblickande. Ett antal svåra problem fick sin lösning samtidigt som gamla och nya konfliktytor blottades. Här vill jag peka på tre huvuddrag. 

1. Ny ordförande

Valet av ny ordförande till AU-kommissionen blev en utdragen historia och en källa till nya spänningar.

Nkosazana Dlamini-Zuma meddelade i mars 2016 att hon inte hade för avsikt att söka en andra mandatperiod. Toppmötet i Kigali i juli skulle utse hennes efterträdare. Nomineringsprocessen resulterade i tre kandidater från Botswana, Uganda respektive Ekvatorialguinea. Det stod emellertid snabbt klart att ingen av kandidaterna kunde uppbringa någon större entusiasm bland AU:s diplomater. Omröstningen genomfördes, trots att flera medlemsstater menade att frågan skulle bordläggas. Föga förvånande gick omröstningen om intet när ingen kandidat lyckades erhålla nödvändiga två-tredjedelars majoritet.

En ny nomineringsomgång resulterade i fem kandidater från fyra av AU:s regioner. Valkampanjen under hösten 2016 präglades av hård konkurrens och hel del smutskastning. Det faktum att såväl Tchad som Ekvatorialguinea nominerade kandidater visar på klyftan i den centrala regionen.

Måndagen den 30 januari 2017, under toppmötets första dag, stod det klart att Tchads utrikesminister, Moussa Faki Mahamat, fått AU:s toppjobb. Valets största förlorare var SADC (Södra Afrikas utvecklingsgemenskap), som berövades en andra mandatperiod, och Kenya, som länge ansågs ha den starkaste kandidaten. Kenya har i efterhand anklagat Uganda och Tanzania för att inte stödja landets kandidat och därigenom splittra Afrikas östra region.

AU-kommissionens nye ordförande Moussa Faki Mahamat.
Foto: Foreign and Commonwealth Office

2. Delad syn på ICC     

Förutom hård och splittrande regional konkurrens om AU:s toppjobb, har frågan om den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) orsakat friktion under det senaste året.

En handfull stater, främst Sydafrika, Burundi, Kenya, Etiopien och Gambia, med stöd av AU centralt, har signalerat sin avsikt att lämna ICC. De anklagar domstolen för att oproportionerligt rikta in sig på den afrikanska kontinenten och för att ignorera allvarliga brott som begåtts i andra delar av världen.

Botswana är, tillsammans med Nigeria, Senegal och Tunisien Demokratiska Republiken Kongo, domstolens starkaste anhängare i Afrika. De förnekar inte att majoriteten av de länder som är eller har granskats av domstolen är afrikanska, men pekar samtidigt på det faktum att flertalet av de ärenden som ICC behandlar har tagits upp av ländernas egna regeringar. Vidare understryks faran med att lämna ICC samtidigt som tillförlitliga och rättssäkra alternativ saknas.

Trots de tydliga skiljelinjerna i frågan och den tidvis uppskruvade retoriken, innehåller resolutionen, som diskuterades under toppmötets andra dag, inga konkreta planer eller uppmaningar till ett afrikanskt massutträde ur ICC. Resolutionen välkomnar Sydafrikas, Burundis och Gambias intentioner att lämna domstolen och antar den så kallade ICC Withdrawal Strategy (utträdesstrategin). Strategin i sig talar dock inte om ett kollektivt utträde. Den nämner endast att frågan ska undersökas vidare, speciellt mot bakgrund av att ett kollektiv utträde inte är ett koncept som internationell rätt erkänner.

Resolutionen antogs, men flera tunga länder motsatte sig beslutet. Nigeria, Senegal och Kap Verde röstade emot. Liberia reserverade sig mot paragrafen som antar utträdesstrategin medan Malawi, Tanzania, Tunisien och Zambia bad om mer tid att studera förslaget.  

3. Marockos återtåg

Under toppmötets andra dag välkomnades Marocko åter till AU-familjen. Frågan om landets återinträde har bubblat de senaste åren och är emotionellt och ideologiskt laddad. Västsahara ses av många som Afrikas sista avkolonialiseringsprojekt och Marockos anspråk på territoriet som illegitima.

Marocko lämnade AU:s föregångare, Organisationen för afrikansk enighet, OAU, för mer än tre decennier sedan i protest mot att organisationen erkänt Västsahara och accepterat dess ansökan om medlemskap. Marocko har sedan dess sökt en återkomst till AU genom att lobba för att Västsahara ska uteslutas.

Västsahara. Karta: Wikipedia 

Skälet till att Marockos ansökan om återinträde nu kunde beviljas var att landet ovillkorligt accepterar Västsaharas medlemskap i AU – dock inte dess status som en självständig stat.  Sydafrika och Algeriet, Västsaharas starkaste försvarare, ledde kampanjen mot en acceptans för Marockos ansökan. Dessa länder menade att frågan om återinträde borde ha avgjorts på ett separat toppmöte, då Marocko kunde ha pressats att lämna Västsahara och erkänna landet som ett villkor för återinträde. Så blev nu inte fallet. Huruvida Marocko ändrat uppfattning om Västsahara eller enbart ändrat taktik i frågan är fortsatt höljt i dunkel.

Bedömare menar att AU kan stå inför stor splittring om Marocko väljer att driva kampanj mot Västsahara från organisationens inre, men ser trots den risken positivt på Marockos återinträde. Marockos ekonomiska och militära styrka kommer att vara en tillgång för AU och kontinenten samtidigt som landet kan utgöra en brygga mellan Afrika och Europa.

Utmaningar 2017

Moussa Faki Mahamat står nu inför utmaningen att läka de sår som uppstått och fördjupats under toppmötet och vända AU:s blick från organisationen inre angelägenheter mot de oroshärdar som pyr på kontinenten. Inbördeskrigen i Sydsudan och Libyen kräver omedelbara kraftansträngningar, likaså kampen mot terrorism i Sahelregionen och Somalia samt de svåra och potentiellt regionalt destabiliserande kriserna i Burundi och Demokratiska Republiken Kongo.