Moskva söker skriva ny författning för Syrien

Om Syriens Bashar al-Assad vore en litterär figur skulle han inta en unik position i den tragiska genren. Han är ledare för ett politiskt system som i årtionden haft nationellt självbestämmande som sin riktlinje. Men regimen har nu hamnat i händerna på utländska uppbackare – senast tydliggjort via mötet i Astana i Kazakstan i januari. Samma Damaskusregim som propagerat för pan-arabisk solidaritet intar en särställning i fråga om dödandet och fördrivningen av araber. Det har gjort världen mer hänsynslös och mer osäker än på länge.

Efter snart sex år av konflikt i Syrien har landet fått nya, egentliga härskare – i detta fall Ryssland och Iran – som vill säkra Bashar al-Assads mandat och därmed sina egna intressesfärer. För detta ändamål har Ryssland lagt fram förslag på en ny konstitution, specialkomponerad för Assad.

Assadregimens förstörelse av civil infrastruktur, städer och fördrivning av miljoner människor syftar till att skapa omöjliga livsvillkor för en alternativ politisk vision för Syrien.

I ett viktigt linjetal i juli 2015, före den ryska interventionen, sa Assad:
”Hemlandet är inte till för dem som bor där, de som bär på hemlandets pass eller dess nationalitet. Hemlandet är till för dem som försvarar det och beskyddar det. Det folk som inte försvarar sitt land, har inget land och förtjänar inte att ha ett land.”

Detta är en politisk instruktion för fördrivningen av människor från deras hem, rötter och anknytning. Det förmedlades till syrier som befann sig på flykt, som ett budskap om att de inte ska hysa hopp om ett återvändande till hemlandet.

Några månader efter detta linjetal inleddes den största flyktingvågen till Europa sedan andra världskriget. I spåren av denna politik har Putins Ryssland klivit in och förändrat villkoren för världspolitiken. Etablerandet av en rysk intressesfär i Syrien har gjorts på bekostnad av det internationella normsystemet vad gäller mänskliga rättigheter och krigets lagar. Det är en utveckling som inte är till gagn för mindre länder, som de nordiska, vars främsta försvarslinje vilar på respekten för ett internationellt normsystem.  

De ledare i världspolitiken som också går på Putins linje, som Turkiets president Erdoğan och president Trump i USA, har som gemensamt drag att de vill centralisera makten kring sig själva på bekostnad av ett gemensamt normsystem. En annan, indirekt konsekvens av Assads fördrivningspolitik har varit att det europeiska asylsystemet nära nog kollapsat. Det har inte varit dimensionerat för en systematisk fördrivning av människor. Situationen har skapat spänningar som den ryska säkerhetstjänsten har utnyttjat, bland annat genom att finansiera främlingsfientliga partier i Europa, och genom påverkans- och desinformationsoperationer.   

Återerövringen av östra delen av Aleppo i december 2016 var betydelsefull, mer på grund av hur staden intogs än av det faktum att den föll. Turkiet hade före offensiven mot Aleppo bytt fot i Syrienfrågan och satsat på sin egen intervention, Operation Eufrats Sköld. Den hade två syften: att bekämpa IS och att förhindra att det kurdiska Demokratiska unionspartiet, PYD, skapar ett sammanhängande kurdkontrollerat territorium längs den turkiska gränsen.

För att åstadkomma detta använde sig den turkiska militären av delar av den väpnade syriska oppositionen, som annars skulle ha behövts i försvaret av Aleppo. Denna turkiska policyändring var ett besked till den syriska oppositionen om att Ankara övergett sin tidigare linje att regimförändring i Syrien var nödvändig. Beslutet återspeglar president Erdoğans behov av att ägna sig mer åt egna inrikespolitiska maktambitioner än åt komplicerade och motsägelsefulla relationer till USA, Ryssland, EU, Gulfstaterna och den syriska oppositionen. Aleppo blev det pris som den syriska oppositionen fick betala för denna omsvängning.

Det faktum att ryskt stridsflyg i kombination med iranskstödda marktrupper intog östra Aleppo visar på den syriska regimens beroende av utländska trupper. Ryssland bombade skoningslöst och var berett att ta på sig internationella fördömanden för sitt handlande, eftersom Putin vill undvika ett långvarigt krig i Syrien. Assad, som tidigare beskrivit sig som en nationell ledare, besökte inte ens staden. Det gjorde däremot Qasim Suleimani, chef för Qudsbrigaderna, Irans militära gren för utländska operationer. Det faktum att nästan alla civila av rädsla för hämndaktioner från regimen och dess allierade shiamiliser valde att lämna östra Aleppo visar hur inkapabel Assadregimen är att skapa förtroende hos landets egna medborgare.

Återerövringen av östra Aleppo ställde oppositionen inför två val: underkastelse eller undergång. Hädanefter vet alla att Rysslands villkor gäller. Det ryska utkastet till en ny syrisk konstitution, som den ryska delegationen vid Astanakonferensen i Kazakstan den 23–24 januari delade ut till den syriska oppositionen, är ett bevis på det.

I detta utkast står att Assad ska sitta kvar med samma totalitära befogenheter som förut. Han ska vara Syriens överbefälhavare, ha rätt att utnämna och entlediga premiärministern och ministrar samt även ha befogenhet att besluta i medborgarskapsärenden. Detta utkast till ny författning är förbluffande bakåtsträvande, i synnerhet då man med fog kan invända att den avgrundsdjupa klyftan mellan Syriens styrande elit och dess folk var det som en gång orsakade denna mångåriga och förödande konflikt, som påverkar hela Mellanöstern men även EU.

I konstitutionsförslaget heter det att alla offer för konflikten på regimsidan enligt lag ska ha rätt till kompensation från staten. Men att hundratusentals civila syrier har dött och miljoner andra har fördrivits är ett faktum som lämnas därhän, som om konflikten aldrig hade funnits. Tvärtom står i inledningen till författningsutkastet: ”Det syriska folket utgör en kontinuitet av generationslånga traditioner i förbindelse till dess stat, medvetet om sitt ansvar inför gångna, nuvarande och kommande generationer.”

Det är en förnuftsvidrig historiebeskrivning med tanke på att Syriens moderna historia präglats av statskupper, diktatur och nu revolt.

M.E. McMillan skrev i sin bok From the first World War to the Arab Spring: 

I princip kan alla problem i Mellanöstern härledas till denna kärnfråga: den massiva klyftan mellan makten och folket.

Det borde vara en central frågeställning i de kommande Genèveförhandlingarna. En återgång till samma avgrundsdjupa klyfta mellan en styrande elit och den stora massa, som saknar makt, synes inte vara en möjlig väg framåt.

Både regimen och oppositionen är inlåsta i ett förtroendedilemma. Bägge parter har anledning att frukta för sin fortsatta överlevnad, om endera parten skulle vika sig.

Om regimen istället lämnar över makten till en övergångsregering, Transitional Governing Body, med fulla verkställande befogenheter, såsom FN:s säkerhetsrådsresolution 2254 stipulerar, skulle detta dilemma kunna brytas. Poängen med upprättandet av en övergångsregering är att minska klyftan i fråga om maktinnehav.

Ryssland signalerar dock omedgörlighet på denna punkt. Men det är ett i längden riskabelt spel. Om regimen inte förmås kompromissa med oppositionen kan det innebära att landet fragmenteras i politiska, etniska och religiösa enheter som står under skydd av olika utländska uppbackare. Det vore en farlig utveckling som kan spilla över på övriga länder som Libanon och Irak. Till viss del finns tecken på att denna utveckling redan har inletts, som till exempel förekomsten av det av IS självutnämnda kalifatet i Raqqa, det kurdiska utropandet av autonomi och drusernas nära på självstyre i Suweidabergen i söder. Om den utvecklingen inte hejdas, blir det i slutändan inte mycket kvar för någon sida.

Ytterst kan det egna intresset enbart överleva i det som är gemensamt – eller tvärtom gå under om det egna intresset kör över alla andra.