Tillbaka till 1800-talet

Nationalism slog igenom som politisk ideologi på 1800-talet, bidrog till två världskrig på 1900-talet och är åter på frammarsch på 2000-talet. Man ska ta det försiktigt med storskaliga dystopier, men nog finns det skäl att fundera över hur den internationella politiken kommer att utvecklas i en mer nationalistisk värld.

Utgångspunkten är den gamla tanken om maktkamp som grunden för internationell politik, hot om våld som ständigt närvarande och krig som oundvikliga. Detta som konsekvens av att politiken bedrivs i ett system av suveräna stater utan överordnad myndighet. Anarkimodellen av internationell politik har detta kallats. I ett anarkiskt system är maktpolitik en nödvändighet, idealism farlig, det nationella intresset avgörande och maktbalans det bästa man kan hoppas på.

Ungefär så resonerade Hans Morgenthau i klassikern Politics among Nations (1948), vilket måste vara ett av statsvetenskapens mest inflytelserika arbeten. Ungefär så argumenterade Kenneth Waltz i Theory of International Politics (1979), antagligen ett av dess mest citerade. Ungefär så skriver John Mearsheimer i The Tragedy of Great Power Politics (2001), en senare variation på temat. I en bok för länge sedan kallade jag detta för den traditionella teorin om internationell politik.

Tankegången har rötter i konservativ tradition med dess antaganden om den mänskliga naturen och det nationellas betydelse. Däremot har stått en liberal föreställning, enligt vilken både människor och identiteter kan förändras.  Immanuel Kant publicerade 1795 Zum ewigen Frieden med idén om fred byggd på en federation av republiker. Några årtionden senare etablerade sig Richard Cobden som frihandelsentusiast och fredsaktivist. Detta var utgångspunkterna.

Internationell organisation, rättslig reglering och handel över gränserna blev komponenter i det som kom att kallas liberal internationalism. Dess vision var en värld av gemensamma institutioner, öppna gränser och ömsesidiga beroenden, en värld i vilken betydelsen av det nationella reducerats och riskerna för mellanstatliga krig minskat.

Trots bakslag har utvecklingen gått i liberal riktning sedan 1945, och särskilt sedan Sovjetunionens upplösning. De internationella organisationerna har mångfaldigats. Stater och samhällen har internationaliserats. De internationella relationerna har blivit mer mångskiftande och intensiva. Inom EU är institutionerna särskilt starka och gränserna särskilt öppna. Motkrafterna har stärkts mot de mekanismer som beskrivs i den traditionella teorin om internationell politik.

Det som pågår är en reaktion mot denna utveckling. America first utropar USA:s president i varje anförande. Att göra Storbritannien ”suveränt och oberoende” är enligt den brittiska premiärministern meningen med att lämna EU. Nationalistiska partier, vilseledande kallade högerpopulistiska, vinner terräng på många håll, regerar i länder som Ungern och Polen och hotar att komma till makten i länder som Frankrike och Nederländerna.

Donald Trump kräver av dem som kommer till USA att de ska stå för ”amerikanska värden”, Theresa Mays regering ska ”aktivt främja brittiska värderingar”, både Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra ställer upp för ”svenska värderingar”, till och med en kanadensisk politiker kräver av invandrare att de ska ha ”kanadensiska värderingar”. Den ena debattören efter den andra argumenterar för värdet av det nationella, vikten av nationell sammanhållning och skyldigheten för nyanlända att assimileras.

I förlängningen skymtar en internationell politik av nygammalt slag. Handelshinder och bilateral förhandling i stället för multilaterala frihandelsområden. Internationella överenskommelser som överges när det passar (flyktingkonventionen, klimatavtalet). Ett EU som försvagas och hotar att upplösas. Stormakter som gör upp över våra huvuden när det passar deras nationella intressen (i går Sudetenland, i morgon Krim).

Begrepp som ”höger”, ”extremism” och ”populism” döljer vad som pågår: polariseringen mellan fortsatt internationalistisk reformism och nyväckt nationalistisk reaktion. Det är inte ”folken” eller ”nationerna”, dessa amorfa storheter, som rest sig mot globaliseringen. USA, Storbritannien och andra länder är tvärtom kluvna mitt itu mellan nationalister och internationalister, politikens nya tudelare.

"Hat är oamerikanskt". Demonstration mot Donald Trump i Melbourne, Australien. Foto: Shutterstock

När detta skrivs tycks Donald Trumps första åtgärder som president ha lyckats med det som brexit inte har förmått: att mobilisera reaktionens motståndare.